The Project Gutenberg eBook, Frsk att frklara Caj. Corn. Taciti omdmen
fver Finnarne, by C. A. (Carl Axel) Gottlund


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Frsk att frklara Caj. Corn. Taciti omdmen fver Finnarne


Author: C. A. (Carl Axel) Gottlund



Release Date: September 1, 2019  [eBook #60218]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FRSK ATT FRKLARA CAJ. CORN.
TACITI OMDMEN FVER FINNARNE***


E-text prepared by Jari Koivisto



FRSK ATT FRKLARA CAJ. CORN. TACITI OMDMEN FVER FINNARNE

mnadt ssom ett Bidrag till upplysning i Finnarnas
Historiska Fornhfder

af

C. A. Gottlund





Stockholm,
Tryckt hos Carl Deleen,
1834.




      "Ridiculum est, quod est dubium, id relinquere incertum:
      Quod nemini dubium potest esse, id judicare."

                                        _Cicero_ pro Murena.

     Tardi ingenii est rivulos consectari,
     fontes rerum non videre.

                                        _Cicero_, de Orat.




Det Kongl. Nordiske Oldskrifts-Slskabet i Kjbenhavn.

Vrdsammast!

D Sllskapet, ssom ett freml fr sin fornforskning, omfattat hela
Norden, och d icke blott Finland fven torde f rknas dit, utan d
det Finska Folket fordom, till strre eller mindre del, utgjort de
ldsta inbyggare svl i _Sverige_ som i _Danmark_ och _Norrige_, s r
det med anledning hraf jag tror mig bra hoppas, att ett nrmare
forskande i detta folks framfarna den, icke torde bra anses ofrtjent
af Sllskapets uppmrksamhet.

Det r p grund hraf, jag vgat tillegna Sllskapet nrvarande lilla
arbete, hvars nrmare bedmmande jag hrmedelst dmjukast underkastar
Sllskapets, lika s rttvisa som upplysta, omdmen.

Ibland de mnga lrda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig
till befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens ldsta
Historie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla
delar af dessa trenne Nordiska riken, har nnu ej, mig veterligt, en
enda fstat sin uppmrksamhet p denna, i Nordens hfder, likas
ursprungliga, som, p dess frsta kultur och bildning, inflytelserika
Folkstam. De hafva fastmera, genom detta sidosttande, liksom
afklippt, fr sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld:
nemligen hela den tid, som fregtt den Odinska folk-invandringen.

Visserligen r denna tid, liksom all forntid, mrk och dunkel; men s
har ock ingenting srdeles blifvit gjordt, fr att, med en strle af
kunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det r genom djupare
forskningar i Finska Folkets hfder, man endast och allenast kan komma
till en nrmare kunskap om denna tid -- tminstone till en
frestllning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst fr den
Finska Historien, blir det fven fr den Svenska och Danska.

Det torde icke vara Sllskapet s alldeles obekant, att en ny
Litteratur hller p att arbeta sig upp hr i norden -- en Litteratur,
som uppgr med, och har sin rot uti -- Finska sprket. Detta sprk, som
af alla hr i norden r det ldsta, har lnge nog mst st tillbaka fr
de Gtiska tungomlen, och framtrder derfre nu, ssom det yngsta, af
de kultiverade sprken i vr nord.

Den Vitterhet, som, vid ett nrmare bearbetande af detta tungoml,
mste uppst genom en djupare underskning svl af sjelfva Sprkets
kllor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och
hvilken kunskap mhnda bordt freg mngen annan, kommer vl, kanske
numera, ngot eftert; dock mhnda ej nog sent, fr att icke kasta
fven ett ljus i den Gthiska lderdomen. Det r sledes p Finska
Sprket, och p nyttan af dess odlande fr forskningen i nordens ldsta
Historie, jag hr vill fsta Sllskapets vrda uppmrksamhet, och skall
jag hrvid utbedja mig att med ngra ord nrmare f frklara detta.

Redan i sig sjelft rikt och bjligt, genom sina mnga verb-formationer
och flexions-former,[1] r det Finska Sprket, till sin natur, lika
poetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och vlljudande:
klingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nstan alla andra knda
tungoml, vittnar det, svl genom sin karakter som genom hela sin
grammatikaliska sprkbyggnad,[5] om en alltfr hg lder;[6] hvarvid
det icke rnt ngon srdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller
sednare sprk. Lika mrkvrdigt fr sin originalitet,[7] som sllsamt
fr sina mnga egenheter,[8] frtjenar det redan ssom sdant,
sprkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmrksamhet. -- Vare detta
blott sagdt om det formella i sprket. Hvad srskildt deremot, det i de
alla deraf betrffar, hvarmed vi hr vilja frst sjelfva tankegngen,
hvilken uttrycker sig genom egna konstruktionsstt och i idiotismer, s
vore fven derom mycket att sga, hvartill vi nu sakna tillflle. Vi
vilja endast anmrka, med afseende  den reella nytta ett nrmare
studium af detta sprk skulle medfra fr Nordens ldsta historie, att
nemligen hela den Finska Nationens, om vi s f sga, andeliga lif
skulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske
fven vinnas mycken upplysning i hvad som gt sammanhang med andra
folkslags ldsta hfder, och hvilket nu frefaller oss mrkt. P sdant
stt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst
fr hela Skandinavien -- ja fr hela den lrda verlden. Mhnda inser
man detta frhllande bttre, om jag t.ex. nmner, att ibland de
inhemska Myter som nnu, ehuru uti sin nedgngstimma, fortfara att likt
en svag lga, uppflamma p Saimens strnder, mrker man icke blott spr
af Hinduers, Persers och Egyptiers ldsta mytologiska sigter (ssom
t.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, ssom
grundelementet till materien, i universum, m.m.) utan fven flera af
Grekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likvl
hos oss synas vara s rent Finska, s nationella, och till sitt
ursprung s genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana ngon
likstmmighet med dessa Nationers ider och begrepp.[9] Om man vid
jemnfrelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse
dem ldst, och sledes ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste
form, d.v.s. der det i berttelsen minst frekommer af allt detta
vidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig,
ssom tillsatser, frn en sednare, till sin tendens, mera superstitis,
tid -- fr att icke hr tala om allt det skandalsa och oanstndiga,
som till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf
hos Finnarne icke mrkes det ringaste spr -- s skulle vi icke lnge
tveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerknna fretrdet, och anse
ssom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, svl
vetenskapernas ljus som den mytiska fabellran ursprungligen
hrstammade frn Scythien;[10] hvilket ock dess sterlndska,
pragtfulla, allegoriska karakter nnu tyckes antyda.

nnu mera intressant skulle frmodligen resultatet blifva, om man vid
en nrmare underskning af dessa, under namn af skallade gamla Finska
Ordsprk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordsprk,
och Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, nnu frvara vr
Nations ldsta filosofiska sigter, dess kosmologiska ider, dess
moraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och
Ekonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer -- om man, som
sagdt r, i dessa gamla, ssom Orakelsprk ibland folket uttalade,
natursanningar icke blott finner samma sanna och skna, samma hga och
sublima ider, hvilka framstllt sig ssom de vackraste tankar, hos den
gamla klassiska litteraturens strsta frfattare; utan om man i dessa
skallade Finska ordstf, (hvilkas originalitet frmodligen ingen skall
betvifla),  ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer,
hvilka frekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och  andra
sidan, nstan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar
hvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes,
Pherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppfrandet af sina
filosofiska systemer, s tyckes allt detta vara ngot mer n blott
tillflligt. D nu hr tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undg, att
icke blott den gamla Nordiska, svl som den Mieso-Gtiska och
Anglosaxiska skaldekonsten r, med afseende  sin form, ursprungligen
grundad p Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom
kallade sina skalder, enligt Finska sprkbruket, _Ljodasmidir_,
_Galdrasmidir_ (Sng-smeder: _Runo-sept_), sina snger: _Runor_, och
Odin sjelf, fr _Runhufvudet_ (_Pe-Runoja_), utan att dessa qvden
ofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting
mindre n, mer eller mindre trogna, fversttningar af de gamla
Finnarnes _vishetslra_.[15] Ja, om vi, i sjelfva vra hexeriformler
och trollsnger, finna spren till en hgre syftning, till en frgngen
kultur -- s torde man kanske kunna frga: frtjenar vl ej allt detta
en nrmare vetenskaplig underskning? och dervid kanske fatta hvad vi
menat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle
medfra fven fr Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Sprket
(hvilket hittills, som man s ger, sttt i knut), och med det samma
Finska Folket skulle vinna ett hgre vrde fr Nordens ldsta historie,
n hvad det mhnda hittills gt, och det r hrp jag hufvudsakligast
velat fsta det vrda Sllskapets uppmrksamhet.

nnu mer skulle detta intresse mhnda kas, om man med de gamlas
underrttelser om Scytherne[16] ville jemfra hvad man knner om dessa
Finska folkstammar. Hvad _Scytherne_ voro fr de gamla Grekerne, voro
_Jotharne_ (Finnarne) fr de gamla Gterne. De voro, hvardera, detta
_sagans folk_,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga
berttelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de ssom frmmande
nationer -- oftast, endast med knamn; utan att dem i sjelfva verket
kunde ngot i sak frevitas. Tvertom ndgades man, detta oaktadt,
tillerknna dem, hvardera, hgre kunskaper och vishet; hvilket, om
deras sprk och litteratur icke fr oss vore frgngne, troligtvis
skulle deraf besannas.[18]

Liksom man finner en mngd enskilta exempel af dessa Scyther, de der
gjort sig knda fven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott
frfattat sina Arbeten p Grekiska, utan fven sjelfve antagit, eller
af Hellenerne blifvit begfvade med Grekiska namn, fr att derigenom s
mycket mera med dem nationaliseras[19] -- s finner man ock att mnga
bland Sveriges strsta Krigare, Statsmn, Skalder, Vetenskapsmn, m.m.
varit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn,
eller af andra om dem efterlemnade underrttelser kunnat, om ej
hndelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas
lefnads-omstndigheter frekom Grekerne sllsamt, och fstade deras

uppmrksamhet, gller nnu om Finnarne,[20] att frtiga mnga andra,
lika s mrkbara som intressanta, fverensstmmelser dessa Nationer
emellan, hvaraf man nra nog vore frestad att sluta att, s framt de
icke ursprungligen utgjort ett folk, de tminstone bra rknas ssom
hrande till samma folkstam.

Men jag frglmmer hrvid afsigten med dessa rader, och har, hnfrd af
mnet, alltfr mycket kanske fverskridit grnserna fr mitt liggande.
Emedlertid vgar jag hoppas att Sllskapet ej skall misstyda dessa, om
ock flygtiga, delineationer i ett mne som fr mig alltid mste ga ett
hgt och dyrbart vrde.

Srskilt begagnar jag detta tillflle, att helga ett tacksamt minne fr
Sllskapets _Frsta Stiftare_, Professor _Rask_, fr hvars personliga,
s vl som litterr, frtjenster jag hyser den strsta hgaktning; med
hvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, sttt i en
nrmare berring, och fr hvars vrma och nitlskan fr odlandet af
vrt sprk, hela den Finska Nationen str i en tacksam frbindelse.[21]
Liksom jag, hade fven han det det att alltfr mycket missfrsts af
sin tid, d han 1824, i uppsatsen om sin "Retskrivnings-lre," kurist
nog, utgick frn lika sigter som jag: enr han, vid skrifvandet af det
Danska sprket, ville infra samma maxim, hvilken jag redan 1817 skt
gra gllande fr det Finska -- att nemligen, man hrvid borde begagna
sprkets nnu lefvande form, (d.v.s. sdant det uttalas), och icke dess
dda, eller redan stelnade, natur (sdant det vanligen skrifves); en
princip, som -- man m sga hvad man vill -- alltid r, och blir, den
rtta.

                                             Framhrdar etc.

Stockholm den 26 Oct. 1834.

                                             _Carl Axel Gottlund_.




FRORD.


Afsigten med denna Skrift har varit att, om mjligt, kasta en ljusare
blick fver Finska Folkets historiska forntid, att -- om ock aldrig s
litet -- upplyfta ett hrn af den mrka slja, hvilken, likt en evig
natt, omsluter vra gamla minnen, och -- om ej ppna -- tminstone
ltta den vetenskapliga forskningen i vra egna hfder.

Detta har i korthet varit vr afsigt, under det vi  andra sidan, i
sammanhang hrmed, skt att till ngon del rtta ett, som vi tro ganska
vsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla fversttningar af
Taciti beskrifning fver Finnarne; ett missfrstnd, uppkommet, som vi
frmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran knnedom om Finska
Folkets karaktr.

Vr nskan har hrvid frnmligast strckt sig dertill, att Finska
namnet, d det frsta gngen framtrder i Historien, mtte der intrda
rent och obeflckadt! -- tminstone icke vanprydt, eller misstydt, af
en mngd dervid fstade likas orimliga som osannfrdiga uppgifter;
hvilka, om ock bestrdda med ett vanvettigt smicker, alltid mste
frefalla oss lika ljliga som frhatliga. Finska Folket har lnge nog
nd varit ett freml fr nstgrnsande Nationers likas okunniga som
orttvisa omdmen, fr att vi icke en gng skulle ska tillrttavisa
dessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, bra gra
brjan med de ldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missdet, att
se vrt Lands svl som vrt Folks Historie framstllde endast af
frmmande, om just ej alltid fiendtligt stmde, dock ofta, emot oss, i
mer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta
vrngda, ofta missledda, ofta p gamla frdomar och okunnighet endast
grundade uppgifter, vi ndgats inhemta de frsta begreppen af vr egen
Historie.

Vi kunna icke undg att hrvid, ssom ngonting hgst besynnerligt,
anmrka, det nnu ingen ibland oss uppsttt, som, med drift och
omtanka, brjat ordna och bearbeta vra hfder. Detta mste frefalla
enhvar s mycket mer underligt, som vi hrtill icke saknat mn med
kunskaper och snille, d vi gt Lrde af alla grader -- Lrare, hvilka
vi lnat och nnu lna, de der _ex officio_ dertill bordt hafva ansett
sig frpligtade. Men -- oss har deremot (tyvrr!) fattats krleken fr
det _Fosterlndska_, krleken fr vrt _Sprk_, krleken fr vr
_Nation_; med ett ord -- oss har fattats denna kraft, som, ensam, r
mgtig nog till alla dla fretag. Och -- der den funnits, hafva vi
ltit den frtvina och bortd...

Detta m till en del frklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de
historiska vetenskaperne, under en tid af 200 r, haft flera upplagor
af Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, -- likvl ingen af
desse nnu tnkt p Fderneslandets Historie. Vi hafva mhnda i
allmnhet srjt fr mycket fr oss sjelfve, fr att dervid fven kunna
strcka vr omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och
svage fr en utlndsk Litteratur, hafva vi offrat och knbjt fr dessa
frmmande Gudar, fr hvilka vi tndt vra rkverk, fr hvilka vi stmt
vra snger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det vra
egna minnen st oinvigda i sina tempel-grdar. Slunda hafva vi,
lifvade af ett frmmande intresse, odlat och bearbetat ett utlndskt
Sprk, under det vi frgtit och fraktat vrt eget.

Dock bra vi hr, kanske s mycket hellre, frskona oss ifrn dessa
frebrelser, som tiden smningom tyckes vara inne att godtgra hvad vi
i detta fall brutit -- tminstone att gra en brjan dermed; hvarigenom
vi ock hoppas, att de omdmen snart skola frmildras, som nu hrvid
kunna lggas oss till last. Vi hafva -- fven hr, tminstone i ett
afseende, skt dertill medverka, i det vi bemdat oss att, s troget
som mjligt, framstlla den Finska karaktren, svl fattad af med dess
fel som brister -- sdan den antrffas, uppfattad af frmmande
folkslag, redan i den aflgsnaste forntid.

Af sdan anledning hafva vi hr, nstan uteslutande, kommit att fsta
oss vid en tidpunkt, som nrmast fregtt brjan af vr tiderkning,
eller som begynt densamma; och hvarigenom vi smningom blifvit inledde
p ett nytt flt, i det vi, frn granskningen af Taciti arbeten,
ofrmrkt fvergtt till en nrmare prfning af de gamles skrifter, i
allt hvad som mjligtvis kan ang Finnarne. Emot vr vilja hafva vi
hrvid icke kunnat undg att, i likhet med somlige af citationer
fullspckade Disputationer, gifva vr Skrift ett visst slags utseende,
af _lrdom_, hvilket vi dock i intet fall afsett, s mycket mindre som
vi i allt skt framstlla de enklaste och naturligaste frklaringar. D
vi hrvid likvl, i mycket, mjligen kunnat misstaga oss, hafva vi s
mycket hellre trott oss bra ordagrant infra -- om ej de flesta,
tminstone de vsendtligaste af de utaf oss hr beropade citationer;
p det Lsaren, med mindre omvg, mtte hafva dem till hands, fr att
deraf sjelf nrmare kunna bedmma saken. Vl har detta franledt oss
till en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara;
men vi hoppas dock hrfre vinna ngon urskt, med afseende  de af oss
dervid gjorda anmrkningar, hvaraf vi hr skt framstlla resultaten.

Af alla vetenskaper r _fornforskningen_, eller det skallade
_antiquariska studium_, mer n i ett afseende -- det otacksammaste.
Icke nog dermed, att man med mycken tidspillan, mda och besvr, skall
grfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, mjligen, kunna
hemta ngon upplysning. Oftast bedragen i sin vntan, r den vinst, man
ngon gng hemtar, s ringa, s obetydlig, till sin natur s tvetydig,
och med nya tillsatser och villomeningar infrknippad, att man
slutligen, mngen gng, eftert, stannar i en vida strre villrdighet
n frut. fven, i ett annat afseende, r denna mda otacksam. Huru f
ro icke de lsare som intressera sig fr antiquariska forskningar,
hvilka de fleste mhnda anse som en mani, ett slags lrdt bigotteri:
hvilket ocks, tyvrr, ofta varit fallet. Och likvl har fven denna
vetenskap ett alltfr hgt syfte, fr att bra missknnas. Den strfvar
icke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den sker utvidga
sjelfva grnserna fr deras omrden, och att, s vidt mjligt,
genomtrnga det mrker som, omgifvande oss p alla sidor, hindrar oss
att skda in i sjelfva evigheten. Likas lrorikt som det vore, att,
med en enda blick, kunna se in i en framtid, likas lrorikt vore det
fven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi fven hr icke
kunna nog klart skda de freml vi ska, bra vi dock tnja oss
dermed, om vi kunne gra oss ett -- tminstone dunkelt, begrepp derom.

Likasom det ej finnes ngon menniska, den der icke -- nnu invid sin
sednaste lder -- ger tminstone ngon hugkomst frn sin ungdom, ngra
skallade barndomsminnen, s finnes det ock intet folk, ingen nation,
som icke ger sina hfder, sina historiska minnen. fven om de icke
alltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock frvarade i
sgnerna och sagorna; de finnas infltade i sngerna och myterna, och i
de muntliga traditionerne -- nnu lefvande p folkets lppar. Ja
sjelfva sprket, lefnadssttet, sedvanorne, och en hop andra nationella
egenskaper, bra mer eller mindre vittne om deras ursprung frn en
frfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller ga fga
vrde, fr den mindre reflekterande, kan deremot fr folk- och
sprk-forskarn blifva ett mne af hgsta intresse; och det minsta kan
mngen gng, hr, ga lika vigt och betydenhet som det strsta.

Ju mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera vrderar
det fven dessa sina _historiska minnen_, hvilka i samma mn blifva
dyrbarare och heligare, som man inser vrdet af dem.

fven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke mnen fr en
historisk behandling. Vi ga rika inhemska kllor fr en fosterlndsk
Historie och Litteratur, s mycket rikare, som de hittills blifvit
lemnade nstan helt och hllet obegagnade. Vi hafva i _Otava_ icke
blott gifvit en anvisning p dessa inhemska urkunder, vi hafva redan
sjelfve, till en del, deraf betjent oss, fr att visa de stora skatter
vi kunna hemta derutur. Hr hafva vi deremot, p en motsatt vg, skt
antyda ngra af de yttre, d.v.s. ngra af dessa utlndska kllor, fr
forskningar i denna vg; hvilka vi hr, s mycket hellre, underkastat
en strngare prfning, som vi hoppas att bda dessa utvgar bra, ssom
tjenliga hjelpredor, ngon gng framdeles, gemensamt, kunna begagnas,
vid en fullstndigare framstllning af Finska Folkets forntid.

Vl har man ofta sagt att vrt land, svl som vr nation, varit
alltfr utblottadt p historiska efterrttelser. -- Visserligen kan
detta vara sant, svida frga blott r om skriftliga dokumenter, eller
andra forntidens minnesmrken; men Historien, som vl i dem ger ett
vitsord, bestr derfre icke hvarken i dessa stenkummel eller
Runstenar, lika litet som hon utgres af ngra torra namnfrteckningar,
eller af en mngd dda rtal, de der utmrka mnga af dessa magra
Krnikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien r en
lefvande skildring af menniskans, och dess slgtes, fortgende
utveckling, hvilken tryckt sin stmpel, nog djupt, i alla vra
handlingar och lefnadsfrhllanden, fr att icke der kunna lsas och
uttydas. Likasom man ofta, fven efter en flygtig berring med den
enskilta menniskan, kan bedmma hela dess karaktr och vsende, ja hela
dess lefnadshistorie, s kan man fven, genom ett nrmare studerande af
en nations egenskaper -- snart nog blifva i tillflle att knna en
betydlig del af dess historiska den och utveckling.

Under namn af ett _Folks Historie_, frst vi sledes icke Hofvens och
Regenternes, icke krigens annaler, icke riks-rendernas behandling,
icke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har
alltfr litet att bestlla. Mhnda hade mngen, som skrifvit sitt
Folks och Fderneslands Historie, gjort bttre om han, i stllet att
hemta sina uppgifter frn dessa dda handlingar, dessa redan uttmda
eller uttorkade kllor, hellre hrvid valt dess -- nnu lefvande
minnen; d.v.s. om han brjat med att nrmare studera sjelfva det Folk,
han mnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet knner, som folket
knner honom. Huru mnga af vra Historie-frfattare hafva vl hrp
fstat afseende! Ett nrmare studium af sjelfva menniskan har i alla
tider varit ansedd svl fr ett af de hgsta och svraste, som ett af
de intressantaste; icke mindre lrorikt och mdosamt r ett nrmare
studium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i
frbigende, velat anmrka, med afseende  Finska Folket, till deras
efterrttelser som, vid forskningen i dess hfder, klaga fver bristen
p historiska kllor, d de snarare bordt beklaga sig fver ofrmga
att rigtigt kunna begagna dem.

Vi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava infrda
afhandlingen: om "de Gamla Finnars vishets-lra", p ett, som vi tro,
ganska tydligt och bestmdt stt, antydt spren af trenne hvarandra
vsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rttare sagdt:
trenne ganska skiljagtiga _verldssigter_ (folk-filosofier), de der,
tid efter annan, hos det Finska folket fregtt hvarannan; af hvilka en
och hvar qvarlemnat efter sig alltfr ojfaktiga minnen, fr att icke
nnu, till sin natur, kunna uppfattas och bedmmas; hvarvid vi fven
angifvit sttet, huru de slutligen upplst sig uti, och fvergtt till,
hvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags
stndpunkter fr Finska Folkets kultur, utan hafva vi der fven nrmare
skt utveckla den frsta och ldsta af dessa perioder, fr att visa p
hvilken hg punkt af sjls- och frstnds-odling, vr nation fordom
mtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi
nnu ga frn denna tid. Vl torde denna uppgift frefalla mnga likas
ovntad som otrolig, hvilka, mhnda vane vid den frestllning -- att
Historien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid,
ursprungligen, sttt p samma punkt der de i Historien frsta gngen
upptrda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under

olika tider, msom bde stigit och fallit, svl i yttre politisk
betydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation,
hvarigenom de, svl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt
afseende, deklinerat eller avancerat, oftast vxelvis, liksom ebb och
flod. Huru mnga vidtfrjdade nationer, och huru mnga rtusenden,
slumra icke, liksom begrafne i en evig glmska, af hvilka icke en
flgt, icke ett minne mera terstr? Och vi bra icke frgta att
Historien, ssom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till
namnet uppfatta, mycket mindre nrmare beskrifva, mnga andra af
forntidens folkslag, hvilka likvl efter sig lemnat minnesmrken, de
der nnu vcka vr hpnad och frundran; och hvilka vittna lika mycket
om en hg kultur, som om en hg lder. Derfre, lika onaturligt som det
vore att vilja pst det Finska folket icke frut utgjort en egen
nation, eller icke frut befunnit sig hr i norden, innan Tacitus
inrymde dess namn i Historien, likas orimligt vore det att vilja tro,
det denna nation alltid tillfrene, eller ursprungligen, sttt p den
bildningspunkt han afmlat den, eller hvarp den i 12:te seklet
antrffades af Svenskarne. Man br tvertom besinna, att Finska Folket,
fre sin ankomst till norden, uttgat frn lnder, hvilka, genom
sjelfva sin lokal, mtte hafva sttt i en nrmare berring icke blott
med de i gamla tider upplyste Grekerne, utan fven med Persien och
Indien, eller de skallade sterlanden (hvarom vi ngon gng framdeles
torde f tillflle att nrmare nmna).

Om vi sledes hr icke lyckas att fvertyga ngon det Finska Folket
fordom innehaft en verkeligen ganska hg grad af frstnds- och
sjlsbildning (hvilket icke heller nu r vr afsigt att bevisa); ja om
man n anser denna uppgift fr en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen
Gudalra, och deras ldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad
der berttas om dessa gamla Jotars _hgre vishet_; s skola vi kanske
deremot, s mycket snarare, lyckas att fvertyga lsaren om denna
tredje, och tillika lgsta, grad af verldslig vishet, hvarp de Finska
folkstammarne nnu befunno sig, d de frsta gngen gjorde sig knde i
den Nordiska historien; en kultur -- utmrkt genom _vidskepelse_ och
_signeri_. Det r under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi
s f kalla det, under deras frnedrings-tillstnd, som vi
hr, med anledning af Taciti vitsord, skt uppfatta den Finska
national-karakteren; och vi skola visa, att den fven p denna
sin lga stndpunkt, stod hgt fver alla andra den tidens nationer.

Hvad nu srskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer -- hvilket,
huru n det m frklaras, p intet stt rubbar vra omdmen fver
Finnarne -- s beror hrvid allt hufvudsakligast derp, att rigtigt hr
kunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket
vill sga ngot helt annat, n att endast deraf lemna en verbal
fversttning. Fr att kunna rigtigt uppfatta hans mening, mste man, i
allmnhet, ngot nrmare knna andan af hans skrifstt, hvilket genom
sprkets korthet ofta nog frefaller mrkt och otydligt.

Hvad nu sjelfva detta Taciti skrifstt angr, r derom af de lrde
redan s mycket vitsordadt, att dervid numera r ingenting att
tillgga. Alla hafva intygat, att det fordras ngot mer n vanlig
latinsk sprk-kunskap fr att kunna rigtigt frst honom: att man vl
kan, ja till och med ganska skickligt, fverstta hans ord och
meningar, utan att derfre p djupet (som man sger) hafva insett
betydelsen af dem. Ja, att det mngen gng fordras ett slags
fvernaturlig frmga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till
hans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer,
uttryckte i de subtilaste former, svl till sprk som tankar: hvilka,
sammantrngda genom lakonismer och stundom endast till hlften
utsagde, eller dunkelt antydde, fverlemnas liksom till lsarens
omdmes-frmga, att nrmare utvecklas och idealiseras.

[Fr att tillfyllest rttfrdiga dessa vra yttranden, behfva vi blott
beropa _Lipsii_ omdmen fver Taciti arbeten, deri han bland annat
sger: "_Singul pagin, quid pagin? singul line, dogmata, consilia,
monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente
ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item
lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus
est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut
verbo dicam, natur bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias
agat_."]

Lngtifrn att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en strre kapacitt
n ngon annan (tvertom underknna vi oss hruti, i allt, andras stora
fverlgsenhet), r det likvl med anledning af detta hans manr, att,
i likhet med hvarje fullndad Konstnr, endast medelst ngra ltta,
knappt mrkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta
konturerna till en teckning, den lsaren sedermera ger att, efter sin
smak, fullflja och fullnda -- som fven vi vgat hr utveckla, de
sigter och frestllningar, hvilka vi tro hrvid ursprungligen hafva
legat i hans id.

Vl skall man kanske tillrkna oss det som en frmtenhet, att hafva
vilja tolkat dessa Taciti meningar p ett stt som skulle utvisa, det
man nda hitintills icke frsttt dem; och mhnda skall man lgga oss
det till last, att vi hrvid vgat icke blott granska, utan fven
klandra ngra af vra frmns och Lrares frklaringar, och lrda
idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, n att dessa vra
bemdanden blott och endast mtte anses som ett _Frsk_, icke s
mycket att _fverstta_ (ty fversttare hafva vi nog), som icke mera
att frklara sjelfva fversttningen af dessa Taciti ord; och d
frfrigt, inom tankarnes verld, den enas sigter torde vara lika goda
som den andras, och endast ga fretrde i den mn de komma sanningen
nrmast, s tro vi, att fven i detta afseende, icke ngot hinder br
ligga oss i vgen, fr framstllandet af vra ider. Att vi fr frigt,
i mngt och mycket, mjligen kunnat misstaga oss, erknna vi gerna, och
skulle icke heller anse det underligt, d s mnga kunnigare mn, n
vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja vlvilligt
underkasta oss all den tillrttavisning, hvartill vi hrigenom mjligen
kunnat gra oss frtjente.

Men icke nog dermed, att vi i dessa mnen vgat vara af en, till alla
delar, skiljagtig tanka frn alla andra, hafva vi fven i ett annat
afseende vgat utveckla sigter, alltfr olika dem man annars hyser uti
ett, kanske mindre allmnt, mne. Vi hafva nemligen vgat att, midt i
sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om _hxeri_ och _trolldom_:
ord, om hvilka ingen frnuftig menniska, numera, vill hra talas. Och
ehuru vi hr endast ordat om sjelfva tron hrp, eller om det blott s
kallade _ryktet_, hafva vi likvl hrvid icke otydligt gifvit
tillknna, att vi hrunder tnka oss ngonting mer n blott de toma
orden, det vill sga ngonting immateriellt verkligt.

Vi hafva slunda, svl i det ena som i det andra fallet, ingtt i
mnen alltfr frmmande fr vr tid, och hvilka mhnda strida mot dess
anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och
recensioner att prkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke
alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att fven den tid
skall komma, d man hrt lemnar ngon uppmrksamhet.

Frfrigt fverlemna vi helt och hllet till hvar och ens enskilta
omdmesfrmga, att, med anledning af de utaf oss hr framstllda
sigter, hrutinnan stadga sina begrepp, antingen _mot_ eller _med_,
hvarvid vi f tillmpa Taciti eget yttrande: "_ex ingenio suo guisque
demat, vel addat fidem_!"

       *       *       *       *       *

      Quot capita, tot sensus.

_Cajus Cornelius Tacitus_, en bland Roms yppersta Historie-frfattare,
r den frste som lemnar oss ngon nrmare underrttelse om vra
Frfder, deras seder och lefnad. Det r hos honom man fr frsta
gngen ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, ssom en nordisk
nation, hvilken, beryktad fr sina nnu alltfr ra och obildade seder,
utmrkte sig svl genom en hrdad natur som en hgst tarflig och
torftig lefnad.

Det r vid slutet af sin skrift: _de Situ, Moribus, et Populis
Germaniae_, som han flygtigt, och liksom i frbigende, med ngra f,
men sanna, drag, tecknar vra stamfders lefnad och vandel. Ehuru dessa
underrttelser ro ganska korta och ofullstndiga, ro de oss dock
alltfr dyrbara och krkomna, emedan de ro de ldsta vi, tminstone
numera, ga i behll. Vi mna icke hr beklaga oss fver den litterra
frlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undg att inse, vid tankan
af det ofullstndiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera ska,
att, s vidt mjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och gra
det tydligt bde fr oss sjelfva och andra. Detta har varit ndamlet
med denna uppsats: och huruvida vi i ngon mn lyckats, att, i detta
fall, nrma oss mlet, fverlemna vi till hvarje lsares enskilta
bedmmande.

Det r icke hela hans berttelse som vi hr nska framstlla ssom ett
freml fr ngra reflexioner och omdmen; den r, likasom allt hvad
han skrifvit, kort, sinnrik, och likvl mycket sgande; utan r det
egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi frnmligast tro oss
bra fsta vr uppmrksamhet, och hvilka vi nska kunna fatta frn sin
riktiga synpunkt, fr att sedermera s mycket skrare kunna bedmma dem
till sitt vrde och innehll. Det tyckes som dessa rader, vid frsta
pseendet, vore, i sig sjelfva, s tydliga och ltt fattliga, att all
vidare frklaring kunde anses fverfldig; fvens synes sjelfva stilen
hr vara s ltt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, p sitt
sprk, kunna tergifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och s
har det fven gtt. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och
njd med att endast ytligt hafva fversatt sjelfva orden, har man
dermed fven trott sig hafva frsttt och begripit sjelfva meningen. Vi
vga likvl tro motsatsen; eller, att man helt och hllit missfrsttt
dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebra en djupare och mera
betydelsefull mening, n hvad de mystiska orden, vid frsta pseendet,
nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare
fvervger dessa mrkvrdiga yttranden, desto mera skall man troligen
finna, att de, lngt ifrn att vara frklarade, mer och mer behfva
frklaras, s framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de
innebra.

Vi skola derfre frst upptaga det stt hvarmed man vanligtvis brukat
tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi
ska att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem bra
frtjena.

"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas
alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines,
securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
quidem opus esset," har man ungefr slunda fversatt: "Men de
(Finnarne) anse (detta lefnadsstt, som i det fregende omtalas) fr
lyckligare n att sucka vid kerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och
att, under hopp och fruktan, lefva i oskerhet fr sin och andras
egendom.[22] Skra emot menniskor och skra emot Gudar, hafva de
uppntt den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva ngon nskan
frig." S har man, allt frn Taciti tid till den nrvarande, frklarat
detta stlle, hvarvid man ltit det bero; utan att hafva funnit det man
vl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva
ngre frmrkt att -- isynnerhet den sednare perioden, alltfrvl tlde
vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvrr, n med ett ord, n
med ett annat, utan att derigenom kunna sprida ngon upplysning fver
saken i det hela. Vr mening r icke hr, att srskildt upplaga och
vederlgga alla dem som mjligen hr om yttrat sig. Detta r s mycket
mindre ndigt, som den ena, med sin frklaring, icke kommit stort
lngre n den andra; -- de hafva mest alla stannat p samma punkt,
hvarifrn de gtt ut. Det r blott de frnmste af dem, hvilkas
frklaringar vi skola prfva, fr att efterse nr, och hvar, de tagit
vilse; p det vi, af deras felsteg, mtte kunna rtta vra egna.

_Chladenius_, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han
skrifvit i anledning af Kurfurstens af Wrtenberg frmlning med
Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach,
tagit sig till ingngssprk: _de Fennis, auctore Tacito, votis opus non
habentibus_; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas rhet,
omfrmlt det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i
andra lnder tjena att frhja lifvets behag, svida de lefde i sin
torftighet ett sllt och lyckligt lif, "utan att behfva nska sig
ngot bttre" -- s lmpade han detta p sina landsmn, och sger att
de deremot, s mycket mera, nu borde frena sig i en gemensam nskan
att detta bilger mtte lyckligt fr sig g.[23]

Att Chladenius har ortt (d han sger, att Finnarne voro lycklige och
slle, fr det de ej behfde nska sig ngot af det hgre lifvets
njutningar) finner hvar och en, som anser det hgre lifvet -- fven med
dess njutningar, vara fr mer n det lgre sinnliga lifvet, och dess
njutningar; som anser menniskan, fven med sina mngfaldiga passioner
och begr, vara satt hgt fver djuret, med dess brnader och lustar.
Denna frklaring kan hr s mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf
icke gr ngon skillnad emellan dessa hgre och lgre begr -- sinnliga
och fversinnliga njutningar. Han sger blott, i allmnhet, om dem:
"_ut illis ne voto quidem opus esset_," utan att p ngot stt nrmare
bestmma hvad han hr egentligen menar med _votum_. Och dessutom, om
man n medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en
hgre lifvets njutning, s mste de desto mer haft knning af de lgre,
sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet frre, n hos den
civiliserade menniskan, ro deremot i frhllande s mycket strre,
vildare, och utan all begrnsning, emedan de icke dmpas af frnuftets
ledning, eller styras af ett upplyst frstnd. De mste t.ex. haft den
nskan, att deras jagt, fiske, krig, gifterml, med ett ord -- allt
hvad de fretogo, mtte lyckas dem, och framfr allt, det som
tillfredsstllde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan sledes
icke vara Taciti mening, att med dessa ord sga det Finnarne icke hade
ngon nskan, s mycket mindre som han nyss frut skildrat deras
ndtorft, p ett s lifligt stt: "_non arma, non equi, non penates;
victui herba, vestitui pelles, cubile humus_." Det tyckes ju redan
hraf, som de haft all anledning, att nska sig ett lyckligare
tillstnd n det de gde. Och utom allt detta, r det hgst otroligt
att Tacitus, som lefde p en tid, der (likasom p hvarje annan) rikedom
och gunst ansgos ssom de strsta lyckans sknker, och som fven sjelf
visste stta vrde p dem,[24] frmtt g s utom sin tid, att han
ansett Finnarnes fattigdom fr en verklig (hgre) sllhet. Och om vi
fven antoge att han hade gjort detta, s kunde han dock icke kalla
detta slags sllhet fr "_difficillimam rem_;" ty man kan ej gerna
betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia,
toimitus) hvilket endast r ett tillstnd deraf; och som sledes
ursprungligen har en adjektif betydelse -- ehuru detta sedermera, genom
reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, ftt en
subjektif karakter; eller: man br ej frblanda substantivum med
adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva frestllningen med
den abstrakta.

_Joh. Aug. Ernesti_, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemdar
sig blott att frklara orden: "_securi adversus deos_," och sger i
sina noter till Tacitus, att "_Gudarme hade ingenting att taga af ett
folk som ingenting gde_".[25] Hrigenom tror han sig nu hafva
frklarat alltsammans. Han synes sledes velat lgga deras sllhet uti
sjelfva deras _uselhet och fattigdom_, som gjorde, att de icke hade
ngot af vrde att frlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men
fven den fattigaste har ju ngonting att frlora, om ej annat s
_lifvet_, -- ja ej blott sitt, utan frldrars, makars, barns,
anhriges och vnners, hvars lif r honom ofta lngt dyrbarare n hans
eget; och, kanske nnu dyrbarare n sjelfva lifvet, r hans _goda namn
och rykte_, som dock s ofta str i rfvarehnder; och, utom bda dessa
villkor fr hans yttersta omtanka, r friheten -- fven i det naturliga
tillstndet -- det heligaste af hvad han ger, det dyrbaraste han kan
frlora. Men frutan allt detta, och frutan det att den fattige stter
lika mycket vrde p det ringa, som den rike p det stora, s frga vi:
hvarest finnes vl det folk, om hvilket man kan sga, _att det icke
behfver frukta, hvarken fr gudar eller menniskor?_ Strider icke detta
emot det sunda frnuftet, erfarenheten och Religionen; och r det ej en
rak kontradiktion mot all _mjlighet, trolighet och sanning_? Detta kan
sledes aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tnkt med s
mycken urskillning, som aldrig skref annat n hvad han i sin tanke
riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flt ur hans penna,
lade vigt och uttryck. Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt_,"
fvensom orden: "_ut illis ne voto quidem opus esset_" lemnar Ernesti
aldeles ofrklarade. (Det var likvl detta, som Chladenius hade tagit
sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och
menniskor ej hade ngot att berfva dem -- och som sledes utgjorde
deras sllhet) hr kallas _difficillima res_;[27] men det r ju ej s
svrt att blifva fattig, och mnne ej d difficilis borde snarare
kanske fversttas med olycklig?[28]

Herrar Chladenius och Ernesti stta sledes med sina frklaringar
nstan till samma punkt, ehuru p olika vgar. Den frre pstr, att
Finnarnes sllhet var positif, eller att de verkligen ansgo sig
lycklige, fr det de ej behfde nska sig ngot mera, d.v.s. de hade
sjelfve medvetande af sin sllhet; den sedmare ter, att deras sllhet
var negatif, eller att de ej knde ngra flera behof, d.v.s. de voro
medvetslst slle. Den frre ville hnfra difficillimam rem till
orden: _illis non voto opus erat_; och den sednare till: _securi
adversus homines, securi adversus deos_. Vi tro oss hafva bevisat att
bda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att
Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet,
deras sllhet; lika s litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit
ngon grund (hvarfre? hvarigenom? eller p hvad stt?) kunnat sga om
dem, att de voro skre bde emot gudar och menniskor. Ty att han icke
hrtill kan rkna deras fattigdom, ssom ett skl, hafva vi redan
bevisat, och det fven af den orsak, att han i den fregende meningen
ej mera nmner ett ord derom.[29]

_Bilmarks_ frklaring[30] r likvl den smsta af alla. Ty utom det att
han icke hjt sig fver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] s har
han sjelf deremot sjunkit s mycket djupare med sin sigt. Han
frutstter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk
n Svenskar bekrigade Finnarne, och nr detta skedde var afsigten blott
att, genom nya gtenskapsband, knyta en starkare vnskap, bda dessa
nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbrdes rlighet,[33]
gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: "_securi adversus
homines_".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i
anseende dertill att de 1:o ej hade en s pors och svafvelbunden
jordmn som Italien, (hvarigenom jordbfningar kunde befaras), 2:o att
blixt, torka och sjukdomar icke hrjade deras land; och 3:o hade de
ingen sd-[35] eller vin-bergning, som kunde sl dem felt, -- derfre
skref Historietecknaren om dem: "_securi adversus deos_." Denna lycka,
sger Frf. (sid. 11) vederfares oss nnu, och rknar, bland vra
frmner, "skrfulla strnder" (?) samt slutar med att sga: "fr oss
blixtrar det sllan, och sjukdomar ro rara".[36] Allt detta
frutstter att Tacitus hade en noga knnedom ej blott om landet och
dess lge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, -- _kld och
frost_ likvl undantaget.

Alla de skl Bilmark anfr, till std fr sin sak, ro s svaga och
litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att
vederlgga dem allesammans. Men som detta knappt skulle lna mdan,
mge de tills vidare blifva bestndande, och anses ssom fullt
gilltige; vi skola d efterse -- hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke
annat n p sin hjd, att Finnarne voro skre _adversus hostes_, men
icke _adversus homines_. Och det r icke nog dermed, om han fven
kunnat bevisa deras verkliga, passiva skerhet bde mot gudar och
menniskor i allmnhet; han hade d blott bevisat, att de voro utvrtes
skre, _tuti_ (af tuitus),[37] utan borde han fven visa, att de
sjelfve frlitade sig p denna sin (yttre) skerhet, d.v.s. voro
trankile och obekymrade, _securi (sine cura)_. Och denna deras inre
skerhet (_securitas_) kan ej finnas annorstdes n i deras brst, i
deras eget sjelfmedvetande.[38]

Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
esset_", lemmar fven Bilmark ofrklarade -- frmodligen derfre att
han trodde dem icke behfva ngon vidare tolkning. Vi hafva redan
tillfrene bevisat, att _difficilis res_ betyder rtt och sltt en
_svr sak_, och aldrig, ej ens genom den mest frblommerade
fversttning, kan f bemrkelse af lycka och sllhet, m.m. D likvl
denna tolkning vunnit ett allmnt bifall, ndgas vi, fr att visa
orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlftigare i vra
argumenter.

Vi vilja, till en brjan, anmrka, att vi rentaf anse det ssom
ngonting otnkbart, att kunna sga om en menniska -- dessmindre om ett
helt folk -- att hon icke har ngon nskan,[39] och hlla det fr nnu
orimligare, att anse detta ssom menniskans sllhet.[40] Ty nskan
mste menniskan ga i samma stund hon ger vilja; emedan viljan r
ingenting annat n _frmgan att bestmma sin nskan_. Sledes, lika
litet som vi kunna abstrahera frn menniskan dess fria vilja, lika
litet kunna vi frntaga henne frmgan att nska. Men denna frmga
vckes af behofvet; allts r behofvet att nska -- lika ursprungligt,
ja -- ursprungligare i menniskonaturen, n den fria viljan. Vill man nu
fven betrakta henne frn en annan, hgre, synpunkt, s skall man finna
att hon alltid mste ga tvenne absoluta nskningar, den ena frn
hjertat utgende, den andra frn sjlen eller frnuftet, d.v.s. hon
mste hafva nskningar som utg frn, och hafva afseende p, svl
hennes sinnliga som fversinnliga (andeliga) natur; eller hon mste
nska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, svl fr sitt eget
sinnliga intresse, som fr det allmnna fversinnliga. Ty svida fven
menniskan utgr en lnk i den skapade naturen, s mste naturen verka
p henne, liksom ock hon tillbaka p den. Vore hon nu ett medvetslst
ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetsls; men d hon har
medvetande af sig sjelf, har hon fven medvetande af naturens
frstrande (af det mngfaldiga) och frenan de verkan, hvilken hon
mste nska att kunna motverka -- och denna nskan fortfar s lnge
lifvet varar. Dessutom har hon en annan hgre nskan, nemligen nskan
att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestmmelse, och ssom
ett individuum medverka till det stora hela -- menniskoslgtets
frdlande. Den frra nskan strfvar att mngfaldiga det enkla, och
har individets vl till freml; den sednare, att frenkla det
mngfaldiga, och utgr slgtets id. Skulle nu lifvet kunna existera
utan all nskan,[41] s skulle fven dessa begge borttagas, och vi
frga d, hvad fr en sllhet medfr mjligheten af ett sdant lif? Det
r det medvetslsa vxtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens p
jorden.

Vi finna nu sledes, huru fattig och otnkbar en sdan mening blifver,
som den t.ex. Doktor _Fant_ ftt vid sin fversttning af detta stlle
hos Tacitus; s lydande: "utan fruktan fr gudar och menniskor hade de
(Finnarne) uppntt den sllsynta lyckan att icke ens hafva ngot att
nska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sdan
mening hnger icke ihop, och lter ej frklara sig; s har aldrig
Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett s ljust frstnd, och
hvars omdmen vittna om s mycken urskillning. Icke heller kan hans
mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de,
ssom desse, skte inskrnka sina nskningar, ty d hade han vl icke
sagt, "_ne voto quidem_." Det r sledes ett fel, att tro det Tacitus
med votum hr menar nskan, och att derigenom ska frklara detta --
frlorar man blott tid och mda.[43]

Vi hafva sledes nu, hvad denna mening betrffar -- och till den
fljande skola vi snart komma -- bevisat, att den p mngfaldigt stt
blifvit frvnd; och i stllet att vara frklarad, tvertom blifvit
gjord till _en samman-hngande omening_. Det kommer sledes nu turen
till oss sjelfva, eller det terstr oss, att frska -- om vi deraf
kunna gra en lyckligare explikation n vra fregngare.

Vi skola derfre bemda oss att frklara detta p ett stt, som, ehuru
enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsstlla lsaren, och
tminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit
och menat. Ett stt att se saken, hvilket, vid frsta genomlsningen,
genast framstllde sig som en klar tanke, fr hvilken vi sedermera
funnit flera n ett talande skl.[44]

Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berttelse om Finnarne,
enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, frt till
Romarnes ron.[45] Att detta, enligt sin natur, frstorar, och snarare
kade n minskade, hvad mjligen en gng om dem blifvit berttadt, r
-- lika s troligt. Det blir d frga om, hvad rykte Finnarne vid dessa
tider haft om sig, och det r detta vi frst tro oss bra gra till ett
freml fr en nrmare underskning. Det var naturligt, att i en tid
der _krig och bardalek_ voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper
frst skulle efterfrgas, och hgt aktas af ett folk, hvars lynne var
stmdt fr _hrnad och rlog_. Men det var vid denna tid, liksom vid
mngen annan, som _vidskepelsen_, och _fanatismen_, fven upprest sina
brokiga altaren. Det var ej blott hos de rare och vildare nationerna,
utan fven hos de upplyste Greker och Romare, som man sg henne
bestrlad af ra och glans. Och det var ej blott folket och den lgre
hopen, som hyllade dessa frdomar, utan fven de mest tnkande och
frstndige mn, voro -- liksom Kejsarne sjelfve -- ej fritagne
hrifrn. Man mrker utaf mnga stllen i Taciti egna skrifter, att
detta till ngon del fven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock
ej underligt -- han var Plebej fdd.[47] Det var sledes ingenting
naturligare, n att han vid dessa saker frst skulle fsta sin
uppmrksamhet, och ingalunda, med stillatigande, frbig om en nation,
mer n ngon annan, var derfre beryktad.[48] Det blir d blott frga,
om man har anledning att tro det Finnarne, redan p hans tid, voro
beryktade fr sin _vidskepelse, svartkonst och trolldom_. Att de nu
derfre ro allmnt knde, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och
nnu idka, den, ger hvar och en sig bekant, som aldrig s litet r
bevandrad i deras sprk och hushllning, eller i deras gamla hus- och
hem-seder. Det r ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och
undergrande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt
frskra: det mngen, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara
mstare fver en annans hus och lif; och d detta ej lter sig gra,
frklarar man det som en fljd -- ej af egen ofrmga, utan af en annan
lika stor mstares motverkan. Detta, jemte tusen historier om ldre och
nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gr att man med skl kan
sga, det Finska folket r -- kanske nnu i dag, ett bland de mest
vidskepliga man knner.

Det r klart, att frrn ett helt folk, s i grund, kunnat falla i
fanatismens hnder,[49] mste dertill hafva erfordrats tal af r och
sekler; eller, det skulle smningom frberedas, liksom en nation
smningom ter kan fortskrida p kulturens och civilisationens bana.
Alla de som knna Finska folket och sprket i grund, samt dermed deras
vilskepelser, konster och trollsnger, skola ltt finna, att dessa fr
det nrvarande ro i ett starkt aftagande, fven som att de fordom
varit till en ovanlig hjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nstgrnsande
nationer, ssom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera n nu,
lemnat Finnarne vittnesbrd om deras svartkonst.

Om man emedlertid, till en brjan, antager, att detta p Taciti tid
varit bekant -- hvilket r hgst troligt, och hvilket vi lngre fram
skola ska att bevisa -- s blir frklaringen af hela kapitlet ltt och
begriplig, och stter hvarken tanken eller rat. Men man mste d g
tillbaka, till den fregende meningen, och se om ej fven den, ur
samma synpunkt, kan betraktas. Ocks skola vi nu visa, att fven den,
enligt vr tanke, blifvit missfrstdd. Ty som redan frut blifvit
sagdt, s har orden: "_sed beatius arbitrantur_" &c. blifvit, utan allt
skl, hnfrde till den fregende perioden. Hade detta varit Taciti
mening, s har han nog skt att bttre frena bda dessa meningar, och
ingalunda tskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta _sed_
hr str fverlopps, och liksom p kpet.[50] Vi tro derfre att det
tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus brjat
meningen med orden: "_Beatius arbitrantur_"; men att desse som
frmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i
sammanhang med den frra, mtte hafva tyckt det den icke hngde vl
ihop med fregende mening, hvarfre de troligen trott sig gra vl, om
de, p ngot nrmare stt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lra
ansett lmpligast kunna ske -- genom ordet _sed_. Dock dermed m nu
vara huru som helst, s beror vr fversttning icke hrp; ej heller
vilja vi hrmed vara till frargelse fr alla dem, som torde anse ordet
_sed_ hra till en korrekt text.

"_Suas alienasque fortunas, spe metuque versare_" ("att, frmedelst hopp
och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till
sin, och andras, frmgenhet, svfva emellan hopp och fruktan") har man
ansett ssom en fljd af "_ingemere agris_" (bruka jorden) och
"_illaborare[52] domibus_" (idka husliga sysslor.)[53] fven denna
frklaring tro vi vara nog frhastad; ty man hade bordt mrka, att
begreppen ingemere agris och illaborare domibus ro hvarandra motsatte,
det ena nringssttet fordrar att arbeta ute p marken, det andra, inne
i rummen; det frra frambringar naturprodukter, det sedmare --
manufaktur-varor. Dessa bda nringsgrenar har man nu p s stt
frenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man
trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en fljd, att de
lefvat i en bestndig oskerhet fr sin och andras egendom.[55]

Hade Tacitus velat lmpa _spe metuque versantur_ p dem som idka
kerbruk, s hade det varit ndvndigt fr honom att hrtill uppgifva
ngot skl, t.ex. kld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne
(Virgils lsklingar) som ansgo kerbruket ssom frsta kllan till sin
vlmga, ej kunnat gissa hvarfre detta, hos Finnarne, skulle blifva
orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke sga om kerbruket,
att det kunde vara ruinerande fr andra n dem som lagt sin hand
dervid, ty huru skulle vl de, som dermed ej haft ngon befattning,
komma att hrvid lida (_suas alienasgue fortunas_)? -- ter en
orimlighet. Samma anmrkning ger rum, om man vill lmpa dessa ord
(neml. _spe metuque versantur_) p dem som sysselstta sig med
sljd-arbeten; ty om de n sjelfve, vid ett sdant nringsfng, skulle
frlora (hvilket knappt r tnkbart) s vore detta ju af ingen
betydelse fr alla dem, som dermed ej haft ngot att skaffa (_alienis
fortunis_).

Vi vilja derfre konstruera meningen slunda: _Beatius arbitrantur
illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam
ingemere agris_. Hrigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang
af denna mening, utan blir fven sammanbindningen tydligare med den
frra. Ty d det i det fregende taltes om deras kojor och hyddor, der

bde unga och gamla lefde tillsammans, s sges det i denna mening, att
"de ansgo det fr bttre, att hr sysselstta sig med handarbeten[56]
... n att trla vid jordbruket." Hittills hafva vi nnu icke frklarat
orden: "_suas alienasque fortunas spe metuque versare_," emedan dertill
fordras ngon strre vidlftighet; hvad vi dock till en brjan m
anmrka, r att denna mening icke, ssom vanligt, m anses som en
fljd af _illaborare domibus_, eller _ingemere agris_, utan innebr
den en egen mrkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgr hr en
vsendtlig hufvudsak.

Om vi, tillsvidare, hlla oss troget efter orden, s blir det: "n att
med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker
hvarken genom kerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst,
inser hvar och en. Det blir d frga, hvarigenom detta sker, och hvad
hrmed egentligen menas, och -- just detta r hela knuten. Att detta
sker genom krig, lrer vl ingen undfalla; men att det icke kan passa
hr, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller
om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en,
svl om mn som qvinnor; och svrt har man vl att antaga det alla
hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De
kunde allts icke lefvat i en bestndig fejd sinsemellan, eller i
fruktan fr inbrdes krig, s mycket mindre som ngot sdant icke
omtalas. N hvad hade de d att _frukta_? jo, fr hvarandras
_svartkonst, hexeri och trolldom_; hvarp de fven,  andra sidan,
byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta --
ltom oss till en brjan antaga det -- s hade han aldrig bttre kunnat
afmla de gamla Finnarne; och r detta ett karaktersdrag som nnu, i
mnga afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansgo
fordomdags kerbruket[57] endast tillhra slafven och oxen, och den
strsta ra -- att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det,
hvarunder de frst sin frmga att p ett fr andra ofrklarligt stt,
bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derfre tilltalade,
fven i Runorne, en hexmstare sin mg, (som idkade kerbruk), att han,
som hederlig man, skulle fvergifva ett s nesligt yrke, och, genom ett
lysande exempel, flja hans _rorika bana_, d.v.s. lra sig trolla.[60]
Uti en annan sng, der en fnge beklagade sitt oblida de i ett
frmmande land, suckade han mest derfver att han varit tvungen att
mala sd (p handqvarn) och _plja jorden_;[61] sysslor, hvilka
hvardera tillhrde knet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, r nst
trlens.

Hvar och en Finne, som aldrig s litet ger sig min af att vara en
_hexmstare_, blir, hvarhelst han n m komma, emottagen med strsta
aktning; ty har han en gng vunnit detta rykte om sig,[62] s finner
han fr sig ppnade drrar, och dukade bord, fverallt; hvarvid han
snart blifver s van, att han till slut, utan kallelse, frmten
instiger fver hvarje trskel, som ligger vid dess vg, och dristigt
frambefaller mat, dricka, brnnvin, m.m. Hraf hnder att, om han ej
blifver med tillbrlig aktning bemtt, han vid sin bortgng hotar
vrden och huset med undergng och frderf (_fortunas alienas metu
versant_).[63] Afven frsummar han icke att utkrfva sin hmnd, om
tillflle yppas; och hnder ngon olycka, fast efter tio r, s
tillskrifves det honom och den frbannelse som hvilat fver huset. Men
dem ter som hylla honom, ingifver han det bsta hopp, och lofvar vl
tiofaldt frdubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. (_fortunas
alienas spe versant_). Derfre uppskas och efterskickas desse kloke
mn[64] ofta p otroligt afstnd, och betalas hederligen, under fri
traktering och frplgning. De som ej hafva rd tili en sdan
omkostnad, beska dem sjelfva, ofta p ett afstnd af hela 20 till 30
milen.[65] I folje hraf frsumma ej heller,  sin sida, desse
andebesvrjare, att gra sig frtjente af det frtroende de vunnit. De
bota derfre ej blott alla mjliga slags sjukdomar, kommor och
krmpor, alla olyckor och skador, utan kunna de fven draga dem fver
sin ovn. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet
godt som de ej tro sig kunna frderfva. Och gr man fven fver till
sjlens och hjertats egenskaper, s finnes det ingen dygd, som de ej
tro sig kunna krnka, ingen ra som de ej frm sknda. Att vcka och
slcka passioner och begr, tillfredsstlla nskningar och lustar, r
fr dem ett ltt arbete. Men det r ej blott fver menniskan, som deras
magt strcker sig; fven djuren, -- tama och vilda, fiskar, fglar och
maskar -- alla lyda deras vink.

Ja, ej blott den lefvande naturen, fven den dda mste erknna deras
vlde. Det r derfre med de aflidnes skuggor, med kyrkogrdars och
begrafnings-platsers multnade invnare, som de befsta och styrka sitt
vlde. Deras ben bra de stndigt p sig, som en talisman, och med en
behandling af deras stoft ska de sprida dden bland sina medmenniskor.
Och med hvems bistnd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det r till
honom de snda sina bner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus,
fr att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den nrvarande
blifva betjente af honom.[66] r det d underligt om man fruktar dessa,
som st i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets
hrsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sttet att hmnas,
r att frmedelst hexeri och trolldom, antingen anstta sjelfva
personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man frskmmer all hans
husliga lycka och trefnad, att t.ex. hstar strta, och boskapen dr,
med ett ord, att allt vantrifves och trnar bort.[69] Eller hvad som r
nnu vanligare: man stmmer bjrnar och rofdjur p hvarandra,[70] och
-- hrom finnes det mngfaldiga berttelser. Det vore vl ej underligt,
om i ett land der det finnes stora skogar, fven funnes mnga bjrnar.
ro emedlertid bda ovnnerna trollkarlar, s lta de det stackars
djuret springa sig trtt frn den enas boskapsdrift till den andras,
utan att den dock p ngotdera stllet frmr gra sin skyldighet,
eller rttare: visa sitt natur-anlag -- att skada; och dermed kunna de
lta den fortfara s lnge tills skinnet mtes af dess ftter. Ja ej
blott bjrnar, utan fven vargar[71] och andra rofdjur kunna gra samma
tjenst. Komma tvenne sdane trollmn tillsammans, s gnisla de tnder
och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill
gifva vika fr hvarandras makt. Skulle det ngon gng hnda, att tvenne
sdane kmpar, p en gng, skte nattherberge i en och samma grd, s
har man mnga exempel p, att den ena, om morgonen derp, oaktadt alla
sina konster, befunnits dd, p det stlle han om aftonen lagt sig; och
detta allt, ehuru de, p srskilta bnkar, kunnat ligga lngt skiljda
frn hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla
kunnat intyga, att inga hnder p den aflidne blifvit burna.[72] Att
sdant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det r ej ltt att
angripa en man, som gifvit ett s fvertygande prof p sin styrka. Och
dessutom hvarest ro bevis? Det r ock derfre vanligt, att vid sdana
genmten, der de prfva hvarandras frmga, hvarken lif eller lemmar
komma i frga.[73]

Det r nstan ingen Finne, som ej tror sig kunna ngot litet i denna
vg, tminstone s mycket som till husbehof fordras; ssom t.ex. att
iakttaga vissa allmnna frsigtighetsmtt emot troll och hexor. S
t.ex. att gra litet hocuspocus i ladugrden, d boskapen frsta gngen
om vren utslppes p bete, p det den ej mtte skadas af vilddjur, --
ej trampa p frmmande trsklar, -- vl signa sig vid andras svordomar,
-- spotta vid ett elakt mte, m.m. Kunna de hrtill ngon liten
besvrjelse-formel, s tro de vl att den ej r utan sin goda verkan;
men veta fven, att om den skall ga nskad kraft, mste man st i en
nrmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i
hnder.[74] Derfre anse de i allmnhet hvarandra fr sin mstare,
eller tro att andre st i en nrmare relation med djefvulen, n de
sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som
man gjort sig af honom frtjent. D nu hvar och en, som vill gra
uppseende och ga reputation, mste gifva sig min af en trollkarl --
fven om han icke vore det -- och med miner, tal och tbrder, lta
pskina sin fvernaturliga makt och verkningsfrmga, sig sjelf till
godo och andre till fruktan, s ser man ltt hvad Tacitus menar med
"_suas alienasque fortunas spe metuque versare_", hvilka ord kanske
slunda rttast bra frsts: _suas fortunas spe, alienasque metu,
versare_.[75]

Sledes blifver nu meningen (fven om _sed_ ndvndigt skall
bibehllas) "_Men de anse det fr lyckligare, att med handarbeten
sysselstta sig hemma, och (frmedelst sin trollkonst) skydda sin, och
tkomma andras, egendom, n att trla vid kerbruket_." I sammanhang
hrmed, sges det i den fljande meningen (i anledning af denna deras
trollkonst, _seid, galder_, eller hvad man vill kalla det): "_Skra
emot[76] gudar och menniskor, hafva de gtt i land med det svraste
vrf, utan att de ens behft gra ngot lfte till gudarne_." Kanske
torde ngon stta sig dervid, att de hr sgas vara "_skra_", d de i
den frra meningen sades _svfva emellan hopp och fruktan_? Men det
str ju uttryckligen, att de voro _securi adversus homines
deosque_,[77] ty dem fruktade de icke; men fr hin onde, och dess
redskap (d.v.s. fr arga trollmn) svfvade de i stor fara. Kanske
invnder man vidare: det fanns vl lag och rtt i landet! Huru dermed
m varit, lemna vi derhn; men det synes troligt, att den som fruktar
hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rttvisa.
tminstone tro Finnarne sig nnu i dag, kunna klumma (qvsa, tjusa)
bde Domare och Lagen.[78]

nnu en omstndighet, som styrker vr sak, r den, att Tacitus, d han
talar om Finnarne, sger strax i brjan: "_Fennis mira feritas, fda
paupertas: non arma, non equi, non penates_." Om vi nu noga underska
gngen af hans berttelse, s skola vi finna, att allt hvad han sedan
sger i det fljande, blott r en frklaring hrfver. S t.ex.
frklarar han frst, deras "_fda paupertas_", och sger: "_Victui
herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas
inopia ferri ossibus asperant_." Derp beskrifver han deras "_mira
feritas_", p fljande stt: "_Idemque venatus viros pariter ac feminas
alit. Passim enim comitantur, partemgue prd petunt. Nec aliud
infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum_." Sedan
frklarar han i det fljande "_non arma_", derigenom att de voro
"_securi adversus deos, securi adversus homines_." Slutligen frklarar
han orden "_non equi_", deri genom att de icke sktte ngot kerbruk
(_beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris_); och
ndteligen i sista meningen, der han uttrycker deras frakt emot
Gudarna, frklarar han fven hvarfre han sagt om dem: "_non
penates_";[79] "_illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset_."

Man torde kanske redan vara njd med vr frklaring fver detta stlle
hos Tacitus, blott vi fven gittat bevisa det han verkligen hade sig
bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan p hans
tid var i utrop. Och -- fven detta skola vi i det fljande ska
dagalgga.

       *       *       *       *       *

      "Laulaawat Lapin sanoja,
      Hiijen wirtt winkuttaawat."

Snart sagdt alla forntida Frfattare och Historieskrifvare som blott
omnmnt det Finska folket, hafva gemensamt instmt i ett vitsord om
deras skallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll,
betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote,
thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i
de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska
bemrkelsen uppsttt, och hrledt sig, af den historiska.[80]

Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid
slutet af fjortonhundratalet, sger om dem: "_Aquilonis regio,
Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac
si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina prceptorem habuisset_."
Och hans bror, Johannes Magnus:[82] "_populus ille multis rationibus
insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino
deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit_." Bayrarn Jac.
Zieglerus, som dog vid hg lder, r 1549,[83] sger om dem:
"_incantatores sunt perefficaces_;" Portugisarn Damianus a Goes, som
lefde vid samma tid:[84] "_incantamentis sic pollent, ut inter multa
dictu mira, qu prtermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut
nulla vi ventorum amoveri possint_."

"_Incantationum studiis incumbunt_", sger Seelndarn Saxo Grammaticus,
om dem, i sin _Historia Danica_, som han skref r 1177,[85] och den
gamle Islndaren Snorre Sturleson, en bland de ldste nordens
Historiker, fdd p Island 1179, anfr p mnga stllen bevis af
Finnarnes trollkonst. S beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin _Norske
Kongers Chronica_, fversat p Danske aff H. Peder Clausson. Kjbenhafn
1633. om en Finne, som midt under mltiden trollade bort all maten frn
bordet, d Konung Haldan Gudrdsson, med ett stort flje, gstade p
Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benmnd Evind
Kelda, utan att dock bestmdt nmna hvad landsman han egentligen
var;[87] men mammet r finskt, och i Finland finnes nnu en slgt med
det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Lnsherren
Thorer Hund p Bjark, bestller sig af Finnarne 12 stycken
renskinns-muddar, som voro frfrdigade "med saa megen Finnekonst, at
der kunde intet jrn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad
den Helige, nogsamt fick rna, d han, i vapenskifte med samma Hund,
mste tillstta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motstndare,
endast rk och dam gick ur pelsen. Och qvder Skalden Sigvater hrom
slunda:

    "Then milda Konungen fant sjelf
    Then starka Trolldomen,
    Hvarmed de Trollkonstige Finnar
    Hade hulpit Thori;
    Nr som Konungen slog Hunden
    Tvert fver skuldrorne,
    Och thet med guld beprydde svrdet
    Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).

Exempel p Finnarnes svartkonst anfres dessutom s. 13, 59, 64, 128,
m.fl. st., att frtiga historien om i Vandlands frtrollning af Finska
Prinsessan _Drifva_, genom dess trollkona _Huld_,[89] hvilken historie
blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass r 80 eft. Chr.f.
(se Heims Kringla, p. 12) och sledes just p Taciti tid.[90] Vill man
jemte Historien rdfrga de mytiska Eddorna, s kan man g nnu lngre
tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak
mngfaldeligen bekrftad i allt det vidunderliga, som der anfres om
Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man
mste tnka sig msom vra Finnars och Lappars stamfder. Dessa
vidunderliga och fabelaktiga historier igentrffar man, ehuru till stor
del omstpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berttelser om vissa
folkslag hr upp i norden. Icke underligt derfre om den tillfrene
ofta omnmnde Danske Frfattaren Peder Clausson, sedan han besktifvit
Finnarnas trolldom, slutar sin berttelse med att sga: "_De ere
allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue
nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden_." (sid. 132).

Ja ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och tnjde
sig med att begagna och pkalla den vid trngande behof, man skickade
fven sina barn frn aflgsna orter till Finnarne, att lra sig deras
trolldom, eller som det efter den tidens stt att sga, kallades --
"Finne konst."

Sturleson berttar att Konung Erik Blodyxa,[92] d han tervnde frn
ett strftg i Biarmaland, trffade p hemvgen, i Findmarken, en
flicka vid namn _Gunnild_, som frn Halogaland var ditsnd, att lra
sig "_Finnekonst_", d.v.s. trolla.[93] Derom lses det i den Danska
fversttningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken
igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun
kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland
oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lre
Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige
ofuer ald findmarken... Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under
dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris jen, ma styrte ned
ligesom det vaare ddt."

Detta kan vara tillrckligt att visa, det den Finska folkstammen, s
lngt den Nordiska Historien ngonsin strcker sig, och redan i de
ldsta hfder, der detta namn frekommer, visat sig ssom ett folk, det
der stod i nra frbund med hin hle. Vi skola snart fven f se att
denna Nation var lika mycket hrfre beryktad -- svl i vestern som i
sdern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt
instmde i allt hvad de Danska och Norska Krnikorna berttade om dem.

Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefr 40 r efter Chr.
sger om inbyggarne i Thule -- och hvilka desse voro, skola vi lngre
fram f se -- "_Graiis et nostris celebrat carminibus_".[95] Att desse
Nordboer eller Thuleboer varit beryktade svl fr de natur-fenomen
solen hr freter vid solstndstiderne, som fr de mnga vidunderliga
Jtte- och F-sagor, som om dem frspordes, och hvilka med ryktet flgo
verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga fven
andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva
omskrifvit dessa Pomponii ord, d han, i 2:dra Kap. om de Germaniska
folken (hvartill han fven rknar Finnarne) i allmnhet sger:
"celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes
afse deras egna folkqvden. fven Romaren Plinius den ldre (fdd i
Verona r 20, och dd r 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta
stlle hos Pomponius, d han, vid beskrifningen om norden, sger p ett
stlle i sina skrifter:[96] "_pone Riphaeos montes_,[97] _ultraque
aquilonem, gens felix_[98] _(si credimus) quos Hyperboreos_[99]
_appellavere, annoso degit vo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi
creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus_." Och hvad
som r nnu mrkvrdigare, sger han om detta hgst mot norden boende
folk: "_Apollinem prcipue colunt_".[100] Hvilket allt han tyckes, till
stor del, hafva hmtat af Diodorus Siculus;[101] och p hvem han ter
stdjer sig, kan gra oss lika mycket. Allt nog fr sina snger och
trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det
frnmligast genom deras Poeter, hvilka ej underlto att gifva sin
inbillningskraft fritt spel, och tillgga mnga orimliga fabler om de
folk och lnder, som lgo i denna del af verlden.[102]

Tacitus sger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som fven r ett
Finskt folk:[103] _Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id
pro armis omnique tutela; securum de cultorem etiam inter hostes
prstat_.[104] Detta r s vl trffande, att han aldrig kunnat
skildra dem bttre.

Ty ser man en af vra Hexmstare, d han r i sin rtta _luonnossa_,
_innossa_ eller _haltioissa_, s m man vl frlikna honom vid ett
vildsvin.[105] Denna sin fvernaturliga frmga tror han fven skall
kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]

Ja man har, svl i ldre som sednare tiders Krnikor, icke tvekat att
genom anfrda historiska fakta, bekrfta dessa Taciti yttranden om
Finnarne: nemligen huruledes de, frmedelst sin svartkonst, icke blott
varit till en skrck fr sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta
frgjort eller frjagat fiendtliga hrar. Och detta anfres af
tskillige _Svenska, Danska, Tyska och Ryska_ Hfdatecknare, ssom en
ofrgriplig sanning.

Utan att vilja beropa de gamla Svenska sagorna och kmpa-daterna,
hvilka, liksom deras ldsta Krnikor, ro fulla af sdana exempel, och
i anledning hvaraf den Svenska pbeln, nnu i dag, br ett slags panisk
fruktan fr allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska
frfattare citera den redan frut nmnde Olaus Magnus, som pag. 363
sger om Finnarne ungefr detsamma som Tacitus hr tyckes hafva
syftat; nemligen: "_Hi etenim Finni et mutuis prsidiis, et Gothicis
ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis
viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent_."

Danskarnes ldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att d Konung Ragnar
Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (fven ett
Finskt folk) blef denne segerslle hjelte, blott genom deras trolldom,
besegrad. Hrom heter det i en Dansk fversttning: "Biarmlnderne
gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvr met Regn
oc Storm, oc frhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor
Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange
dde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze
oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]

Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 ra-kriget, hade uti sin arm
en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens
framgng. Detta lter Schefferus hgeligen frtryta sig, att man
nemligen slunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat frdunkla
den strsta Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock
f anmrka, att det icke var en sdan _absurdissimum commentum_ som
Frf. behagat tro. Ty vl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men
ickedessmindre torde dock berttelsen vara s till vida sann, att de
Svenskes segrar ofta af Tysklands frfattare tillskrefvos Finnarnes
tapperhet. Saken r blott den, att Tyskarne tagit miste p dessa
folkslag, och frvexlat Lappar med Finnar. Det r ingen obekant att
Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin arm,[111] hvilka,
genom sitt utmrkta mod, vckte fiendens frvning; och kanske n mer
genom det lugn och den kld de dagalade under sjelfva slagtningens
hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af sprket; men hvad de
egentligen voro fr folk -- visste man icke. (Det var frsta gngen de
voro frde s lngt fram p Tysk botten). Man kallade dem derfre i
brjan, och i brist p annat, _agmen horribilis Hackapaelorum_,[112] af
Finska orden _hakka pell_ (hugg neder) hvilket man frmodligen hrt
vara deras lsen. Det var sledes ej genom deras trolldoms konst (som
Scheffer pstr) utan fr deras tapperhet och mod, som Tyskarne
tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara frnedrande fr
en stor Fltherre, att i sin arm hafva ett hurtigt folk -- fven om
det ej utgtt ur sktet af hans egen nation.[114]

fven _Ryssarne_ hafva ej kunnat annat n tillskrifva Finnarne
svartkonstens hela hemlighet. Den s kallade Viborgska smllen, som
skedde under 1495 rs krig, natten emot den 30:de November,[115] och
jordskalfvet vid Pedersre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720
rens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda frklaras,
n ssom frorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire frskrar
fven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska
armn till strsta delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt
tillegnade sig ran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit
frklarad p ett fvernaturligt stt, ssom vunnen genom trollkonst och
djevulens magt.[117] fven under sednaste kriget r 1808, knner man en
anekdot som passerade i Borg; och som bevisar att den smre Ryssen,
nnu i dag, r vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins
hemligheter.[118]

Vi hafva sledes nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske
mera n hvad vi, fr tillfllet, behft; nemligen att Finnarne ej blott
i Norden, utan fver hela Europa, och allestdes dit kunskapen om dem
kunnat trnga sig, varit beryktade ssom stora Trollkarlar och
Hexmstare;[119] hvarvid man redan fstade sig vid blotta namnet, s
att en Finne och en trollkarl kommo ungefr p ett ut, likasom
svartkonst och trolldom i allmnhet voro knde under namn af
_Finnekonst_.[120] Detta har varit frhllandet ej blott p dessa
sednare sekler, utan fast mera i ldre tider,[121] d Galler, Franker,
Romare och Greker hrom vetat ngot att frtlja. Detta allt hafva vi
bevist, och att detta rykte strckt sig ej blott till Christi tid, utan
derutfver;[122] samt att detta gllt ej blott om Finnar, utan ock om
Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och
andra folk af samma stam; och -- nu frga vi ndteligen: om det ej r
att frmoda (hvilket vi fven gjort) att Tacitus med dessa sina, i
annat fall ofrklarliga, uttryck: "_securi adversus Deos, securi
adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
quidem opus esset_", syftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke nrmare
kunna leda detta i bevis, r klart; men vi hafva tminstone bevist
mjligheten och _troligheten_ deraf, samt lttheten att efter denna
sigt finna _sanning_ och _sammanhang_ af hans berttelse; och d vi
detta gjort, s -- hafva vi gjort nog.

       *       *       *       *       *

Mnga hafva trott att Tacitus med sin beskrifning fver Finnarne, hr
egentligen haft afseende p Lapparne, hvilka ofta, fven i sednare
tider, blifvit s kallade, helst af Norrmnnen, sina nrmaste grannar,
i anledning hvaraf bda nationerna i ldre tider, af Sturleson, m.fl.
tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet _Finnar_. Mhnda
hafva ock bda dessa folkstammar kanske fordom, mera n nu, varit med
hvarandra infrlifvade, och gemensamt utgjort de frst invandrande
Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken gra oss hr lika
mycket, hvilketdera folket Tacitus hrmed menar, ty det kan i alla fall
ej blifva frga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras
ttefder, hvilka vi i mnga afseenden anse vara ursprungna ur samma
rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens frsta bebyggare. Men d
anledningen till denna gissning frnmligast lrer vara tagen deraf,
att Tacitus sger: "_vestitui pelles_", hvarmed man trott sig bra
frst Lapparnes _muddar_ -- liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja
sdane? (De klda sig ju nnu i skinn; om ej i Renens, s i Frets), s
tro vi oss bra upptaga svl detta skl som tskilliga andra, hvilka
hrtill kunnat gifva ngot slags anledning. Hvad Tacitus hr sger om
Finnarne, har han frut i 17 Kap. sagt om mnga andra nationer i
allmnhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att
qvinnornas kldsel den tiden ej stort skilde sig frn karlarnes (_nec
alius feminis quam viris habitus, nisi quod femin saepius lineis
amictibus velantur_). Uppgiften: "_cubile humus_", gller lika om
Finnar, som om Lappar. De ligga n i dag hvardera p golfvet af sina
boningsrum -- tminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man p
mnga stllen knappt vet hvad sng vill sga. Att detta sterlndska
bruk, i gamla tider, tyckes hafva strckt sig fven till andra nordiska
nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det sges
svl om herren som trlen: "_inter eadem pecora, in eadem humo
degunt_." Hvarmed man kan jemnfra Strabo L. IV, c. 4.  3. Att Tacitus
sger om Finnarne: "_in aliquo ramorum nexu contegantur_", tyckes vl
kunna tydas p Lapparnes _kotar_, dock kan hrmed likas vl frsts
Finnarnes _meht-majat, ponkat, hyyst_ (kojor och hyddor, mestadels
gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehlla sig om sommaren,
antingen de ro stadde p jagt eller fiske, eller ock annars
sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi
frut anmrkt, srskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man
finner redan af sjelfva beskrifningen  de frre, att dessa s kallade
riskojor egenteligen voro, liksom de i dag nnu ro, skyttars och
jgares tillhll. Frfrigt torde man kanske kunna antaga, att
Finnarnes hus den tiden, liksom ngon gng stundom nnu, isynnerhet de
fattigares, i mnga afseenden ej mhnda varit s olike Lapparnes,
endast att de varit uppfrde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller
annan af de torftige nybyggarnes hyddor p skogarne, och man skall nnu
finna exempel huruledes uti dessa sm kyffen, eller ruffen, bestende
af ngra rankiga vggar, fverskylde af ett till hlften frstrdt
barktak, en bestndig eld underhlles i ena hrnet af rummet, antnd
emellan ngra p marken liggande lsa stenar, under det rken och
vrmen utgr frn det andra, genom springorna p vggar och tak. Bttre
golf n blotta jorden finnes der sllan, hvarken vinter eller sommar.
En trstol och en gammal rostig gryta utgra de vanliga husgerden. Ett
sdant hus kallas _kota_, liknande Lapparnes _kte_ (boningsrum), och
utgr numera brygghus eller kk i de mera frmedlades grdar. Att
byggningskonsten i allmnhet vid dessa tider varit liksom i sin linda,
tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. fver de
Germaniska husen; hvilken beskrifning icke just r fr hfven: "_ne
cmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia
utuntur informi, et citra speciem aut delectationem_."

Att han vid beskrifningen om Finnarnes pilar sger: "_inopia ferri,
ossibus asperant_", bevisar lika litet att han hrmed syftar Lapparne;
vi hafva redan anmrkt, att han i fregende Kap. sagt nstan detsamma
om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium usus_", och i 6:te Kap.
sger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: "_ne ferrum guidem
superest, sicut ex genere telorum colligitur_". Icke heller ligger
ngot bevis deruti att han om Finnarne sger: "_idemque venatus viros
pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prd
petunt_"; ty man finner i allmnhet af hans beskrifning p den tidens
nationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mdor och
besvr; ja ofta underkastade sig vida strre; hvilket han ganska
riktigt, i 15 Kap. anmrker, d han sger att under det mnnerne
tillbragte tiden under smn och lttja, ndgades qvinnorna svl
frest hushllet som besrja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap.
frskrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan fven mngen gng
under krigets vedermdor, delade alla mannens faror, i det de uti full
rustning drogo med dem ut i hrnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap.
upprepar, med tillgg, att det ofta varit knet man vid sdana
tillfllen ftt tillskrifva segern. Detsamma anfr Strabo (L. XVII, c.
2, . 3) om ngra af de Cimbriska stammarne; och Pomponius beropar sig
hrvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han sger: "_fmin etiam cum
viris bella ineant_." Historien besannar detta i hvad som berttas om
de gamles skldmer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk
anledning till berttelserne om de mytiska Valkyriorna. fven i sednare
tider saknas ej exempel p krigiska fruntimmer. S t.ex. skola fver
300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden r 1516 emellan Erke Biskop
Christoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem r det
vl, som icke hrt omtalas historien om de Smlndska qvinnorna, i
Vrends hrad, huru de bortfste Danskarne? Vid detta frevetande, br
det frefalla oss s mycket mindre underligt om fven de Finska
qvinnorna deltagit, med sina mn, i jagt och fiske.

Att Tacitus med sina Finnar hr s mycket mindre kan hafva afseende p
Lapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, ssom
grannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk fda
(_victui herba_), samt frbigr, i detta fall, helt och hllet deras
renhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta
polar-folk. Och likvl pstr fven Lestadius (i orts. af sin Journal
fver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna
beskrifning "mlar p ett trffande stt den Lappska nationen." Vi tro
oss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt frn
urminnes tider, skiljt sig frn Lapparne, derutinnan, att de ej, som
desse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva
strckt sig till annat, n att afbrnna skogen, och s i askan.

Vi hafva redan i det fregende anmrkt att, utom de _riskojor_ och
_skogshyddor_ hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfrder,
(ungefr p samma stt som Svenskarne, vid sin boskapssktsel, betjena
sig af s kallade _stror_ eller _fbodar_), s har Tacitus srskilt
omnmnt deras hus, utan att dock nrmare bestmma hurudana desse varit
till sin beskaffenhet. Af det fljande f vi tminstone en anledning
att sluta, det desse varit s kallade _rk-prten_, _Finn-bastur_ eller
_Finn-rior_, hvilket r s mycket mer att frmoda, som dessa hus ro de
frsta och frnmsta en Finne uppfr, emedan han, skyddad fr ett
strngt klimat, hr bor med sin familj, trskar sin sd, och inrttar
sitt bad, tre vsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara
frutan,[125] och hvaraf det sistnmnda nnu tyckes pminna om hans
Orientaliska ursprung.

Pytheas,[126] som redan 300 r fre Christus gjorde en resa till
norden, sger[127] att han sex dagsresor till sjs norr om
England,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som
hette _Thule_,[130] hvarest under sommar-solstndet, oafbrutit
existerade dagar i sex mnader; och under lika s mnga mnader
oupphrligt ntter, vid vintersolstndet;[131] "hvarest ej vxter af
ett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist
rdde p husdjur. Dock nrde man sig det af bjugg och andra grnsaker
(_kegkro de kai allois laksanois_) svl af frukter som rotsaker. Der
hvarest sd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig
deraf en dryck. Sden _trskade de i stora hus_ (en oikois megalois)
dit de inburit axen, svida de icke kunde prkna vackra solskensdagar,
emedan den annars, (_allos_) i brist p upphllsvder, skulle, genom
regn, kunna hafva blifvit frskmd".[133]

Sjelfva landets geografiska, eller rttare fysiska, beskrifning,
hvilken beropas p ett annat stlle (nemligen hos Strabo L, II. c. IV)
lter visserligen mera poetisk n vetenskaplig; men d dess meddelande
redan gtt igenom 2:ne oblida hnder, innan det kommit till oss;
nemligen frst genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och
ytterligare kommenterad af Strabo, s kan man derp icke fsta allt det
afseende det annars kanske skulle frtjena. Strabos beskrifning lyder
som fljer:[134]

"Dessutom berttade han (Pytheas) svl om Thule, som om andra der
belgna trakter, att han upp dessa stllen, numera fann hvarken land,
eller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning hraf, som
till utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han
sade, att landet och hafvet hjde sig tillsammans (koncentrerade sig),
fvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (frsta)
kohesions-band, hvarken tillgngligt fr vandraren, eller farbart fr
seglaren.[135] Detta, som slunda liknat ett slags lunga, omtalte han
enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hrt.
Dessa voro Pytheas' egna ord. Och derfre, nr han tervnde hrifrn,
hade han beseglat hela Europeiska kuststrckan, ifrn Gades (Cadix)
allt till Tanais".[136]

Hvad land han hrmed menar, vet man icke bestmdt; men Procopius frn
Csarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, ssom Handsekreterare
tfljde Belisarius under dennes flttg, svl emot Gther som
Vandaler, och som lefde 527 r e.Chr, sger uttryckligen att det endast
var _Finnar_ som bodde der: "_Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137]
incolant, barbarorum natio qudam ac sola qui Scritifini (oi
Skrithifinoi) vocant_".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom
muntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve beskt orten. Hans
berttelse, som s till vida fverensstmmer med Taciti, att han sger
det de, bde mn och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och
fven derutinnan nrmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns
lng dag, eller natt, under solstnds-tiderna, hvarvid i sednare
fallet, infdingarne plgade uppstiga p bergsspetsarne, fr att
derifrn speja, och sedan fr de andre, ned i bygden, bertta nr solen
ter antydde sin ankomst -- skiljer sig likvl vsendtligen ifrn bda
de nyss anfrde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken
frtrde ngra rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig ngot slags
fdomne frn vxtriket, emedan de icke idkade ngot kerbruk: att de
vidare, hvarken nyttjade klder eller skoplagg, emedan deras qvinnor
icke frstodo sig p ullens behandling, hvarfre de insvepte sig i
djurskinn dem de, i brist p lin och sy-tillbehr, sammanfogade med
djurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning syftar
Lapparne, hvilka svl som deras grannar, Finnarne, varit nordens
ldsta bebyggare. fven han sger om dem: "_Deos siquidem ac Dmones
plurimos colunt_." Men hvad han sedermera berttar, att de nemligen
skulle hafva offrat menniskor t sina Gudar, af hvilka de ansgo Mars
fr den strsta, mtte han hrt talas om Svearne och Gtherne (_oi
Gautoi_) ty desse offrade bde mn och kungar afgudomen. (Jemfr
Tacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera stllen).

       *       *       *       *       *

Mhnda skall mngen, med oss, frundra sig derfver att dessa Taciti
meningar ej redan lngt fr detta erhllit den frklaring
vi hr skt gifva dem. Orsaken dertill r likvl ltt insedd.
Frmodligen torde ingen bttre kunna knna Finnarnes karakter
n en infdd Finne, och ingen sledes heller bttre kunna vara i
tillflle att riktigt uppfatta, och p dem tilllmpa, hvad som af de
gamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras frfder. Att likvl
fven den hittills antagna tolkningen mste hafva fr sig ngon slags
grund, eller stdja sig p ngra skl, om ock till sin natur
illusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derfre fven hr,
till ngon del, upptaga och granska dessa, s vidt det fr tillfllet
lter sig gra. Vl skall man kanske frebr oss denna tgrd, ssom en
inkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i hnderne p
vra antagonister, utan, hvad som r n vrre, vnda dem emot oss
sjelfve; men vi vilja hellre gra oss skyldige till denna frebrelse,
n att hrvid tillvitas fr ensidighet: som skulle vi nemligen endast
envist hafva fstat oss vid vissa, af oss en gng uppfattade, fixa
ider.

Fr att nu fven p denna vg flja vra fregngare i spret, ndgas
vi g ngot lngre tillbaka, fr att, om mjligt, uppleta frsta kllan
till dessa deras hypoteser och frklarings-grunder.

Vi finna d att redan Homerus, hvars tid anses hafva infallit omkring
1000 r f.Chr., vid det han i de frsta verserne af Iliadens 13:de
Rhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera
kallades: de Scythiska), karakteriserar dem ssom _hsttmjare_
(_hippoploi_) och _hstmjlkare_ (_hippemolgoi_); hvarvid han,
mrkvrdigt nog, tillgger: att de, af alla menniskor, voro de _dlaste
och rttfrdigaste_ (_agauon kai dikaiotton). Vl nger han dem icke
nrmare till namnet; utan, upprknande dem i ett sllskap med
 Myserne,[139] benmner dem _abioi_ (verldsfrsakare) och glaktophgoi_
(mjlktare). Ett s hgst smickrande _laudatur_, lemnadt af sjelfva
Homerus, skulle naturligtvis fven frkommande tider ga vitsord, huru
tvetydigt det n fr mngen mnde synas. Ocks finner man att
forntidens frfattare, de der alla lefvat flera sekler efter honom,
hvar efter annan beropat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta
emot egen fvertygelse, icke ansgo sig tillstndigt betvifla sanningen
af hans ord. Dock, fr att icke, vid beskrifningen af detta folk,
endast ord fr ord hafva plagierat den gamle Skalden, ndgades de
bifoga hans uppgift med nya tilllgg och frklaringar, sdane de med
godt samvete trodde sig kunna gra, utan att derigenom hafva ndrat
sjelfva meningen.

S t.ex. lmpar Posidonius frn Apamea (som lefde 50 r f.Chr.) dessa
yttranden fven p Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk:
och tilllgger dervid, att en del af _Thracerne_, med anledning af
deras religiositet, kallades _katnobtas_, en annan del, i anseende
till deras strnga terhllsamhet, _ktsas_, (ord, hvars egentliga
bemrkelse nnu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo)
sger, att de till fljd af den hgaktning man hyste fr dem,
betraktades med en helig vrdnad, och lefde i ett ostrdt lugn:
anierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lmpar detta
p _Scytherna_, hvilka han kallar en _rttrdig_ nation; och Strabo
intygar att detta till en del nnu varit fallet p hans tid: svida de
d nnu ansgos af Grekerne i allmnhet fr ett fattigt, enfaldigt och
rttskaffens folk, det der tnjde sig med litet. Afven Ephorus, d han
i slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om _Scyther_ och
_Sarmater_, dem han, liksom flere andre, afmlar grymma och frfrliga,
-- ja till den grad, att de spisade sig af menniskoktt -- tillgger
likvl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det fven fanns
vissa (stammar) ibland nyssnmnde nomader, som nrde sig af stomjlk,
och "fvertrffade alla andra menniskor i _rttfrdighet_": _te
dikaiosyne pnton diaphrein_. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen
samtidig med Homerus, ehuru af ngre ansedd yngre, af andre ldre, har
berttat ungefr detsamma om dessa mjlk-tande nomader, i ett poem,
kalladt _Jordens omfng_; och uppgett, ssom orsak till deras sllhet,
att de tnjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller
vinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de
begagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140]
och som de icke gde ngot af vrde att frlora, fr hvars skull de
ville underkasta sig trldomens och slafveriets bojor, s frblefvo de
stdse af frmmande nationer oantastade och obesegrade -- med ett ord,
de lefde, ssom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i
fljd hvaraf de utmrktes ssom de rttfrdigaste menniskor p jorden,
sdana som i hela vida verlden icke annorstdes stodo att finnas!!
"_dikaiottes anthropes, tes edame ges ontas_."

Vare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, fr att komma nrmare p
saken, fven i det fljande anfra ngot af hvad Romarne hrom vetat
frtlja. Emedlertid torde lsaren redan af det anfrda finna, huru vl
Taciti uttolkare frsttt att begagna sig af dessa argumenter, fr att
frklara hans omdmen fver Finnarne.

Nu r saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han,
svl som alla stora skalder, var inspirerad af en hg och liflig
fantasi. Vl behandlade hans snger ett historiskt mne, och utvecklade
ett stort epos; men de ppnade derjemte en hel sago-verld, och mste,
fr att vara poesi, fven lna mycket ifrn tankens och diktens rymder.
Liksom mlaren, mste fven skalden hafva vissa ljusa punkter p sin
tafla, fr att derigenom, s mycket mera, f de nrmaste partierne att
framst: ty svl teckning som kolorit hr till de skna konsternas
element. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis p en punkt, der
han i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast trffar dessa
vanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han mste
derfre ska att annorstdes ifrn hemta dessa ljusare drag, dessa
stora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en frgngen
verld, der allt det dla, der allt det stora och sanna i handling, nnu
str qvar, men skildt ifrn alla smsinnets personaliteter -- der, med
mnga af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke
tadlets tungor mera vcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi r
alltid lefvande, och hans skapelser mste fven derfre blifva det.
Icke njd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gr
dessa redan afsomnade ter lefvande i sina handlingar, vill han, fr
att gra dem n mera skdliga, fven frflytta dem till sin tid, eller
med andra ord: han vill frstta sin tid tillbaka till dessa minnes-
och hndelserika dagar. P sdant stt, mste skalden alltid tnka sig
ett lyckligt och storsint menniskoslgte, der det nnu trffas i sin
fullkomlighet -- sdant det likvl ingenstdes finnes, annars n i
sngen och sagan; och fljaktligen mste han nu fven gifva dessa dle
ngot fdernesland. fven den prosaiska menniskan mste hnfra sig och
sin tid till en annan vida lyckligare, och d hon icke knner ngon
sdan, talar hon med ett slags rrelse, om sina barndomsminnen, om
dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, sker nu fven Historien,
(omfattande hela menniskoslgtets lder) att tillbakaflytta denna
folkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den s kallade
gamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene ldern; hvaremot
ter Religionen, stdjande sig vid tron och hoppet, sker att
framflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tnker sig p andra
sidan om grafven.[141] Vid grnsen af evigheten, ska sledes hvardera
af dessa lror att, s vl i det framfarna som i det tillkommande,
finna menniskoslgtets sllhet (dess fverensstmmelse med naturen och
Gudomen); -- endast skalden sker att frena dessa bda sigter i idn
af en nrvarande sllhet, och han ensam frstr att redan hr i tiden
njuta och drmma sig en lyckligare verld. Frmmande, eller glmsk, fr
dagens lidelser och smrta, sjunger han med frtjusning om sin krlek,
-- ja om sin sllhet; och om han nnu icke funnit det idal han sker,
drmmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ; hvilken, d den
icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst p grnsen af hvad han
anser verkligt. Likasom nu nordens sngare drmma sig sllheten i
sdern, der de frlgga lycksalighetens land uti Hesperiens och
Arkadiens bygder, s drmde sig deremot Homerus sllheten ytterst i
hga norden, dit nnu ingen kunskap trngt sig: han placerade derfre
dessa lyckliga slgter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han
dem icke annorlunda, n genom fingerade namn.

Han handlade hruti i enlighet med den rtt honom tillkom ssom skald,
och felet r derfre icke hans, utan hans efterfljares. Nr Historien,
ssom vetenskap, smningom lste sig ifrn sagans blomsterband, eller
d sanningen skulle skiljas ifrn dikten, s var det ett fel hos flere
af dessa forntidens Historie-frfattare, att ska gifva verklighet t
sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppska ett
folk och ett land, fr hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till
efterrttelse: ett fel, mhnda ganska frltligt, nr man besinnar
svrigheten att med noggrannhet kunna utstaka grnsen emellan
Historiens och Sagans omrden. Flere af lderdomens Hfdatecknare,
brjandes redan frn Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet
Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket brkat
sin hjerna med att kunna riktigt fatta och frst dessa Homeri ord,
hvilka syntes dem s mycket mer ofrklarliga, som Scytherne just icke
voro ett folk, fr hvilket de syntes vara vl lmpade. Likvl som
Homerus tydligen hr hade utmrkt ett folkslag, det der nrde sig af
stomjlk, och ssom Scytherne nnu p Strabos tid, eller 1000 r
derefter, frnmligast lefde af sina fr- och hsthjordar, s trodde
han, svl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och
rttfrdiga Hstmjlkare, omjligen kunde frst andra n Scyther.[142]

fven Justinus, som lefde omkring 100 r efter Strabo, berttar i 2:dra
Boken af sin Historia tskilligt om Scytherna; men infltar med det
historiska, som passerat frn 5 till 7 hundra r fre hans tid, fven
det poetiska frn Homeri tid; och gr dervid en mlning, s behaglig
man kan gra den med en ltt penna. D denna hans beskrifming i mnga
afseenden fverensstmmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid.
46) vela vi, fr jemnfrelsens skull, hr intaga densamma.

"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum
exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et
pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare
solitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus,
coriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia
gentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto
gravius... Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales
appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lan iis usus ac vestium
ignotus...[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hc
continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum
concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus.
Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia
alieni foret!... Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam
dare, quod Grci longa sapientium doctrina, prceptisque philosophorum
consequi nequeunt, cultosque mores incultae barbari collatione
superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his
cognitio virtutis."

Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig,
destomera insg man fven huru litet denna hrliga beskrifning tillkom
Scytherne, mera n ngot annat folk; och desto hgre upp i den mrka
norden mste man fljaktligen frflytta eller efterska detta
rttfrdighetens slgte. P sdan anledning hade redan Pomponius Mela
(L. III) och fre honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lmpat detta
p _Hyperborerne_, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man
knde, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han sger:
"_Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et
diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt_." Sedan han frut, i II
B., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat _Axiac_:
"_furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia
contingunt_." P hvilket folkslag han svl som Plinius och Solinus,
tyckes vilja lmpa hvad Homerus sagt om _Abierna_.

I fverensstmmelse hrmed sger nu fven Plinius: "_pone Riphaeos
montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos
appellavere, annoso degit vo, fabulosis celebrata miraculis... Regio
aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens... discordia ignota
et gritudo omnis_." Och som _Arimherne_ ter voro de nordligaste
bland Hyperboreerne sger han om dem, p ett annat stlle (L. VI, c.
14) ... "_ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque
esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque
qui ad eos profugerint_"; hvilket han ter tyckes hafva hemtat frn
hvad Herodotus anfr om _Argippi_. Sjelf trodde han likvl fga hrp
(_si credimus_), dock kunde han icke undg att anfra, hvad redan frn
lder blifvit berttadt om dem.

Solinus kunde vl icke neka att han, svl som andra, ansg alla dessa
berttelser om _Hyperboreerna_, fr gamla fabler, hvilka genom ryktet
fortplantat sig nda till hans tid; ickedessmindre ndgades han ssom
sanning antaga, hvad s mnga klassiske frfattare fre honom anfrt,
om detta folk, kalladt _gens beatissima_, hgst upp I norden; hvarom
han sger: "_Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad
innocentiam omnibus quale votum_." Hvarefter han srskilt om
_Arimpherne_ anfr Plinii ord: "_amant quietem, non amane ldere.
Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas
ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos
transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur_".[148]

Nu torde kanske mngen tro att Tacitus hade fr sin tanke, liksom i
perspektif, alla dessa de gamles underrttelser om Hyperboreernas
_felicitas_, Abiernas _humanitas_, Axiacernes _probitas_, Arimphernes
_integritas_, Argippeernes _incolumitas_, och fverhufvud de
mjlktande Scythernes _justitia_, d han skref om Finnarnes
_securitas_, m.m.[149] och att han med dessa sina ord sledes icke
syftade annat n hvad som frut blifvit berttadt om Scyther och
Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske s kunna synas vid ett
hastigt och flygtigt, fr att ej sga tanklst, genomgnande af dessa
hans meningar. Men man behfver aldrig s litet nrmare granska saken,
fr att icke blott finna den himmelsvida skillnad som ger rum emellan
sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han hr
talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan
nrmare knde, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig
mera i norr. D nu hrtill kommcr att Tacitus icke var ngon rabulist,
den der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (tminstone vilja
vi, fr vr del, fritaga honom hrifrn), d han tvertom hade en skarp
historisk blick, en fin omdmes-frmga och ett odladt frstnd, s
finns det intet skl fr handen, som kan franleda oss till att
hrutinnan ndra vr fvertygelse. Det r sledes icke i Taciti ord,
eller med afseende  det folk, hvarp de skola lmpas, vi finna ngon
likhet eller fverensstmmelse med hvad som blifvit sagdt af desse
gamla skribenter, utan det r i de utlggningar och fversttningar
hvarmed man hittills skt frklara meningen af dessa hans yttranden,
som vi finna icke blott denna fverraskande likhet, utan fastmer ett
upprepande af de gamles argumenter. Detta ter ligger i sjelfva sakens
natur: nr man vill frklara ngonting orimligt och onaturligt, mste
fven sjelfva frklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig,
d.v.s. den mste ej blott strida emot det sunda frnuftet, utan fven
emot all erfarenhet. Derfre, liksom de gamle p en galen vg skt
frklara Homeri yttranden om Scytherne, s hafva ock de nyare oriktigt
fattat Taciti omdmen fver Finnarne: Frklaringarne likna fullkomligt
hvarandra i tanklshet och orimlighet. Hrigenom hafva vi sledes nu
terkommit till hvad vi redan vid brjan af denna skrift bevisat, att
nemligen man p denna vg kommer till en otnkbarhet. Taciti ord st
visserligen alltid qvar, ofrndrade; meningen dermed m nu hafva varit
hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man
fverstter dem, som man hittills gjort, s innehlla de ett nonsens,
en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet fven
inses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi hr
skt gra gllande, s karakterisera de, p det mest frappanta stt,
den Finska nationen; och innebra en fullkomlig historisk sanning.

       *       *       *       *       *

Innan vi sluta denna, redan fver hfvan kanske utstrckta afhandling,
tro vi oss bra nnu en gng terg till en kort jemnfrelse emellan
hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det fregende skt
framstlla en parallel emellan hvad desse skriftstllare yttrat, svl
om Thule som om dess invnare (Finnarne), hvilka tnkte antingen i
Germanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning,
mste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i frbigendet, gifvit
tillknna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor
fverensstmmelse, i hvad hvardera af dessa Frfattare anfrt om
Estherne. Det r detta som nnu terstr oss att dagalgga, och
hvarmed vi tro oss n ytterligare kunna bestyrka de af oss frut
gjorde, af mngen ssom paradoxer kanske ansedde, anmrkningar, rrande
dessa Frfattares enstmmighet.

Nstan inget af dessa nordiska lnder har i fornldern vunnit den
ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och
det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu fr
tiden ger ett ganska medelmttigt vrde, ansgs fordomdags icke s:
den betraktades d ssom en af de strsta klenoder, och ansgs ssom en
af de frnmsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att
frtlja; i fljd hvaraf fven det land blef, tminstone till namnet,
bekant, hvarifrn den frskref sig.

Bernsten (_Electrum, Succinum, Ambra Cetrina_, knd af de gamle fven
under namn af _Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum_,
m.m.) som r ett srskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes
vl egentligen vid stersj-strnderna, men trffas numera fven i
Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med
svafvelkis och stenkol, uppgfves ur jorden. Att de gamle ej knde
dessa tillgngar, utan ansgo Basilia som Bernstenens enda
fdernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, d han sger: "_E
regione Scythi, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam _Basileam_
vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam
in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och
ungefr detsamma sger Tacitus om Estherne: "_soli omnium succinum
inter vada atque in ipso littore legunt_." Att emedlertid Bernstenen
redan lnge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle,
varit knd, finna vi spr redan hos Aristoteles, Plato och
Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.

Bde Romare och Greker kommo deruti fverens, att den hemtades frn
Europas nordligaste del, der den trffades i stora stycken vid
kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig mnga olika
frestllningar. Tacitus och Plinius ro, af Romerska Frfattare, de
frste som tyckas hafva kommit saken nrmare; af hvilka den frre
uttryckligen sger: att det var Estherna (_AEstyi_) frbehllet att
uppsamla den p sina kuster;[150] samt tillgger att de sjelfve visste
stta fga vrde derp, utan slde den fr godt pris till den mest
bjudande. Huru den frst kommit till de Grekers kunskap, vet man icke;
frmodligen frdes den fver Tyskland[151] landvgen, genom
byteshandel,[152] dock sedermera fven sjledes, frst genom
Phoeniciska och sedan frmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros
regering fick chefen fr de kejserlige gladiatorerne, Julianus,
tillstnd att snda ett skepp till _Austravia_ (det nuvarande Preussen)
efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne vl emottaget, och hembragte
en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus
c. 33). Theodorik, stgtharnes konung i Italien, fick fvens en gng
mycken Bernsten af dem till sknks; och det bref finnes nnu qvar,
hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, hrfre
tackar styerna. Brefvet brjar slunda: "_Hstis Theodoricus Rex.
Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi
muneris_." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).

Man ser hraf sledes, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades frn
Preussen, som den tiden under namn af _Austravia_,[153] innehades af
Estherne. Nu blir blott frga, om Pytheas, redan 300 r tillfrene, med
sin beskrifning fver _Abalum, Bassilia_ eller _Balthia_ syftade samma
land?[154] Han sger nemligen: (enligt nyss citerade stlle hos
Plinius) "_Guttonibus Germani genti accolis stuarium oceani,
_Mentonomon nomine_, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici
navigatione insulam abesse _Abalum_: illuc vere fluctibus advehi,
&c.... Huic et Timus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser
sledes genast att _Albalum, Balthia och Basilia_ betecknade samma
land,[156] och att fven Pytheas sjelf ngon gng omvexlat dessa
benmningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter:
"_Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione,
insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas
Basiliam nominat_." Vid bestmmandet sledes af landets lge, sger han
att man p tre dygn seglade dit frn Scythien, d.v.s. frn kusterna af
de nuvarande Ryska stersj-provinserna. Detta berodde likvl
frmodligen p vder och vind, fvensom frn hvad stlle man lpte ut,
och p hvad punkt man landsteg. Derfre heter det fven p ett annat
stlle (Lib. IV, c 13) att sdant hade skett p ett dygn: "ex insulis
ante Schythiam, qu appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in
quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timus prodidit." Frut
r blifvit sagdt att det fven lg en dagsresa frn Mentonomon som
innehades af Guttonerne. Sledes lg nu _Balthia_ ungefr midt emellan
_Mentonomon_ och _littus Schythiae_. Att detta land benmnes som en ,
betyder, som redan blifvit anmrkt, intet annat, n att det var ett
kustland. Man hade redan nmnt det som _immensae magnitudinis_; och
Solinus, som citerar samma frfattare (nemligen Xenophon) sger:
"_a littore Schytharum in insulam _Abaltiam_ (i.e. Balthiam) triduo
navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_";
hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande fr att landet
skulle hafva varit en .[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat
tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras
nrmaste grannar, utan att sjelfva landet lg s godt som p Tysk
botten, intygar Metrodorus Sceptius, d han om Demanten sger: "_in
eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum_."

Af allt detta fljer sledes att Basilia och Balthia betecknade
Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska omrden, utan med
afseende  dess gamla lokala frhllanden; i anledning hvaraf ock
hafvet, som skljer dess kuster, n i dag kallas mare Balthicum, och
dess bda inlopp, stora och lilla _Bltet_. Nu blir frga blott om
detta land d redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus,
frst 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att
Pytheas bland de folk som bebodde landet p andra sidan om Rhen allt
till Scythien, framfr andra mtte hafva nmnt Estherna, hvilket han
hndelsevis anfr, d han i sin vresighet mot Pytheas sger: "_de
Ostiis, et qu trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa
perhibuit_." Det r klart, att de Pytheas hr kallar Ostii, ro
desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rttare, enligt
andra diktioner: _AEstui, AEstii_; desamma hvilka han, i 2:dra Kap,
enligt Plinius m.fl. kallat _Istaevones_), af Eginhart, enligt
Frankiska skrifsttet, _Aisti_; och af Cassiodorus, frmedelst en
starkare aspiration i uttalet, _Hsti_,[158] samt af Jornandes
_AEstri_. Af Stephanus, deremot, kallas de _Ostiones_; af Plinius
_Istuones_, och af andra med ngon liten tskillnad i namnet, ssom
_Isthuones, Istivones, Istones_ (deraf deras nuvarande Latinska
benmning: _Estones_) fvens _Vistones, Virstaeuones och
Hestiones_.[159] Huruvida ej detta namn mjligen kunde hafva ngot
gemensamt med de, nstan af de flesta forntidens auktorer, fr sina
mrkvrdigt vilda likbegngelser, s mycket utskrikne _Essedones_ eller
_Issedones_, -- till denna frga kunde man franledas i anledning af de
sllsamma begrafningsstt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, nnu
fr 1000 r sedan varit bruklige hos Estherne.

Vi hafva sledes nu terkommit till hvad som redan frut blifvit sagdt,
nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och hraf lrer
man kunna frklara, hvarfre s mnga Tyska Frfattare pst, att med
_Abalum_ (eller _Balthiam_) br frsts Finland (se t.ex. Joh. Georg
Wacht, i fretalet till _Gloss. Germ._  XLV, not. M).

Nu hafva vi frut bevisat att Pytheas, med _Thule_, menade vrt
nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det
varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anfr, p intet
stt motstrider, utan fastmer, till alla delar, intrffar p vra
frfder. Och som man fven af Historien icke knner ngot ldre folk i
norden n Finnar och Lappar, (svida Svenskar och Norrmn ro en
sednare inflyttning) s r ostridigt, och historice bevisadt att de
varit hr tminstone 300 r fre Christus, eller fr 2100 r sedan. Nu
hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som
framtgat p sdra sidan om stersjn, redan samma tid innehaft
Preussen, och varit nmnde som en bland de frnmsta nationer p den
tiden. Dessa satser, utom det att de i mnga delar korrigera hvarandra,
korrespondera dessutom fven fullkomligt med hvarandra. Ty det r
naturligt, att d de norra Finnstammarne kunnat trnga allt till Thule,
de sdra fven hunnit fram till Weixeln, ja kanske lngre. Nu frga vi,
om det r troligt, att det nuvarande Finland, som lg emellan dessa
folk-lnder, kunnat vara de och obebodt? -- en kanske allmnt nog
antagen tanke.[160] Och om det ej fastmer r tnkbart, att fven
landet, p samma tid som de andre, mottog sina invnare, de invandrande
horderne. Eller hvad skulle vl kunnat hindra dem? Vl sker Porthan
ngorstdes bevisa, att Finnarne frn Estland kommit fver Finska viken
till Finland.[161] Vi lemma det derhn. Kan vl vara att ngon sdan
inflyttning skett fven fver hafvet, helst d de af frmmande folkslag
ptrngdes; men ostridigt kommo de fleste landvgen. Hvad man likvl
skert vet, r att Esther, Karelare och Finnar frn Kyrials bottnar,
redan de fljande sekler, strfvade likt roffglar kring haf och land;
mestadels i ett sllskap, till ett bevis p folkets inbrdes
brdraskap; hvarvid de ofta, fr att hmnas lidna ofrrtter, icke
blott skflade och hrjade de Svenska kusterna, utan slutligen fven,
r 1187, frstrde och uppbrnde deras hufvudstad, Sigtuna, frn
hvilken undergng den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt
och vlstnd.

fven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta rna frukten af deras
phelsningar, i anledning hvaraf ock Pfven slutligen utfrdade den ena
bullan efter den andra, med en uppmaning, s till Konungar som folken,
att fretaga ett korstg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande
salighet och syndernas frltelse t alla dem som deruti deltogo.
Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten,
att omvnda eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom svl
trygga som utvidga sitt vlde, och att slunda, i ett dubbelt afseende,
frvrfva sig oddligheten, tog sig slutligen, omkring r 1150, detta
heliga vrf; och mnga som hastade att frena sig under hans fanor,
lyckades att derigenom frvrfva sig martyr-kronan. -- Det r frst
ifrn denna tid _Finlands Historie_ egentligen tager sin brjan;
svida man nemligen med detta namn skall benmna de hgst f
fragmentariska, med afseende  sin natur -- till stor del
problematiska, underrttelser, hvilka man om det Finska folket kan
uppfnga eller uppvdra, ur Svenska kllor.

       *       *       *       *       *

Fr att bereda Lsaren en strre lttnad, med att p ett stlle kunna
fverse sammanhanget, de srskildta meningarne emellan, hafva vi hr
trott oss bra infra hela det hos Tacitus ifrgavarande Kapitlet,
hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere n ett skl, fljt
den fr sin korrekthet, i mer n ett afseende, frtjenstfulle edition,
hvilken, af Hr Kansli Rdet J.F. Wallenius blifvit utgifven i bo, ren
1813 och 1814, i 12:o.



TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.


Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis
adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant,
sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac
torpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3)
foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter
Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant.
Hi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5)
et scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: gu omnia
diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira
feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui
herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas,
inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac
feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prd petunt. Nec aliud
infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius
arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque
fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus
deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
esset.(7) Cetera jam fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum
vultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut
incompertum, in medium relinquam.

(1) Svl i de ldre Editioner som i de flesta manuskripter, lses,
ehuru mindre korrekt, _Venetorum_ eller _Venethorum_. Hvilket folk hos
andra Auktorer fven frekommer under namn af _Vinitos_ och _Vinulos_.

(2) _Sordes omnium ac torpor: procerum_ &c. har man p tskilliga stt
skt svl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: _Sordes omnium ac
torpor procerum: connubiis mixtis_ &c. Ernesti har i stllet infrt:
_ceterum connubiis mixtis_. Vi tro at hvad som mjligen i dessa Taciti
ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika lsarter svl
som till olika frklaringar, uplyses tillrckligt om man hrmed jemnfr
brjan af 20:de Kap., hvilket slutar med "_similis proceritas; pares
validque miscentur_." Att frfrigt Tacitus, som en frfinad och
kanske frvekligad Romare, sger om dessa Nordiska folk. _Sordes
omnium_ &c. br icke frundra oss -- i synnerhet om han jemnfrde dem
med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen
fver deras torftighet, m.m. som alltfr mycket kontrasterade emot Roms
glans och pragt, icke blifva annat n hgst mkelig. Vi finna dessutom
att detta r ett yttrande som icke blott gller om Finnarne, utan,
fverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarfre han
ock i 20 kap. sger om dem i allmnhet: "_in omni domo nudi ac
sordidi_", och srskildt i 31 Kap. om Catterne: "_ignavis et imbellibus
manet squalor_." Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten ro
af den natur, att de allt frvl kunna qualificeras ssom smutsiga och
osnygga, t.ex. deras ri-trskning, svedjebruk, m.m. men att hraf
bedmma deras karaktr, vore orttvist. (Jfr., sid. 74, 75).

(3) Den Sarmatiska drgten utmrkte sig, i allmnhet, liksom den
Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor
frsedd mantel -- ungefr sdan som Finnarnes _nuttu_ eller _kauhtana_.
Annars skilde sig de Sarmatiska folken, frn de Germaniska, fven deri,
att de icke, ssom desse, kammade sitt hr tillbaka fver hjessan, utan
benade, eller delte det, t sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen.
Enligt denna distinktion, kan man stundom nnu ganska vl skilja
Finnarne ifrn Svenskarne.

(4) _Hi_, torde vl hr egenteligen bra hafva afseende p Finnarne;
men kunde fven, kanske med lika skl, hnfras till Venederne.

(5) _Domos fingunt_, frekommer svl i alla ldre som nyare editioner.
Endast Lipsius har, hr, hellre velat lsa _domos figunt_.

(6) _Pedum usu_. Ibland de  Vaticanska Biblioteket i Rom frvarade
Manuskripter, lses i N:o 2964 och 4498, fvensom i ldre Editioner:
_peditum usu_, hvilket synes fverensstmma med hvad Tac. i 6:te Kap.
sger ssom en allmn reflexion: "_In universum stimanti plus penes
peditem ruboris_", och hvilket han upprepar i 30 Kap. "_omne robur in
pedite_"; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap sger: "_Nec major apud
Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum_." I N:o 1862, af de
Vaticanska manuskripterne, lser man deremot: "_pecudum usu_", hvilket
alltfr illa lmpar sig till _pernicitate_. Lipsius och tskilliga af
de nyare hafva velat lsa _pedum usu_, hvarmed de frmodligen afsett,
det af Warnefrid m.fl. sednare Frf. omtalta skidlpandet, helst Tacit.
sjelf, en gng frut, (Hist. L. 1), med afseende  Sarmaterna, vetat
tala om _usus pedum_.

(7) _Opus esset_, hvilket frekommer svl i alla Vaticanska
manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera
logiskt rtt, blifvit uttryckt med opus sit.

(8) _Oxionas._ I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, lses
_Etionas_; och i N:o 1518: _Exionas_. Man har hrmed velat frst hvad
Plinius m.fl. kallat _Oonas_.

(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498  Vatic. Bibl., fven som ldre
Editioner, hafva hr "_et corpora atque artus_."



ERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.


Denna lilla Skrift har haft samma de som s mnga andra af vra
fosterlndska produkter; att nemligen, i brist p frlggare, icke frr
kunnat befordras till tryckning. Fjorton r ro redan frgngne, sedan
jag frst uppsatte mina tankar i dessa mnen, i afsigt att infras i
den, r 1821, under ny form, ter fortsatta Tidskriften Mnemosyne.
Detta r ock orsaken hvarfre jag, enligt det vanliga bruket i
Tidnings-artiklar, i frga om min personlighet, alltid skrifvit vi i
stalet fr jag; en omstndighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda
tillggen och frndringarne, icke trodde mig behfva rtta. Snart
uppsvllde denna skrift, mer n hvad jag i brjan kunnat berkna, och
tilltog, med anledning af sjefva mnets mngsidighet, svl i vidd som
form, hvarigenom den blef alltfr volumins, och (i anseende till
noterna) olmplig att intagas i en Tidning; hvarfre jag ock beslt att
lta trycka den srskildt, i form af en bok. Efter ngra i Finland ren
1823 och 1824 misslyckade frsk, att hrtill kunna frm ngon af
landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmlte jag slutligen detta
arbete till prenumeration, i den af mig r 1825 utgifna prospektus till
Otawa. fven detta frslag ville icke lyckas: ty f voro d nnu de,
som hos oss nitlskade fr forskningar i vra egna hfder. Likvl lt
jag deraf icke afskrcka mig, utan gjorde jag nnu ett frsk: och
upprknade ibland andra, ssom frlags-artiklar, till fosterlandets
gagn, anmlte manuskripter -- afven detta, i fretalet till den r 1832
utgifna andra Delen af Otava; men -- fven nu, utan pfoljd. Hraf
skulle det nstan synas, som hade man nnu hos oss alltfr litet att
prkna af den skallade bildade klassens bevgenhet, fr befordrandet
af en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del
utledsnad, till en del misstrstande, mnade i en evig natt begrafva
ett foster, hvars framtrdande i dagen rnt s mnga hinder; men dels
de hr  redan antecknade prenumeranter, dels mjligheten att hruti
dock kunde ligga ett eller annat fr till framtida utveckling, en eller
annan vckelse fr tanken, att nrmare forska i vra historiska kllor,
afhll mig ifrn att hembra frgngelsen ett offer -- mer n hvad hon
redan skrdat.

Detta r ocks orsaken hvarfre dessa blad, nu likvl, sent omsider, f
skda dagen; hvartill jag ssom en srskilt anledning fr tillskrifva
den lyckliga omstndighet, att hugen hos vra Landsmn, under de
sednare ren, mer och mer vaknat fr allt hvad som, i vetenskapligt
afseende, kan befordra och befrmja en, Finska nationen likas vrdig
som gagnelig, fosterlndsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig
allt flere och flere vnner, bland de yngre. Det r med anledning
hraf, jag begagnar detta tillflle, att ppet f frklara dessa unga
Fosterlandsvnner min varma erknsla och tacksamhet, under nskan att
deras nit fr den goda saken icke mtte afsvalna eller minskas af de
mnga hinder och svrigheter som mhnda nnu skola mta oss p denna
bana.

Emedlertid vgar jag dmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid
underrttelsen om de svrigheter jag haft att bekmpa, icke blott skola
benget urskta detta lnga drjsml. utan afven -- med efterseende
emottaga och bedmma denna lilla grd af min fosterlandskansla, hvarmed
jag alltid skall, om ock med de strsta enskilta uppoffringar, gagna, i
hvad jag kan, Fderneslandet.

I sammanhang hrmed torde jag fven, till underrttelse fr alla dem
som subskriberat  Underrttelserne om de i Sverige och Norrige varande
Finnbygder, bra nmna, att tryckningen af detta arbete, som hittills,
af samma orsak som det nrvarande, nog lnge blifvit frdrjd, skall
blifva det frsta jag nu kommer tt lagga under pressen; hvarvid blott
den frndring kommer att ga rum, att verket, i stllet att begynna
med de r 1823 i mnet vxlade Riksdags-frhandlingar, kommer att till
en brjan intaga mina vandringar fver Finnskogarne, jemte dermed
tfljande kartor.

Stockholm den 18:de September 1834.

                                              _C. A. Gottlund_.




Referenser:


[1] D andra sprk vanligen hafva 2:ne Verbformer (_Activum_ och
_Passivum_), och ngon gng ett _Neutrum_ eller _Intransitivum_, s
hafva deremot Finnarne s mnga srskilta, alla bde till begrepp och
flexioner p det nogaste bestmda, Verbformationer, att vra Linguister
och Grammatici icke engng kunnat upptaga dem alla: endast ngra af de
vsendtligaste. S t.ex. finner man exempel p ord, som har ngra och
100 srskilta, till bemrkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar
och en, konjugeras p det regulieraste stt, genom alla sina Modi och
Tempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller
konfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till
begreppet, karakterisera s fina nuancer, och distinktioner, af det
ursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste
tankefrmga, kunna riktigt fljas och fattas; d man nu hrtill lgger
den lika mngfaldiga nuanceringen af Nomina (svl Substantiva som
Adjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte
alla sina Diminutiva och Adverbia, hraf uppst, s kan man ngot s
nr gra sig ett begrepp om sprkets rikedom. Om Finskan sledes, i
detta fall, liknar de sterlndska sprken, hvilka alla hon hruti
torde fvertrffa, s skiljer hon sig likvl ifrn dem, deruti att hon
ej som Hebriskan t.ex. fr sina flexioner genom prefixer (hvilka
Finska sprket, mrkvrdigt nog, _helt och hllet saknar_), utan
konjugeras orden endast genom tillgg af pronominal-suffixer. I likhet
hrmed bildas fven Verba derivativa genom stafvelsetillgg i den
sista, eller nst den sista, stafvelsen. Hrigenom ger sprket den
stora och ovrderliga frtjensten, att Stamorden, eller sjelfva
radices, ro, i alla sina hrledningar, ofrndrade. Kan vl ett strre
bevis anfras p sprkets rikedom, n att Finskan, som i allmnhet r
ovanligt rikt p Stamord, kan frete exempel, deraf ett enda sdant,
finnas till 600 srskilt deraf hrledda (icke sammansatta) ord, hvilka
alla i sig bibehlla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet,
och hvars mnga sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppg till
minst 50,000 srskilta ordbjningar. (Detta skola vi framdeles, ngon
gng, genom fullstndiga bevis, nrmare illustrera).

[2] Finska sprket r i mer n ett afseende _poetiskt_. Icke nog
dermed, att det i allmnhet uttrycker sig under _symboler_ och
_allegorier_, hvarvid det, liksom de sterlndska tungomlen, lskar
_pleonasmer_ och _hyperboler_, utan karakteriserar det sig isynnerhet
genom begagnande af _smekord_ (Diminutiva och Frequentativa
flexions-former). Hvarvid ssom ngonting hgst mrkvrdigt frtjenar
observeras, att d andra sprk hafva p sin hjd ett enkelt
_Diminutivum_, s ger man i Finskan, fven i detta fall, flera grader
-- ja man har exempel p fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s.
_Diminutivum_ af sjelfva _Diminutivum_, hvaraf sedermera terigen
blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A]
Men hvad som isynnerhet gr Finska sprket sknt och poetiskt, r icke
blott dess mnga idiotismer, utan den rika _onomatopojesi_, hvarmed det
fldar, och hvarmed det icke blott sker imitera och uppfatta sjelfva
djurens, och naturens, oartikulerade ljud och lten, utan genom hvilka
slags efterhrmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta,
(liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva
meningarna. (Jemf. min _Dissert. de Prov. Fenn._ p. 6, 9, 12, m.fl.):
i fljd hvaraf ock detta sprk alltid mste frlora, i fversttning,
minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, vrde. D nu hrtill
kommer, ssom sprkets _musikaliska element_, sjelfva _alliterationen_,
eller _assonancen_, af lika tonfall och stafvelser, hvilket fven i
prosan nyttjas som en Rhetorisk sknhet, jemte den alltid noga och
bestmda accentuationen, hvaraf sprket ger sin meter och melodi, s
torde fga fattas fr att upphja Finskan, till ett af de vackraste
sprk i verlden; s mycket mer, som det till ett ytterligare bevis p
sin _harmoni_ eller _symfoni_, ger den hgst mrkvrdiga egenskapen,
att vokalerne, i hvarje ord, liksom stmmas fr att ackompanjera
hvarandra; d.v.s. om den frsta vokalen i ett ord r stmd i Dur,
(hvilket vill sga: om den utgres af ngon utaf de hrda vokalerne
_a, o, u_,) s skola ock alla de andra fven vara af samma natur, fven
om de ursprungligen icke varit det. P samma stt: om den frsta
vokalen gr i Moll, d.v.s. utgres af ngon utaf de veka vokalerna
_, , y_, s kunna icke heller ngon af de fljande vara hrda, utan
utbytas de d, i likhet med hvad som ngon gng skett i Grekiskan,
alltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda hrvid en
medelvg, eller fvergng, och kunna stllas ihop med svl veka som
hrda vokaler. Detta vokalernes _ackord_ mrkes isynnerhet uti
flerstafviga ord. t.ex. _tawattomattomalla, tytttmttmll_. Med
ett ord: i hela Finska sprket finnes ej ett enkelt ord, der _a och ,
o och , u och y_, kunna sammantrffa; emedan de fr mycket svra emot
hvarandra (om vi f nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en
dissonance. Ja fven sjelfva konsonanterna tyckas hr iakttaga den
regel, att de, fven i de lngsta ord, icke sammantrffa af fr mnga
olika karakterer.

[3] Hvad r det vl, som gr uttalet af ett sprk _manligt_? r det
vl dessa mnga hvsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och
labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej,
det r dessa fulla, vlljudande vokaler -- isynnerhet dem vi kalla
_majores_ (hrda). fven i detta fall ger Finskan mnga mrkeliga
egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har fr dessa ofta p
hvarandra, utan hof, sammanfsta konsonanter. I hela Finska sprket
finns intet enda ord, som hvarken brjar, eller slutar, med tvenne
olika konsonanter; icke heller finnes det ngot ord i detta sprk, der
ngorstdes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart
sammantrffa, med undantag af ngra f speciella fall, der t.ex. _sk_,
eller _st_ frekomma liksom sammansmlta till ett grundljud, och
hvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter
kunna st tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derp an
att sammanfoga vokaler, d torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna
hrp framte exempel. fvens karakteriserar sig Finska sprket deruti,
att det kan nyttja aspirationer svl fre, som efter, bde vokaler och
konsonanter, t.ex. _Pyhisen wanha lehm_.

[4] Utom det att Finska sprket ger alla knda vokaler, fven det hos
Grekerne och Hebrerne, m.fl. saknade __ (ehuru de i sjelfva uttalet,
stundom, kunna vara olika andra nationers), s ger det, oberknadt de
8 dubbel-vokalerna, icke mindre n 23 _Diftonger_ -- en artig reserv
fr vlljudet! d Grekiska sprket, som, i detta fall, hittills varit
ansedt fr det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa
diftonger, har ngon likhet i uttalet, rknar endast 9. De Finska ro
fljande, nemligen: _ae, ai, au, ei, eu, e, ia, ie, iu, i, oa, oe,
oi, ou, ua, ui, uo, yi, y, i, y, i, y_; hvartill man nnu kunde
rkna triftong-ljuden _ie, uoa_, hvilka frekomma i sprket, ehuru de
icke uttryckas i skrift.

[5] S t.ex. d andra sprk hafva p sin hjd 6, vanligen endast 4, och
stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebriskan)
ingen egentlig kasus, s upptog redan _Whal_, i sin Finska Grammatika,
sprkets kasus till icke mindre n 14 i _Singularis_ och 13 i
_Pluralis_, alla, med olika ndelser, uttryckande olika begrepp.
_Judn_ har kat deras antal till 17, och vi kunna tryggt pst, att de
nnu icke alla ro der upptagne. Fr att frklara denna ovanliga
rikedom p ordens bjningsformer, fr man nmna att Finska sprket,
genom srskilta, hvarannan olika, kasual ndelser, sker p det nogaste
uttrycka alla -- fven de ytterst fina nuancer, hvilka, i frga om ett
begrepps frhllanden till ett annat, lta tnka sig. S t.ex. d
Romaren, med sin Ablatif, utmrkte begreppen: _af, ifrn, ur, genom,
uti, med p, hos_, m.m. s uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom
sina bestmda kasual-ndelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande
Prepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina f
dessutom en ny bjningsform, genom ett ytterligare tillgg af
pronominal-suffixen, hvarigenom de, frmedelst sjelfva den i s mtto
dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhra, svarande
t.ex. emot begreppen: _min_ hst, _din_ hst, _hans (sin)_ hst, _vr_
h., _er_ h., _deras_ h. o.s.v. Slunda deklineras de nu alla Kasus
igenom, svl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, fr hvar och en
af dem uppkomma 6 nya bjningsformer; dock r detta icke ngot
ovillkorligt, ty man kan fven i Finskan, liksom i andra sprk uttrycka
sig endast med tillgg af Pronomen, utan suffix; vanligast sker det
likvl med begagnande af beggedera p en gng, t.ex. _minun poikani_.
P sdant stt fr t.ex. ett Substantivum, i stllet fr (enligt
Renval) 34 kasus, 238 kasual-ndelser, och har det, hvilket ofta r
fallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Fljagtligen fr ett Adjektivum
denna summa nra tredubbelt.

[6] Ssom bevis p sprkets _lder_, hvarmed vi hr frst dess
ursprungligen urgamla, nnu bibehllna egenskaper, saknar det t.ex. n
i dag, icke mindre n fljande 8 Konsonant ljud: _b, c, d, f, g, q, x_
och _z_ hvilket fven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan,
och hvilket frhllande nnu lrer ga rum med tskilliga sprkstammar
i Thibet. Ett annat bevis hrp r sjelfva ord-bildningen. Man har,
kanske icke utan skl, anmrkt, att med en, i sednare tider, stigande
sprkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och
korruption, smningom blifvit frkortade; hvaraf man velat sluta, att
sprken ursprungligen, och i fordna dagar, besttt af lngre och
mngstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lgga en
annan: att det nemligen synes (fr att sluta efter Finskan), som
sprken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde
lngordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen,
d.v.s. i en vida aflgsnare forntid, besttt af idel korta ord. I
hvartdera af dessa fall, motsger Finskan icke dessa bda hypoteser,
hvilka, s hvarannan motstridande de n mnde synas, alltfrvl med
hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva
karakteren s vl af sin sprkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den
p engng str _hgst_ p en urldrig kultur, och _lgst_ p en
sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela sprket finnas 50
enstafviga ord; men blir det frga om flerstafviga: d tror jag Finska
sprket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom mhnda
Grnlndskan och andra mindre knda tungoml, kan frete, nemligen 8,
9, till 11, 12, 13, -- ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord
(och derutfver) de der dock alla ro enkla, men -- till sitt begrepp,
s sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar
kunna uttydas; och fven d, hgst ofullkomligt. Af sdana
ord finnes i Finska sprket ingen brist: ja de flesta af dem
kunna f denna uttnjning, d man vid dem vill sammanbinda
flere begrepp, hvilka dock alla s sammansmlta till ett
grundbegrepp, att de knappt frn hvarandra kunna urskiljas, som t.ex.
_yhyttyttelemttmyytesthmmephn_ (ja-just-af-vr-ofrmga-att-
icke-kunna-samman-verka-till-en-smningom-skeende-nrmare-frening). Nu
finner man hraf strax, att det Finska ordet r, i sjelfva verket, icke
blott mycket kortare n alla de mnga deremot svarande Svenska,
tillsammantagne, utan ock ojemnfrligt vackrare, emedan det uttrycker
ett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta,
likstmmiga konsonanter. Men hvad som hrvid likvl r det
mrkvrdigaste, r att hufvud-begreppet (frening), som i Svenskan
kommer sent omsider, och stlles sist, str i Finskan deremot frmst i
spetsen fr hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af
idel suffixer, hvilka i och fr sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke
utgra ngot eget ord i sprket; men genom det lge de erhlla inuti
ett annat, hafva de, en och hvar, sin srskilta, ganska noga iakttagna,
bemrkelse. Fr att nu fven gifva ett exempel p ett ord, som gr hvad
vi kalla -- i Dur, s betyder t.ex. _hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-
mi-an-sa-kin_ "fven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-frmga-att-lta-
sig-oftare-omvrda." P sdant stt bildas ofta af ett enkelt,
enstafvigt, ord, t.ex. af _je_ (is) ett lika enkelt, ehuru
mngstafvigt ord, som genom tillgg af 15 srskilta, p och med
hvarannan sammanfogade, suffixer, utgr ett lika mnga gnger
modifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex.
_je-hyt-t-yt-tet-te-le-mt-t-myy-tes-t-hm-me-k-hn_, (icke-
heller-af-vr-ofrmga-att-smningom-lta-oss-d-och-d-afsvalkas).
Orsaken, hvarfre sjelfva den motsvarande Svenska fversttningen, ofta
kanske, synes mindre vl sammanhngande, r den: att man, af de lnga
och mnga preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf,
helst man dessutom fster sig fr mycket vid hvar och en af dessa
frelpande modifikationer, oviss om man icke redan i ngon af dem br
ska hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken r mig
angifven, liksom _a priori_, uppstr s mycket mindre ngon sdan
villrdighet, som allt hvad sedan derom sges, antydes s fint, att det
blott liksom hastigt framskymtar fr tanken, qvarlemnande efter sig ett
till alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera
srskilt kan urskilja alla dessa fina bestmmelser. Visserligen
frefalla dessa lnga ord ovane, fr ett frmmande ga, mhnda fven
svrlste; men detta ter beror ju blott p vanan! Och en Finne utsger
lika ltt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Mhnda
inser man bttre, och kanske lttare uppfattar, sjelfva frdelen af
detta slags ordbildning, genom fljande, om ock korta, dock kanske
upplysande exempel:

Alla stam-ord i Finskan ro vanligen en- eller tv-stafviga, hvilket
bevisar att sjelfva sprket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse,
icke r lngordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanstllning
af flere med hvarannan sammanfogade begrepp. S t.ex. om man tager
stam-ordet Verbum Activum (svarande emot _Hebrernas Kal eller Pahl_)
_seisoon_ (jag str), hvars _Passivum_, eller rttare _Impersonale_
(svarande mot Hebrernes Pahel eller Pahl) r _seisotaan_,
kontraheradt _seistaan_, (man str), och _Reciprocum_, eller ett slags
_Medium_ (Hebr. Hithpahhl?) _seisoin_ (jag str fr mig sjelf), jemte
ett annat _Reciprocum_ eller _Intransitivum_ _seisoiten_,[B]
samt _Neutrum_ _seisoun_ (det str, eller blir stndande),[C]
s bildas deraf fljande Verb-formationer; nemligen: _Verb.
Frequentativo-Diminutivum_ _seisoelen_ (jag str d och d, d.v.s. jag
str ofta, men litet i sender) med dess _Passivum_ eller _Impersonale_
_seisoellaan_ (man str d och d etc.), och dess _Reciprocum totale_
_seisoelein_ (jag str d och d, liksom fr mig sjelf), samt
_Reciprocum partiale_ _seisoeleiten_; Af fregende Diminutivum bildas
nu ett nytt _Verb. Diminutivum Frequentativum_, _seisoskelen_ (jag
str, liksom n p en fot, n p en annan; eller ock: vnd, n t ett
hll, n t ett annat) med dess _Impersonale_, _seisoskellaan_ (man
str etc.) och _Reciprocum totale_ _seisoskelein_ (jag str sjelf,
d.v.s. utan att ngon hller i mig eller stder mig -- n p ett stt,
n p ett annat) jemte _Recipr. partiale_ _seisoskeleiten_. Af detta
Frequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som
slunda blir ett _Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum_,
_seisoskentelen_ (jag str, och liksom vacklar, eller balancerar) med
dess _Impersonale_, _seisoskennellaan_ (man str etc.) och _Reciprocum
totale_ _seisoskentelein_ (jag str fr mig sjelf, d.v.s. p
egen hand, och liksom contre-balancerar) jemte _Recipr. partiale_
_seisoskenteleiten_. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett _Verb.
Factivum, Permissivum_, eller som _Renvall_ kallat det _Effectivum_
(svarande emot Hebrernes Hiphhl eller Hiphhil) _seisotan_
(jag lter, neml. genom andra, st), med dess _Impersonale_ (Hebrernes
Hophhl eller Hyphhl) _seisotetaan_ (man lter st), jemte _Reciprocum
totale_ _seisottain_ (jag lter mig sjelf st) och _Reciprocum
partiale_ _seisottaiten_; hvaraf nu ter bildas ett nytt _Verb.
Factivo-Freqventativum_, (Hebr. Pihhl eller Pahhl?) _seisottelen_
(jag lter ofta, eller d och d, st; nemligen en liten stund fr
hvarje gng), med dess _Impersonale_, (Hebr. Pyhhl eller Pohhl?)
_seisotellaan_ (man lter ofta st etc.), och _Reciprocum totale_,
_seisottelein_ (jag lter mig sjelf ofta st) med _Recipr. partiale_
_seisotteleiten_. Hraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja
kalla _Verb. Factitivum_, _seisottautan_ (jag lter, neml. genom andra,
stlla s till att det str), med dess _Impersonale_ _seisottautetaan_
(man lter etc.), och _Reciprocum totale_ _seisottauttain_
(jag lter stlla s till att jag str) jemte _Recipr. partiale_
_seisottautaiten_; hvaraf ter bildas ett _Verb. Factitivo-
Frequentativum_ eller _Diminutivum_ (Hebr. Pihpehl?) _seisottauttelen_
(jag lter, genom andra, ofta stlla s till att det str), med dess
_Impersonale_ (Hebr. Pohpahl?) _seisottautellaan_ (man lter etc.),
och _Reciprocum totale_, _seisottauttelein_ (jag lter, genom andra,
ofta stlla s till, s jag kommer att st) jemte _Recipr. partiale_,
_seisottautteleiten_. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett _Verb.
Inchoativum_, (Hebr. Pohl?) _seisahtan_ (jag brjar att st, d.v.s.
jag stannar) med dess _Impersonale_ (Hebr. Pohl?) _seisahtetaan_ (man
stannar) och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpohl?) _seisahtain_ (jag
stannar fr mig sjelf), jemte _Recipr. partiale_ _seisahtaiten_; hvaraf
sedan formeras ett Verb. _Inchoativo-Diminutivum_ (Hebr. Pihll?)
_seisahtelen_ (jag stannar litet), med dess _Impersonale_ (Hebr.
Pyhll?) _seisahtellaan_ (man stannar litet) och _Reciprocum totale_
(Hebr. Hithpahll?) _seisahtelein_ (jag stannar litet fr mig sjelf),
samt _Recipr. partiale_ _seisahteleiten_. Dessutom bildar sig af
stamordet ett srskildt Verb. _Neutrum-Inchoativum_ (Hebr. Niphhl?)
_seisahtun_, kontrah. _seisaun_ (det brjar st eller stanna, liksom af
sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om dda ting -- fven om
lefvande, d de handla medvetslst, eller utan afsigt: jemte sitt
_Diminutivum neutrale_ _seisaunnun_ (det brjar smningom af sig sjelf
att stanna). Af det frra formeras ter ett _Verb Neutro-Inchoativo-
Factivum_ _seisautan_ (jag gr att det brjar stanna, liksom af sig
sjelf), med dess _Impersonale_ _seisautetaan_ (man gr etc.),
_Reciprocum totale_ _seisauttain_ (jag gr att jag sjelf brjar
stanna), _Recipr. partiale_ _seisauttaiten_, och _Neutrum_ _seisautun_
(det gr s det brjar af sig sjelf stanna). Hraf uppkommer nu ett
nytt Verb. _Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum_ (Hebr. Pilpl?)
_seisauttelen_ (jag gr att det smningom brjar af sig sjelf stanna),
med dess _Impersonale_ (Hebr. Pylpl?) _seisautellaan_ (man gr etc.)
och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpalpl?) _seisauttelein_ (jag gr s
att jag sjelf smningom brjar stanna), med _Recipr. partiale_
_seisautteleiten_. Af det frra _Verb Neutr. Inch. Factivum_
"_seisautan_," bildas nu en ny form, nemligen ett _Verb. Neutr. Inch.
Factitivum_ (Hebr. Pehohl?) _seisauttautan_ (jag lter s gra, d.v.s.
jag stller s till att det brjar stanna), med dess _Impersonale_
_seisauttautetaan_ (man stller s till etc.) och _Reciprocum totale_
_seisautauttain_ (jag stller s till s jag sjelf brjar stanna), med
dess _Recipr. partiale_ _seisauttautaiten_. Af sistnmnde ord bildas n
ytterterligare ett nytt _Freqventativum_ eller _Diminutivum_, eller
rttast _Freqventativum-Diminutivum_, som slunda blir ett _Verb
Neutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum_ _seisauttauttelen_ (jag
stller s till att det smningom brjar stanna) med dess _Impersonale_
_seisauttautellaan_ (man stller s till etc.) och _Reciprocum totale_
_seisauttauttelein_ (jag stller s till att jag sjelf smningom brjar
stanna), med _Reciprocum partiale_ _seisauttautteleiten_. D man nu, af
sistnmnde ord, tar i _Infinitivus Passivum, Participium negationis_
_seisauttauttettelematak_ (den som icke kan frms att smningom brja
stanna) och hraf vidare dess deras deriverade _Substantivum_
_seisauttauttettelemattomuus_ (ofrmgan att kunna verka, s det
smningom brjar stanna) hvilket i _Ablativus Interioris_, fr medelst
en stasvelse-frdubbling (_Epenthesis_) i _syllaba penultima_, har
_seisauttauttettelemattomuutehesta_, hvartill d man lgger
pronominal-suffixen fr _Nominat. Pluralis_ _me_ (vi) och dertill
_syllaba enclitica_ _pa_, eller _frdubblad_ _pahan_, (som, vid slutet
af ett ord, betyder _jo men, ja just_), s uppstr slunda ett 17
stafvigt ord, _sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa-
han_ (ja just af vr ofrmga att icke kunna stlla s till s det
smningom brjar stanna) hvartill man ytterligare, om man s vill, kan
tillskarfva suffixen _kaan_, frdubblad _kahan_, (ock). Hraf m man nu
icke frledas att tro, det ej ven finskan, svl som andra sprk, kan
uttrycka samma mening med flere srskilta ord (hvilket stt, numera,
blifvit det allmnna bruket); men hon kan, hvad intet annat sprk kan,
uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manvreringen med
ett enda ord. D man nu, med ett instucket _h_, tskiljer vokalerna
_a u_, i alla ofvannmnde ord, der de finnas frenade, s uppkommer der
igenom, till de 59 nyssnmnde, fljande 26 nya Verbformationer,
nemligen: _seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain,
seisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan,
seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan,
seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen,
seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan,
seisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten,
seisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein,
seisahuttautteleiten_; hvika hvar och en till betydelsen r lika med
sin motsvarande bland de fregende, endast med den skillnad, att de
sednare genom detta tillagda _h_ utmrka en strre emfasis, en starkare
expression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhl och Pohalhl?)
liksom ge tillknna att man anvndt en starkare kraft, fr att
frambringa den syftade effekten, och att sledes fven verkan deras
(neml. sjelfva stannandet) intrffat hastigare n annars. P sdant
stt uppstr nu af ordet _seison_, 85 srskilta Konjugations-former
eller Verb-formationer, oberknadt 12 stycken Karelska _Reciproca_
flexions-former, hvilka sluta sig p _mme_, och tyckas till begreppet
vara en sammansttning af sjelfva _Verbum_ och _Accusativus totalis_
_ihtemme_, eller _Accusativus partialis_ _ihtimme_, _Pluralis numeri-,
Pronominis Reciproci_ _ite_, _ihe_ (jag sjelf) t.ex. _min seisotimme_,
i stllet fr _min seisotin ihtimme_, v. _ihtemme_, eller, som det
ursprungligen troligtvis hetat: _my seisotiin ihtimme_. (Om dessa
slags idiotismer, jemf. _Otava 2 D._ sid. 256-260). Dessa 12
Verb-former, som kunna anses ssom Archaismer i sprket, och hvilka
genom ett emellan vokalerna _a_ och _u_ instucket _h_, uppg till 19,
ro fljande, nemligen: _seisoomme, seisoelemme, seisotamme,
seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme,
seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme_ och
_seisauttauttelemme_, af hvilka genom ett tillgg af _h_ ytterligare
bildas fljande 7 Verber: _seisohomme, seisottahutamme,
seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme,_
och _seisahuttauttelemme_. Slunda bildas af ett stamord 104 olika
Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemrkelse; men
af hvilka mnga, helst i poesi, nyttjas, msom, _promiscue_ fr
hvarandra, fr att gra begreppet mera lekande och obestmdt, (diskret,
och diskursift). I alla dessa ord, svl som i de mnga deraf bildade
Nomina och Adverbia, fvensom i deras flere tusende olika flexioner,
kan, till fljd af sprkets analogi, icke frekomma ngon af de veka
vokalerna _, , och y_. Kanske brjar man nu, att, tminstone i ett
fall, inse naturen och rikhaltigheten -- fvensom den gamla, hgt
drifna, kulturen, af Finska sprket, och anser icke mera otroligt, om
vi frskra att t.ex. af det ena ordet _yksi_ (en) finnes, (oberknadt
alla de deraf sammansatta ord), 663 srskilt deraf deriverade enkla
ord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105
Verber, hvilka, sistnmnde, hvar p sitt olika stt uttrycka, och
frklara, srskilta nuancer af begreppet: att af flere gra ett
(frenkla, frena), eller: att af ett gra flera (frdela); och hvilka
ords srskilta flexioner utgra en sammanrknad summa af ngot fver
41,400 olika ordbjningar, i hvilka icke f finnas en enda af de hrda
vokalerna _a, o, u_. Om man nu hrtill ytterligare lgger den
i Nomina, genom tillgg af _pronominal-suffixen_, uppkomna dubbla
flexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppst _sex_ nya former,
s uppgr total-beloppet af de, utaf detta stamord hrledda, olika
ordbjningarne, (och fljaktligen fven de, i anledning deraf,
skiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall --
i sanning en rtt fruktsam ord-afvel; enr, i mnga sprk, antalet af
de srskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och d
hafva vi ndock icke berknat de mnga hithrande, Karelska
Verb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle hraf kanske tro att
detta sprk vore svrt, ja nstan omjligt att lra. Tvertom, det r
ganska ltt! Man behfver endast knna ett _paradigma_ fr Verberna,
och ett _schema_ fr Nomina, fr att derefter konjugera och deklinera
alla mjliga ord. Vi knna i detta fall intet tungoml, som r s
reguliert som Finskan, och hvarest finnas s hgst f anomaliteter, som
der. Hvilket sprk vill man vl nu jemnfra med Finnarnas, svl i
rikhaltighet till sina kllor, som i dess tillgngar p nya? Ja sjelfva
Arabiskan, ansedd som det rikaste af de sterlndska sprken, r ju
hremot ett intet, och d man talar om Tyska och Grekiska sprkens
bjlighet fr utbildande af nya begrepp, s har man nnu icke tagit
ngon knnedom om Finskan.

Ssom ett tredje bevis p Finska Sprkets lder, r just den
omstndighet, att det ger nstan inga, tminstone hgst f, s kallade
sammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit
bildade; hvilket bevisar att konsten att sammansl begrepp, med
sammansatta ord, icke varit af dem knd eller fvad. Liksom Chinesarn,
n i dag, har ett srskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) fr hvart
ord i sitt sprk, s har Finnen ett srskilt enkelt ord fr hvart --
fven sammansatt begrepp; och detta m frklara orsaken hvarfre i
Finskan finnas s mnga stam-ord, och hvarfre detta sprk sledes
fven sjelf mste vara ett stamsprk, fr mnga andra; och icke ett
tungoml, hr stammande af flere. Ngra, deribland _Rudbeck_, hafva
vl, med hnsigt till ngra gamla plgseder, velat bevisa, det Finnarne
ursprungligen hrstamma af de 2:ne Isralitiska Slgter, hvilka, under
Konung Hose tid, d de af Salmanassar bortfrdes i den skallade
Assyriska fngenskapen, skilde sig frn de friga af sin stam, och
(enligt Esr IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade fver Euphrat,
strckande sitt tg upp emot norden; andra ter, (deribland _Idman_)
hafva med anledning af den ovanliga mngd gemensamma, eller likartade,
ord, som frekomma i Finska och Grekiska sprken, deraf velat draga den
slutsats, att Finskan ursprungligen, tminstone till en del, hrstammat
frn Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en nrmare underskning,
skola befinnas icke frn Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan
tvertom, frn Scythiskan (ssom ett vida ldre sprk) ingtt
i Grekiskan, helst de icke utgra ngra konst-termer eller
vetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Sprkets primitiva grundord:
och tro vi detta s mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere
tillfllen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, d desse
deremot visat ett afgjordt hat och frakt fr allt, som har burskap
frn Grekland.

[7] Hribland kan ssom en _sllsamhet_ t.ex. rknas, att Finskan helt
och hllet saknar, hvad man i andra sprk kallat ordens genus. I
Finskan finnes icke dessa tre slags knsbestmmelser, som man utmrkt
med _Masculinum, Femininum och Neutrum_; och hvilka, med afseende 
Adjektifvernas rtta bruk, s mycket frsvra sprkens studium fr
nybegynnare. Man skulle kanske tro, att hrigenom skulle uppkomma en
stor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! D
man nrmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det
t.ex. r att vilja tillgga _pallen_ (_scamillus_) karakteren af _karl_
(_Mascul._), men _stolen_ (_sella_) en karakter af qvinna (_Femin._)
och _bnken_ (_scamnum_) deremot, en egenskap af intetdera (_Neutr._),
d i dessa begrepp ingen karakter af kn, och sledes icke heller af
knskillnad, ingr, och der de dessutom alla tre ursprungligen
utmrka samma grundbegrepp. fven i frga om djur och vxter, der
knsbestmmelse mjligen kan komma i frga, uttryckes den i Finskan,
liksom i andra sprk, genom tillgg af egna ord; och som man t.ex. i
Svenskan utmrker denna skillnad genom tillgg af orden _hane, hona_,
sker det i Finskan genom de motsvarande begreppen _gubbe, gumma_, eller
_hund, hynda_; utan att behof gres att infra olika genus. Likas
litet som man i Svenskan gr ngon skillnad vid Adjektifvets genus, d
man sger _min_ far eller _min_ mor, likas litet gres det i Finskan,
om man t.ex. sger _min_ blod eller _mitt_ blod: begreppet blir alltid
detsamma.

[8] Ibland Finska sprkets mnga mrkvrdiga _egenheter_, frtjenar
t.ex. nmnas den, att d ett Verbum skall konjugeras, och begreppet
deraf r frenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillgg af
Adverbet icke, t.ex. _en auta_ (jag hjelper icke) s frndras, eller
rttare omkastas hela, den annars s reguliera, flexionsformen, p s
stt, att sjelfva Verbum nu, i stllet fr partickeln, blir ett
_inconjugabile_, eller rttare: behandlas ssom ett Impersonale, och
sjelfva flexionen deremot fverflyttas p den nekande partikeln,
hvilken, genom tillgg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras
genom alla _numeri_ och _person_. Denna iakttagelse fljes af sprket
ganska noga, och frkastar, s vl i detta som i hvarje annat fall, med
strng konseqvens, fven den minsta krnkning af dess egenskaper.
Ibland andra egenheter har Finska sprket fven den, att det icke,
liksom andra sprk, begagnar sig af _prepositioner_, s framt ej, fr
omvexlings skull, ngongng i poesin. Hon har frvandlat dem alla till
_postpositioner_, derigenom att hon stllt dem efter de ord, hvartill
de skola hra. Deraf kan ock frklaras uppkomsten till de flesta
suffixer. Finskan har i detta fall, p ett mrkvrdigt stt, utbildat
och bibehllit sin genuina karakter, att nemligen lgga strsta vigten
p _brjan_ af orden. Derfre tl hon hvarken _Prefixer_ eller
_Prepositioner_, derfre bildar hon sina mngfaldiga _derivativa_ af
_slutndelserna_, derfre intonerar hon _frsta_ stafvelsen med en
stark _Aksent_, och derfre har hon ganska laglikmtigt uppfattat
_Rimmet_ (allitterationen) i brjan af versen, liksom i brjan af
ordet, och icke, liksom andra sprk, vid slutet. -- Ocks deruti har
Finskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har ngot
_Passivum_, utan brukar i det stllet ett _Verbum Impersonale_, som
konstrueras svl med _Accusativus partialis_, som med en enkom dertill
egnad kasus (se _Otava_. 2 D. p. 259). S t.ex. i stllet att sga:
_jag lskas_, uttrycka de sig: "man lskar mig"; hvilket, sanningen att
sga, r logiskt rttare, emedan predikatet hr, jemte Subjektet, fven
utmrker Objektet fr handlingen; ty jag kan icke _lskas_, om icke
ngon _lskar mig_. Dessa _Impersonalia_ hafva ortt, i Sdra
dialekterne, blifvit behandlade ssom _Verba-Passiva_; under det de, i
de Norra dialekterna, lika ortt, blifvit begagnade ssom ett slags
_Verba Deponentia_ (se _Otava_. 2 D. p. 256.) Ssom en egenhet, i
Finska sprket, kan fven anmrkas, att ganska mnga _Substantiva_
hafva tvenne slags, eller dubbla, _Pluralis_; t.ex. _skki_ och
_skkilit_, _pussia_ och _pussiloita_, _tuolia_ och _tuoliloita_,
_pukkia_ och _pukkiloita_; eller, (enligt en annan form): _weljet_ och
_weljekset_, _sisaret_ och _sisarekset_, _serkut_ och _serkukset_,
_klyt_ och _klykset_; _lankot_ och _lankokset_, o.s.v.; af hvilka
ngra fven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka
hvardera former deklineras genom alla sina Kasus, bde med och utan
promominal-suffix, utmrkande visserligen en fin distinktion, i
begreppet, den vi dock hr icke tro oss bra examinera. Troligtvis har
Finskan, ursprungligen, svl som dess systersprk -- Lappskan, fven
haft en egen form fr _Dualis_, hvaraf spr nnu skola rja sig fven i
Magyariskan eller Ungerskan. (Jemfr _Gyarmathi_, _Affinitas Linguae
Hungaricae cum linguis Fennicae originis_, p. 11.)

[9] Vl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn _Zamolxis_,
hvilken frst ssom betjentgosse, och sedan ssom lrjunge, tfljt
Pythagoras till Egypten, hvarifrn, sedan han insupit dennes lror och
visdom, han tervndt till sin hemort, der han omfattad af sine
landsmns krlek, ibland dem infrt Egyptiska bruk och plgseder. (?)
Detta m vara. Enligt en annan berttelse deremat (Jfr _Zedler_, T. 36,
791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska
konster, lrt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i
anledning hvaraf de ock, redan p Platos tid, voro ansedde ssom stora
svartkonstmstare. Det skra torde vara, att hvar och ett folk haft
sina Myter, m.m. liksvl som sitt sprk; men hvarifrn de frst
erhllit dem, eller p hvad stt? lrer ej blifva s ltt att frklara.

[10] S t.ex. sger _Plinius_ (L. IV. c 1) om Scythien, eller
egentligen om Thracien, "_Omnis Grci fabulositas, sicut et litterarum
claritas, ex hoc primum sinu effulcit_:", Likas berttar _Clemens
Alexandrinus_ (L. I) att Grekerna inhmtat mycken kunskap af Scytherna,
hvilket fven _Plato_, i sin _Cratylo_, bekrftar; och _Theodoretus_
(i _colloqu_. 5) bermmer p det hgsta svl Scythernas snille som
deras skarpsinnighet och urskillningsfrmga. Enligt egna gamla
folksgner, uppgifva Grekerne sjelfve sig hafva erhllit Gudar frn
Egypten, _Bokstfver_ af Phoenicierna, och _Mysterier_ d.v.s.
_Vetenskaper_ frn det Thraciska Phrygien. Mhnda hrleda sig hrifrn
de begrepp, de gamla gjorde sig, om _vishet_ och _rttfrdighet_,
ytterst i norden; hvilket p stt och vis tyckes sammanstmma med
Finnarnas, af oss i Otava framstllda, ldsta _vishets-lra_; liksom
Gternas begrepp om deras hemliga _vetenskaper_ och _konster_
fullkomligt fverensstmmer med detta folks sednaste, af oss hr
omrrde, signerier m.m.

[11] Jemf. _Otava_ 2 D. s. 102. Vi hafva ngon gng framdeles mnat,
uti en srskilt afhandling, nrmare framstlla hvilka af Grekiska och
Romerska frfattares reflexioner och aforismer icke blott ro synonyma
med vra gamla Finska Ordstf, utan ofta nog synas, till orden, deraf
vara en fversttning. Visserligen kunna allmnna sanningar, och
sigter, uppfattas svl af det ena folket som af det andra; men
formen, hvarigenom de uttryckas, kan icke gerna, utan naturlig orsak,
blifva densamma. Om man nu bevisar att en stor del af de gamla
Filosofernas mest genialiska tankar, ock vishets-sentenser, finnas icke
blott ordagrant uttryckte i dessa Finska folk-filosofemer; utan ofta
mera poetiskt och skdligt, mera naift och trffande der framstllda,
s blir det frga om Finnarne upphmtat sina Sedebud och Gnomer af de
Grekiska skribenterne, eller desse, sina, af Finnarne? Troligtvis,
intetdera! Men -- mnne icke ordstf, liksom nu, fven funnos i gamla
dagar? Och mnne ej samma ordstf funnos hos olika nationer -- helst af
samma folkstam? Mnne icke slutligen desse Greklands vise (liksom
hvarje annan vis man bde br gra, och nnu gr) samlat och begagnat
all den visdom och kunskap de kunnat fverkomma, utan afseende frn
hvad kllor de inhmtat den? Besvaras dessa frgor med ja, d har man
ock derigenom en frklaring huru Finska Ordstf kunna frekomma hos
forntidens Auktorer. Och hvad som r n mera, man har deruti ett nytt,
och frn frmmande nationer hmtadt, ganska talande, bevis, p dessa
Finska Ordsprks hga lder, hvilket vi redan frut (i _Otava_ 1. D. p.
31, 82), skt bevisa p en annan, motsatt, vg, hvilken ppnar sig fr
oss, genom forskningar inom vra egna hfder.

[12] Som bekant r, lrde _Zoroaster_ eller _Zeretoscatro_
(jfr p. 31, 32) att "_af intet blir intet_." Det var hrifrn han
utgick, hrp byggde han sitt system, och hrifrn slt han att det
sledes mste vara en _ursprunglig princip, evig och ondelig_.
Hrifrn utgick, fven _Anaximandros_ (som var fdd omkring 610 r
f.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den frsta, som uttalte denna
sats; hvarifrn han slt att det ursprungligen mste finnas ngot, som
i sig sjelft r _ofrnderligt_, hvilket r orsak till alla de
frnderliga tingen. Efter honom uppfrde fven _Anaxagoras_, frn
Klazomene, (omkring 500 r f.Chr.) sitt filosofiska system, p samma
grundsanning; och fvens skall _Demokritus_, frn Abdera, (omkring 460
r f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgtt frn
denna sats, d han slt att det ursprungligen mste finnas ngot,
hvilket, enligt hans sigt, bestod i _Atomerna_ och _Rummet_; samtidigt
med hvilka han antog _Rrelsen_ och _Tiden_. fven _Xenophanes_, frn
Kolophon, stiftaren fr den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 r
f.Chr.) brjade med att filosofera ifrn samma sats; hvilken han
dessutom omkastade, eller betraktade frn en annan, ny, synpunkt,
hvilken man uttryckt med orden: "_ex nihilo nihil fit, et in nihilum
nihil revertitur_." Samma lra framstllde fven hans vn _Parmenides_,
hvars sats var: "_hvad som r r; och hvad icke r, r icke_." Af allt
det anfrda finner man sledes, att denna grundsanning: "af intet blir
intet", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning,
och inneslt fordomdags mycken visdom. Ssom ngonting mrkbart,
frtjenar nu anmrkas: att bland de tusendetals filosofemer, som nnu
finnas i Finnarnes mun, r intet s allmnt, som detta de gamles
kausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint
maniement af sprket, s framstldt att det tautologiska dubbla
upprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hrer nstan hvarje
bonde, tidt och ofta, sga: _Ei se tyhjst synnyk!_ eller _Ei se lhek
tyhjst_, eller _Ei tyhjst mitn tulek_; utom flere hrmed mer
eller mindre synonyma ordsprk t.ex. _Ei tyhj skki pystyss pysyk!_
o.s.v. fvensom de sga: _se on tehty, kuin on tehty_, eller _tehty
seisoo_... (hvad som r, r). Om flere af dessa de gamla Finnarnes
filosofiska sigter kan man jemfra _Otava_ 1. D. p. 73, m.fl. st.

[13] _Pherecydes_, frn Syros (som lefde omkring 565 r f.Chr.) antog,
i sitt filosofiska system, Tiden, ssom den hvilken skapat (format),
allt, fr det ldsta. Ngon sdan id tyckes fven hafva legat till
grund fr Finnarnes sigter af verlden; dock utan att de derfre
tilldmde den skapelsefrmgan. Med begreppet af Tiden, jemfrde de
begreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: _Aika wanhin,
Avaruus suurin_. (Tiden, den ldsta; Rummet, det strsta). (_Otava_
l.c.) Enligt _Diogenis_ frn Laerte, uppgift, skall det annars redan
hafva varit en af Thales' filosofiska satser: att "Rummet var det
strsta", emedan det omfattade allt.

[14] Mnne det icke var frmedelst ett frsk, att infra denna
_Allitteration_ fven i Grekiska Sprket, hvarigenom _Gorgias_, frn
Sicilien, Empedocles' lrjunge, visste p sin tid (omkr. 430 r f.Chr.)
vcka s stort uppseende i Athn, medelst det oratoriska behag han
skte gifva sina tal, derigenom att han p vissa stllen placerade ord
med lika stafvelser och ljudfall. Hvilket stt att tala, man sedermera,
efter honom, kallade _gorgiasera_, och som man trott sig bra frklara
med rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) r en alltfr sentida
uppfinning, och lrer frskrifva sig frn medeltidens munkar, af hvilka
_Leonius_, i Paris, isynnerhet derfre gjort sig knd. Det tyckes
sledes vara mer n sannolikt, att man hrmed br frst detta urgamla,
hos Tschudiska eller Scythiska folken fliga, stafvelse-rim i brjan af
orden.

[15] Man finner, snart sagdt fverallt, i dessa gamla Nordiska Snger,
infltade Finska mnen, d.v.s. verser lsryckta frn Finska Runor; s
till ex. frekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen p
Valhall, ett lngt stycke, som, ord fr ord, r taget frn en hos oss
nnu ganska allmnt gngse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat tminstone
20 olika varieteter, af hvilka en finnes infrd i _Pieni Runoja_, 1 D.
p. 24; hvilket m tjena som ett nytt bevis p vra mest allmnna Runors
lder. Nu kan man vl invnda, att Finnarne, p samma skl, mjligen
kunnat f dem ifrn Svenskarne; men man behfver blott genomlsa de
srskilta verserne p hvardera sprket, och man mste vara skumgd fr
att icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle _Odins
vishets-reglor_, sdana de frekomma i hans och _Lodfafners_ hga Visa,
infrde i 1:sta afdelningen af _Havamal_, ro s sammanskrapade af vra
Finska ordstf, att vi icke kunna begripa annat, n att det mtte hafva
varit en infdd Finne som frst sammansatt dem, eller som tminstone
lemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja n mer, beskrifningen p Odin
sjelf, svl som hans kldsel, sdan den frekommer i 6:te Kap. af
Volsunga-Sagan, och hos Saxo, r ingen annan n gamla Gubben
Vinmises -- icke en gng frglmmandes att han var engd; i
anledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil,
idealiserade statyen fver Odin, sdan den finnes i marmor uthuggen och
uppstlld i hrvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen
finna mycket, som tillhr vr Nation, hvaribland t.ex. m nmnas, att
han paraderar i "sterbottniska pjexor."

P sdant stt kan man nu lsplocka mnga af de lnta och granna
fraser, hvilka lnge prlat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och
hvad som sedan terstr ssom eget, torde icke betyda stort mer, n
konsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmnhet mste vara
fallet, sknjes nnu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena hrmed
Allmogen) aldrig gt, liksom den nnu icke ger, ngon, hvad man
kallar, "poetisk dra"; d deremot Finnarne, nnu i dag, i de fre
provinserne, ro, nstan hvarannan bonde, om ej just Skalder till
professionen, s tminstone Rimmare eller Improvisatrer. Och icke nog
dermed, att de hafva en egen national-poesi, fven deras musik
(folk-melodier) och musikaliska instrumenter, ro s helt och hllet af
en egen karakter, d.v.s. s nationella, och tillika originella, att de
icke annorstdes st att trffas. Vl hafva fven Svenskarne, i fordna
tider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men
desse hafva ej utgtt frn folket, de hafva hrstammat frn den bildade
klassen: de lntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste
att de voro sllsynte, och saknades hos allmogen. De qvdde sledes
icke Folkets knslor fr Konungen; utan sina egna, fr bde Konungen
och Folket. Ssom bildade, mste de ngonstdes ifrn hafva ftt sin
bildning, och d de icke kunnat f den hemma (af sin Nation), mste de
hafva ftt den utifrn. Liksom, nnu i sednare tider, Sveriges Poeter
bildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mnster, s mste fven
dessa gamle Nordens Sngare -- rknade nda upp ifrn Island, bildat
sig efter utlndska mnster. Den tiden fanns vl nnu icke ngon Fransk
Litteratur, och den Romerska var mhnda nnu icke knd. Dessutom
trakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen,
utan muntligen; hvilket frhllande fven var fallet med vitterheten.
Det r derfre mer n troligt, att den tidens Barder skt uppfatta och
naturalisera den fr Finska sprket endast lmpliga, men fr Svenska
sprket hgst olmpliga, allitterationen, ssom den nrmaste, och i
Norden mhnda allmnnaste, skaldekonst; hvarfre den ock aldrig,
hvarken i sprket eller hos folket, kunnat sl djupare rtter. Sledes,
liksom man, n i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner ngot
(tminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke
sprket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke mnet, och ett eller
annat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, fr sjelfva
folket till sin betydelse redan frloradt, namn; s tyckas fven deras
gamla dikter alltfr mycket rja ett utlndskt ursprung. Hraf torde
man kunna frklara, hvarfre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla
snger, r ursprungligen Finsk; utan hvarfre man fven fverallt, hr
och der, nnu kan hopplocka dessa frn Finska Runor lsryckta, och i de
Svenska Sngerna inpassade, verser. -- Ja sjelfva den skallade Svenska
folkvisan r ju icke en gng, till sin upprinnelse, nationell? Den har,
i likhet med mnga af medeltidens Riddare-romancer, gtt frn
herremanna-stndet till allmogen, der den nu ofta antrffas som en
bond-slagdnga, uti hvilken man torde hafva svrt att kunna upptcka
ngot som frtjenar namn af poesi. Anmrkningsvrdt r fven, att om
man genomlser de 5  6000 Svenska Ordstf, som Grubb frvarat oss i
sin _Penu Proverbiale_, s skall man med frundran finna, att icke ett
enda af dem, hvarken till tanke eller sprk, ger ngot poetiskt vrde,
likas litet som de, fven i annat fall, till sin karaktr, likna de
Finska. (Jemf. _Diss. de Prov. Fenn._ p. 24).

[16] Visserligen frstodo de gamle, med namnet _Scyther_, snart sagdt,
alla den tidens oknda nationer, hvilka bebodde lnderna norr om de
Grekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet _Galler_, och
_Germaner_, utmrkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra
och norra delen af Europa, s utgjorde fven Scytherne ett allmnt
folknamn p flera af dessa, svl i Asien som Europa, kringspridda
Nationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hrt till den Finska,
eller, som den af Ryssarne nnu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett
namn, som tyckes vara synonymt och adequat med det _Scythiska_. Man
har, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne,
ursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte,
_Jttarne_ (Jotarne); och att, enligt samma analogi, _Thyssageterne_
och _Thyrsogeterne_, skulle svara emot Nordens _Thussar_ och _Thyrsar_,
liksom man velat frklara _Massageterne_ vara _maa_-Geter. _Ptolemaeus_
lrer emedlertid vara den frste, som, bland de Scythiska folken, fven
upprknar Jotar.

[17] Scytherne kallades af Perserne _Sager_ och _Sacer_, hvilket ord,
till ljudet, tyckes nog mycket nrma sig benmningen _Samer_. Det r
besynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, tflade om
hvilketdera folket, ursprungligen, varit det ldsta, som besegrade
Philippus, och nedgjorde Alexanders hrar, som satte en grns fr
verldsinkrktaren Cyri planer och erfringar, fr hvilka han, hos dem,
pligtade med sitt lif och en frlust af 200,000 Perser, som uppsatte
Phrahates p Parthiska thronen, och som framtrngde, med sina segrande
vapen, nda till Egypten -- att detta folk, som bebodde och innehade
nstan en hel verlsdel, r i historien s okndt, s insvept i en
mystisk skymning, att man derom, liksom om deras sprk, litteratur,
m.m. knner nstan ingenting. Groflemmade, med gullgult hr, bermdes
de fr sina rena seder, fr sin strnga kyskhet, fr sin gstfrihet,
och sina goda naturanlag: liksom de,  andra sidan, utskrekos fr sin
grymhet och sina ra plgseder.

[18] S mycket n det skallade Thusse- eller Jtte-slgtet (Jotarne) i
allmnhet afskyddes och hatades af Asarne, ssom ett folk, det der icke
blott alltjemt stod med dem i ppen fejd, utan hvilket, till sin brd,
fven hrstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett
eget trollslgte; s mycket rades och hgaktades de likvl,  andra
sidan, ssom ett ldre folk hr i Norden, begfvadt med en hgre
vishet, och strre kraft, n andra ddlige; och voro de isynnerhet
utropade fr den botande, helande, och vlgrande verkan de frmdde
stadkomma genom sina s kallade _Biarg-runor_ (Troll-snger:
_loihteita_). Ja de frnmste af Asarnes egna Gudar och Konungar mste,
enligt sagan, fr att ga ett s mycket strre inflytande, om ej p
fdernet, s tminstone p mdernet, hrstamma frn dessa Jotar,
hvilka, i allmnhet, spela en hufvudroll i Nordens ldsta Historie;
hvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit s okunnige och
fraktade, som man  andra sidan, till fljd af ett gammalt inrotadt
folkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, frvarade
i deras myter och sagor, hrstammade _Odin_ sjelf, icke blott p
mderne, frn dessa Jotar, genom sin mor _Bestla_, Jtten _Blthorns_
dotter; utan var fven hans maka _Skade_ (Niords hustru) hvilken
framfdde honom sonen _Seminger_, en dotter till den vldige Bergjtten
_Thjasse_; ifrn hvilken fven _Hkan Jarl_, i Norrige, hrstammade p
mderne. Oaktadt n Odin inhmtat sin visdom af _Mimer_, (som fven
hrde till Jtte-slgtet), ansg dock hans maka, Frigga, det
fventyrligt fr den gamla Guden att inlta sig i ordskifte, eller mta
sig i kunskap, med den fr sin visdom beryktade Jtten _Vaftrudner_,
hvilken genomvandrat nio verldar. fven Freys maka, _Gjerda_, var en
dotter till Jtten _Gymer_; och den gamle _Thor_, som man frestllt n
ssom son, n ssom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan
fven hans hustru, _Jernsaxa_, var en Jtteqvinna frn Jotunhem, med
hvilken han hade snerne Mode och Magne. Likas var Jotun Svase p
Dovre-fjll, far till Konung Rolf fver Hedemarken, och svrfar till
Konung Harald Hrfager, sjelf, enligt uppgift, en son till _Asa-Thor_.
Och fven _Asa-Loke_ hrstammade icke blott p fderne af Jotarne (han
var en son till Jtten _Farbde_) utan fven hans lskarinna,
_Angerboda_, var en Jtteqvinna; hvarfre han ock i allmnhet hade
mycket att bestlla med detta folk. Slunda upptrda nu Jotar
fverallt, bde mn och qvinnor, i de ldsta nordiska myter: ingalunda
ssom ngra der underordnade personer: utan ssom ett ngtigt slgte,
till hvars bekmpar de, p lif och dd, gudarne, frgfves, uppbjdo
alla sina krafter, under det de,  andra sidan, skte att, genom
slgtskapsfrbindelser med dem, befsta sitt vlde. Ssom ett
ytterligare bevis, att d ngot storverk skulle utfras, hvartill
fordrades kraft och vishet -- var det alltid Jttar som dervid skulle
frst anlitas -- tminstone rdfrgas; m man t.ex. nmna att
Jtteqvinnan _Hyrrocken_ ensam frmdde (hvad ingen annan mgtade) i
hafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jtteqvinnan _Thck_
ensam var god fr att hindra den fromma Balders terlsning ifrn
ddens boningar, eller Hels vld; att jttedttrarne _Fenja_ och
_Menja_ voro ensamme i stnd att mala slut p frode-friden. Jtten
_Hymer_ var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jtten
_Rhymer_ den, hvilken, ssom anfrare fr Hrim-tussarna, styrde skeppet
Nagelfare. _Berglemer_, kallad den vise Jtten, var, jemte sin hustru,
de enda som rddade sig vid Hrim-Thussarnes undergng, hvilka rkna sin
uppkomst frn Jtten _Ymer_, hvars ftter aflade barn med hvarandra.
fven andra Jttar hafva gjort sina namn knda i Asarnes hfder, ssom
t.ex. _Thyr, Hrugner, Geirrd, Thrivalde,_ m.fl. Afven nnu i sednare
tider, framtrda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags
egenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfng. Utan att vilja tala
om den gamla _Forn-Joter_ och hans Transcendenter, hade fven flere af
Konungarne, utaf Ynglingatten, sitt gifte ifrn Finland. S t.ex. var
Kon. _Wanlands_ maka, Prinsessan _Drifva_, dotter till Konung _Sn_ den
gamle i Finland; och likaledes var Konung _Agne_ gift med _Skjalf_,
Konung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott ro
Svenska, utan, hvad som synes n vrre, uppdiktade bevisar ingenting
emot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekrfta, hvad
dessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne
fordom likas litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska
namnen, hvarfre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de
bibehllit dem, s frvndt dem, att de svrligen numera kunna
igenknnas. Ja hvarest finnes vl, i de sednaste tiders Historie, ett
verkeligt Finskt namn -- icke en gng i vra egna hfder? Hr vela vi
blott anmrka att Jotarne, ehuru af en frmmande och fiendtlig stam,
likvl voro i gelag, och samqvm, med de frnmsta af Asarne; och att
liksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning,
eller ssom Asa-Gudarne gstade hos Jtten _ger_ eller _Hlr_, s
gstade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne:
Konung _Raumur_ med _Bergfin_, och _Harald Hrfager_ med Finnen
_Svase_. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nmndt om deras fordna
anseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig p visdom och magt,
svl att gra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, p hxeri
och trollkonst. Liksom _Hyndla_ var en vis Sibylla, en spende vala, s
var _Huld_ en trollpacka och en pulfverhxa; och ssom systrarne.
_Fenja_ och _Menja_: gjorde slut p den allmnna lyckan och freden, s
hvilade systrarne _Thorgerds_ och _Yrpos_ hmd och frbannelse, fver
alla ttlingar af Ynglingaslgten.

[19] S t.ex. skryter Skalden _Menander_ sjelf fver sin Scythiska
hrkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har mnga
exempel p Scyther, som i Grekland vckte uppseende fr sin lrdom och
sina kunskaper, svl som fr sitt snille och sin qvickhet, men hvilka,
fr det de aflagt sin nationalitet, och, svl till sprk som seder,
antagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, frhatliga
hos sina landsmn, att om de tillfventyrs ngongng till dem
tervndt, de d icke mera blifvit af dem ssom sdane erknde, utan
stundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var
frhllandet med den af Plutarchus och Herodotus s mycket bermda
_Anacharsis, Scylen_, m.fl.; under det andra ter, som strko kring
land och riken, gjorde sig knda fr sina svartkonster, hvilket t.ex.
var berttelsen om _Abaris_, och dess frtrollade pil. (se _Plato_,
Charm. p. 465. _Strabo_, m.fl.; jemf. _Delirius_ L. IV. disqu. Mag.
c 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel p dem som fven i sin
hembygd, gjort sig allmnt knde och bermde, ssom t.ex. den gamla
skaldefadren _Orpheus_; hvars snger, med afseende  deras frtjusning,
skildras likt vr _Vinmises_. Vl hafva alla dessa mn, som det
tyckes, antagit eller erhllit Grekiska namn; ehuru d och d fven
framsticker ett Scythiskt. Mrkvrdigt r det likvl, att bland de fyra
ldsta Scythiska namn, hvilka anfras af _Herodotus_, trffar man 3,
hvilka icke blott till ndelsen, utan som det tyckes till hela ordet,
synas vara rent Finska, ja s lika vra nnu brukliga gamla Finska
slgtnamn, att de knappt ifrn dem kunna urskiljas; nemligen:
_Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain_. fven det fjerde, som i
Accusativus skrifves _Targitaon_, torde i Nominativus hetat
_Targitain_: ej olikt familjenamnet _Tarkiain_.

[20] Visserligen best dessa underrttelser, hufvudsakligast, endast i
sm partikulariteter och bagateller; men det r ofta man af sdana, som
det tyckes, obetydliga omstndigheter, kan leta sig fram till bevisen
fven fr strre sanningar, derigenom att man fljer de frra med
uppmrksamhet. S t.ex. anmrkte Grekerne, bland annat, att Scytherne,
till sin bekldnad, fven brukade begagna sig af trdens fibrer
(barkens inre hinnor). Om man hrmed haft afseende p deras skoplagg,
s tyckas, n i dag, Finnarnes _wirsut_ (nfverskor) och
Tscheremissernes m.fl:s _bast-skor_, gjorde efter samma modell, icke
motsga detta, s mycket mindre, som de nnu karakterisera de Finska
nationerna ifrn andra. P samma stt anmrker t.ex. _Plinius_, att
Scytherne kallade Moeotiska hafvet _Temerinda_, som p deras sprk
skall hafva betydt _hafvets-moder_. Finnarne benmna p samma stt,
nnu, hvarje strre vatten (em-wesi: moder vatten) ty _em_ betyder
icke blott mor, utan fven, i anledning deraf, _per comparutionem_,
_stor_; hvilket vi ofta redan frut anmrkt (Se Litt. Tid. 1817. p.
293, 377) och i fljd hvaraf de kallade hafvet _em-merta_. (Mhnda
har sjelfva _Saimen_, i anledning deraf, blifvit kallad _Eno_, i
stllet fr _Emo_?) Likas anmrker Herodotus, ssom en hgst
besynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade
_horn_; detta utgr nnu karakteren p den genuina och gta Finska
boskaps-racen; fvensom just dessa kor anses vara de mest mjlk-rike --
att frtiga mnga andra sdana likstmmigheter, hvaraf vi anfrt en del
lngre fram i boken.

[21] Som bekant r, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask fr
vrt nya, af _Renvall_ utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande
och tryckning han fvertalte Riks Kansleren Grefve Rumnzoff att icke
blott frstrcka kostnaderne, utan fven att ansl eller tillbjuda ett
resstipendum fr den, eller dem, som, med en djupare frvrfvad kunskap
i Finska sprket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt
kringspridde Finska folkstammar, nrmare underska dessa nationers
hfder, sprk och seder, m.m.; ehuru vi, till vr blygd, ndgas erknna
-- att ingen d visste draga frdel deraf.

[22] Nemligen, i frra fallet, derigenom att de (i anseende till en
oviss skrd) bestndigt skulle svfva emellan hopp och fruktan; och, i
sednare fallet, derigenom att de (i brist p afsttning af sina
manufakturer) skulle mhnda ndgas svlta. Att frklaringen blir lika
paradox som fversttningen, r icke vrt fel.

[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillflle att genomgna detta
loftal, men af Bilmarks recension derfver, finna vi att dess innehll
varit sdant.

[24] Tacitus frstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne
Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan,
befordrad till de hgsta embetstjenster i staten; under Vespasianus,
Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, _Prtor_; och ndteligen
under Nerva, _Consul_, r 97 e.Chr.

[25] Han sger: "_non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod
nihil habentibus adimere Dii nihil possunt_." (Leipziger-upplagan,
tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit fga belten med
denna sin frklaring, d han, p ett annat stlle, frebrr Tacitus
denna dess otydlighet, rknande detta stlle bland dem "qu contraria
sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt
audientes;" och tillgger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo
probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus
homines, securi adversus deos", &c. (se hans _Initia Rhetorica_. Abo
1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, . 160.)

[26] Han tyckes sledes hr redan hafva glmt hvad Tacitus
i fregende mening nmnt om "_suas alienasque fortunas, quas spe
metuque versare noluere_"; och att de ej mtte hafva varit s utan all
frmgenhet, bevisas deraf, att de redan de fljande seklerna hemsktes
af vinningslystne vikingar, som af dem bortfrde deras skatter.

[27] Nemligen i sdan mening att den (sllheten) vore svr att ern.
Men man m n vnda och frklara huru som helst, s passar detta lika
litet till den frklaring Ernesti vill ge saken, som till den
Chladenius sker att ge den. Ty den frre, som vill lmpa det p
fattigdomen (ssom grunden till deras _securitas_) kan ej kalla den
_difficilis_, emedan ingenting r lttare i verlden, n att blifva
fattig; och den sednare, som vill lmpa det till sllheten (ssom en
fljd af att icke ga ngon nskan), kan ej kalla denna fr en _res_ --
ej heller att den genom ngon _res_ kan vinnas.

[28] Meningen kanske blefve d den: i anseende till sin uselhet,
fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svra
belgenhet, att de icke en gng mer hade ngon nskan frig, till sin
rddning. Och detta vore ngot helt annat n den beprisade sllheten.

[29] Vl ser man att tendensen med denna Taciti berttelse r att visa,
det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och
ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i brjan, och fortgr
beskrifningen hrom, genom de fljande meningarne, oafbrutet, under ett
jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet
bestod. Men att utan allt sammanhang hrmed, och likasom midt uti
meningen, sga att de voro skra fr gudar och menniskor, samt att de
hade ingenting frigt att nska, frefaller oss nog tvrt och abrupt,
fr att icke sga ljligt; utan att vi kunnat finna att detta p minsta
stt stdjer sig p deras nyss beropade fattigdom.

[30] Se: _Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Prside Joh. Bilmark,
et Respondente Isaac Florin_, Abo 1776. p. 14. 8:o. Man ger fven ett
annat lika hglrdt Akademiskt arbete, under titel: _Ad excutienda Caj.
Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico
historica_, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias
Frondins prsidium, af Joh. J. Amnell, innehller, med undantag af
sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i mnet.

[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brdet, med den
invndningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde frlora
(nemligen -- hos Gudarna?), ty om deras frmga talar blott Ernesti;
och fver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela
recensera, gr han strax i brjan, fljande, ganska sanna, parafras:
"_Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et
satietatem vertit, et ex feritate morum, inopi juncta, securitatem
gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summ felicitatis
compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate
essent remotissimi_"; men man kommer snart underfund med att det str
klent till med vr kra Bilmark, och att han sjelf ej har ngonting
bttre att anfra; hvarfre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i
fred (med sin tanke om orden: _illis non voto quidem opus esset_) och
sjelf begifver sig stad att frklara orden: _securi adversus homines,
securi adversus deos_, hvilka han vidt och bredt utlgger i 4, 5 och
6 .

[32] Till denna slutsats tyckes Frf. hafva kommit i anledning deraf
att Tacitus sger -- egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt
folk: -- "_procerum connubiis mixtis_"; hvilket omdme, fven om det
skulle anses glla fr Finnarne, likvl fven utan afseende huru det, i
anledning af de olika lsearterne, rttast br frsts, i alla fall
icke afser ngra slgtskapsfrbindelser med Svenskarne, utan om s vore
-- med Sarmaterna.

[33] Vl veta vi, enligt de ldsta underrttelser, att Finnarne i
allmnhet varit knde ssom ett troget och rligt folk. _Jornandes_
sger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lmpa p dem, hvad
_Tacitus_ i 19 Kap. sger med afseende  flera af dessa nordiska folk:
"_plus ibi boni mores valent, quam alibi bon leges_"; men att, ssom
Bilmark pstr, stld och snatteri fordom bland Finnarne varit nstan
oknde, vga vi lika litet afgra, som huruvida det alltid skett af
moraliska principer, eller af en nationen medfdd rlighet; mhnda
kanske lika mycket af fruktan fr mjligheten att genast kunna blifva
upptckt genom ngon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes
ga den stora frmgan att f igen det frlorade, utan fven den, att
med en osynlig makt fjttra den brottslige vid sjelfva det stlle, der
han velat frfva sin illgerning. Dock hrmed m nu vara huru som
helst, s r det tminstone skert, att om de n voro skre fr hus-
och fick-tjufvar, de derfre ej voro skyddade fr andra och strre
vldsamheter. Det r vanligt att man i naturtillstndet, fven som
under en lgre grad af civilisation, ofta sker att hmnas en mindre
ofrrtt med en strre, och att den starkare blott kan frsonas med den
svagares blod. Detta gller isynnerhet om alla vildsinta nationer,
och att Finnarne hrifrn icke gjort ngot undantag, tyckes
Tavastlndningarnes mordlynne n i dag pminna.

[34] Det tyckes som man hr velat lmpa p Finnarne, hvad Tacitus i 35
Kap. sger om Chaucerne: "_quieti secretique, nulla provocant bella,
nullis raptibus aut latrociniis populantur_." Det heter deremot,
tvertom, om Finnarne, med afseende  Venederne, som voro deras nrmaste
grannar: _quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium
erigitur, latrociniis pererrant_. (scil. Venedi). Dessa roffglar, p
ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, p den andra, tyckes
bevisa att Finnarne, tminstone i detta afseende, ej lefde s securi
som man frestllt sig.

[35] Denna uppgift skola vi lngre fram komma att vederlgga, och vela
blott hr anmrka, att kerbruket gifver den skraste vinsten, der det
ngot s nr kan idkas, och rikeligen belnar bde arbetet, tiden och
fliten -- fven om det ena ret skulle gifva mindre skrd n det andra.
Det r jagt, fiske, handel och hrnad, som af allt r mhnda mest
beroende af lyckan.

[36] fven denna Bilmarks frklaring, s misslyckad den i sig sjelf r,
har icke engng den frtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan
frut framstlld af andra, t.ex. af _Pichena_, i dess frklaringar till
Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om
Finnarne heter: "In fda enim paupertate, securi adversus rptores
furesque agebant, quibus nihil qustui apud eos. Et dum agricultur non
studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus
grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, qu segetes,
atque omnes alios terr fructus aliquando destruere solent." &c.

[37] Detta sger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras
vidskepelse: "_id pro armis omnique tutela_." P samma stt skulle det
hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derfre str det t.ex. i
40 Kap. om Longobarderna: "_prliis et periclitando tuti sunt_."
fvens om de varit det genom en bestndig fred, ssom det lses i 36
Kap. om Cheruskerna: "_pax eis jucundius quam tutius fuit_." Skulle de,
som Frf. tror, varit skyddade genom en inbrdes rlighet, s hade det
fven d bordt vara _tuti_; s sges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna:
"_malit_ (hic populus) _justitia tueri_." Och ndteligen, om de varit
hgnade (_muniti_) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjar och
skogar, skre fr fiendtliga anfall (hvilket Bilmark ocks anfr bland
sina mnga argumenter), s visar ju 40 Kap. oss, att det d bordt heta:
"_fluminibus aut silvis muniuntur_"; hvilket Tacitus sger om
Reudiginerne och tskilliga andra folkslag.

[38] Detta inkast mter alla dem, som skt frklara dessa Taciti ord,
blott dermed att de utropat Finnarne ssom (utvertes) skre och
skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat,
fattigdom, rlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara m, s framt
de ej tillika mktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla mjliga
afseenden, vid sedda och ofrutsedda tillfllen, buro inom sig denna
tillit till sig sjelfva.

[39] Man m icke frblanda sig dervid, om man sger: _hafva nskan_,
hafva nskan _frig_, eller hafva nskan _af nden_, ty all nskan r
af nden. Om man s kunde uppfylla alla sina nskningar, att ingen vore
frig, s hade man ju ingen nskan; ty en nskan som en gng blifvit
uppfylld, r icke mera ngon nskan, lika litet som en skuld, hvilken
redan blifvit betald, r ngon skuld. All nskan uppkommer af saknaden
och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillsttande
omstndigheter, kan blifva strre eller mindre, d.v.s. frvandlas till
lustar och begr) och sledes der ej behof och brist r, der r ej
heller nskan. Eller det man nskar kan anses som ett komplement till
det man saknar, s att det nskades plus, och det saknades minus
upphfva hvarandra, emedan de ro att anses ssom digniteter af samma
rot. Skulle denna jemnvigt ngonsin kunna vgabringas, s hade
menniskan ingen nskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina
behof, innan hon redan knner tusen andra. Slunda fortfar hon hela sin
lefnad igenom, att, enligt naturens lag, bestndigt rubba och frndra
detta frhllande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra
ord, s lnge hon lefver, mste hon sakna och nska.

[40] Man tyckes hr hafva sammanblandat begreppet att kunna
_inskrnka_, eller _afsga sig_, en nskan (beherrska sina sinnliga
passioner) med begreppet att helt och hllet _sakna_ dem; hvilket r
ngonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen nskan, hon har ock
derfre ingen sllhet, och saknar svl den inre som yttre knslan,
eller tminstone -- medvetandet deraf. Annat r frhllandet med
djuret, hvilket ger medvetande af sina behof, och sledes fven
lngtar att tillfredsstlla dem. S r det ock med menniskan!
Tillfllet att kunna _tillfredsstlla sin nskan_ (njuta) utgr hennes
sinnliga sllhet att kunna _uppfylla sin bestmmelse_ (verka) dess
_ideella, verkliga_.

[41] _Hoppet_, som r _tron p nskan_, skulle d fven frsvinna, det
hvilket ppnar en himmel fr s mnga.

[42] Det r samme Frfattare, som fversatt: _victui herba_, med "_de
(Finnarne) brukade grs till klder_" (!?) -- se samma sida. Mnne icke
Tacitus hrmed hade afseende p deras ndbrds mnen: _suola-heint,
wehkat, tahi muut -- olet ja petut?_

[43] Af alla de fversttningar vi varit i tillflle att jemfra, har
den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare n den andra. De hafva
alla trampat samma vg, och fljaktligen fven alla rkat p villostig.
S r tminstone frhllandet med en _Italiensk_ af D'Anghiari, tryckt
i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en _Engelsk_, tryckt 1622, p. 271;
en _Tysk_, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en
_Fransk_ af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en
_Latinsk_ utlggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7,
att frtiga flere andre. Fransmnnen, som taga allting p den ltta
sidan, hafva fven i sin fversttning varit mera frie, hvarigenom de
ftt den att klinga bttre n mngen annans, helst sedan de tillagt
orden: "_pour tre heureux_."

[44] Bland mngfaldiga andra frklaringar, fver dessa Taciti tvetydiga
ord och meningar, m vi fven anfra Juustens anmrkning. Ej derfre
som vore den mera upplysande n de andras, men emedan den, p sitt
stt, r ganska originell, och utgr, p stt och vis, en motsats till
Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en fregifven Finsk
konung, benmnd _Rostiof_, hvilken fver hela norden var beryktad fr
sina spdomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarfre han
fven efter sin dd blef af folket frgudad) s sger han i anledning
deraf: "_quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse,
scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus
fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non
ignorasset_." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)

[45] Man finner af flera stllen hos Tacitus, det Romarnes frsta
berring med de Germaniska folkstammarna, tminstone med de nordligare,
liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett
sjvgen. S t.ex. sger han om dem i 2 Kap. "_quia nec terra olim, sed
classibus advehebantur_"; och i 34 Kap. om Friserna: "_Romanis
classibus navigatos_." Att kommunikationen dem emellan likvl varit
ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillknna: "_adversus oceanus
raris ab orbe nostro navibus aditur_." Att Romarne p sdant stt,
redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska
kusterna, allt nda till Jutland; och hrifrn, antingen ryktesvis,
eller fver det vida haf de hr funno liggande framfr sig, ftt
kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rttare
Tschudiska) landen, intygar fven hans landsman och samtidige, Plinius,
i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: "_Septemtrionalis vero
oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti,
Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso
mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam_"; ehuru han, i
4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende  dessa nnu
obekanta kuster, mindre tillfrlitligt: "_reliqua littora incerta
signata fama_." Strabo, fdd i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska
Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 rs
lder, r 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. .
4, af sina geografiska skrifter, der han sger: "vi knna de Germaniska
folken allt frn utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt
hvad som p andra sidan om denna flod strcker sig t hafvet, r fr
oss helt och hllet obekant. Ty hvarken ga vi oss vetterligt, det
ngon af vra frfder seglat utmed denna kuststrckning, lngre
stvart, nda till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det lg, som
bekant r, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och
Kaspiska hafven sttte tillsammans) eller har ngonsin Romarnes
framsteg strckt sig p andra sidan Elben, lika s litet som ngon
annan landvgen trngt sig dit." _Gnoritsontai d' apo ton ekbolon
Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de pran te Albios, ta
pros to Okeano, pantpasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron
oudenas ismen ton parploun teton pepoiemnous pros ta eothin mrae,
ta mekhri te smatos taes Kaspias thalttaes, outh' oi Romaioi
proaelthn to eis t peraitro to Albios os d' autos ede petsoi
parodekasin oudnes_.

Ehuru man sledes hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner ngra
spr som bevisa det Romerska flottorna intrngt i stersjn; m man
derfre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrn
utestngda, eller att de, i kommerciel vg, saknat kommunikation med
dessa orter, hvilket af mnga omstndigheter kan bestyrkas, och hvarom
mera lngre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider
frde med tskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en
nrmare bekantskap, och genom dem erhllit underrttelser om flere af
de folkstammar, som bodde nnu mera aflgset. P sdant stt uppgick
fr dem ett nytt ljus fver den mrka norden, visserligen mycket
blandadt med dikter och fabler, ty -- sdan r vanligtvis brjan af all
historie. Slunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag
blifvit knde, tminstone till namnet. Detta tyckes hafva intrffat
ngra r nyss tillfrene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. sger
om denna del af norden: "_cetera oceanus ambit, latos sinus et
insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam
gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit_"; hvilket Strabo, n nrmare
frklarar, d han i 7:de B. I K. . 4, sger: "dessa folk lrde man sig
d frst knna, nr de med krig fverfllo de i Germanien frlagde
Romerska legioner, och sedermera gfvo sig under dem, men kort derp
affllo, eller drogo sig lngre undan." Hvad krig Tac. hrmed
egentligen menar, r oskert, antingen det som frdes ngra och 80 r
efter Frlsarens fdelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som
r troligare, afser han de tre, (efter ngras rkning fyra), flttg,
hvilka den Romerske Hrfraren _N. Cl. Drusus_, ren nst fre Christi
fdelse, anstllde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter
annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser,
Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det
var om denna Drusus, som _Svetonius_, i 1 Kap. af _Claudii vita_,
sger: att han varit den frsta Romerska Fltherre, som beseglat det
Nordiska hafvet, "_Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum
navigavit_"; och som, enligt _Velleius_, L. 11, c. 106, med sin flotta,
seglat upp fr Elbe, bland d nnu oknda nationer: "_classis, qu
Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari,
flumine Albi subvecta, exercitui Csarique se junxit_." Det var ej
underligt om vid denna tid, d liksom en hel verld ppnat sig fr de
Romerska vapnen, allt frekom dem, i brjan, _nytt_ och _okndt_, och
om sledes fven beskrifningen, fver dessa lnder, blef konfys och
vanstlld. Tacitus sger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi fver _C. Jul.
Agricola_, att norra kusten af England och Orkadiska arne, likaledes,
d frst, nyligen, blifvit upptckte "_Hanc oram novissimi maris tunc
primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit,
ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit
domuitque_", och r det frmodligen p dessa, och tskilliga andra, ar
_Plinius_ alluderar, d han i 4:de B., 27 K. sger: "_tres et viginti
inde insul Romanorum armis cognit_." Emedlertid r Plinius den
frsta, hos hvilken Skandinaviska namnet frekommer -- fven han sger,
att han "ftt underrttelse om omtliga ar, ej lnge sedan frn
Germanien upptckte." "_Nam et a Germania immensas insulas, non pridem
compertas, cognitum habeo_." (L. 2, c. 112, . 7) och tillgger p ett
annat stlle (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus)
"_refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompert
magnitudinis_." Att likvl Tacitus vid frfattandet af denna sin
beskrifning fver norden, icke blott haft att tillg dessa samtida
historiska kllor, utan att han hrvid fven rdfrgat ldre Auktorer,
hvilkas trovrdighet man i allmnhet betviflat, skall i det fljande
visas. Troligtvis har han fven erhllit mngen upplysande
underrttelse af sin egen svrfar _Caj. Jul. Agricola_, hvilken redan
ssom ung, gjort sina frsta krigstjenster i Britannien, under _Sueton.
Paulinus_, der han sedermera, under flera r, utmrkt sig fr sin
tapperhet och rttrdighet, bde ssom Guvernr (_Proprtor_) och
Kyrkans fverhufvud (_Pontifex_).

[46] Bland dessa hans frdomar, kan man nmna, att det var isynnerhet
fr alla omina eller jrtecken (_prodigia, portenta_) som han bar en
srdeles respekt.

[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin hrkomst frn en
obemrkt slgt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likvl varit
af en del brd. Ja ngra vilja till och med frmoda, att han
hrstammat af Kejsar _Claudius Tacitus_; men -- s gr det alltid: en
stor man fr stor brd.

[48] Om vi nu fven gifva nrmare akt p Taciti manr, skola vi finna
att det just r vid dessa omstndigheter, han frnmligast fster sig.
Fr tapperhet bermmer han isynnerhet de nationer som bodde nrmast
Romarne, och med dem frskte sina vapens lycka; -- sledes dem,
hvilkas krigiska frtjenster han bst kunde ga sig bekante; som t.ex.
Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32
Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men fr
vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde
lngre i norr (hvilka Romarne till det mesta knde endast genom ryktet)
och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. ssom t.ex. Semnonerna,
(i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna,
Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.),
Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas
beskrifning han, p en gng, bde slutar och fullndar denna sin
historie.

[49] Af Katolisism och munkunderverk fick vl denna deras gamla
vidskepelse, sedermera en ny, frndrad, och kanske stegrad potens.
Att, fr frigt, denna Finska folkets medeltid fregtts af en annan,
utmrkt af en strre upplysning, och frstndsodling, hafva vi bevisat
i _Otava_ 1 Del. p. 22-35, dit vi derfre hnvise dem af vra lsare,
som hrom nska sig en nrmare kunskap.

[50] Ngot sdant, tyckes fven andra, fre oss hafva mrkt, men de
hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stllet fr _sed_
skrifvit _id_ (Rhenanus och Boxhornius, -- se deras Editioner); och
Ernesti tror att Tacitus skrifvit _sed id_. Vi, deremot, tro att han
skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, ssom ofta hndt,
antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller mhnda i tanka att
frbttra texten, tillagt ordet _sed_, liksom hans kommentatorer nu tro
sig gra n bttre om de stta dit _sed id_.

[51] Mjligt fven att detta skett, genom slarf och vrdslshet, vid
sjelfva afskrifningen, hvarp man har ganska mnga exempel; och att det
mhnda tillgtt slunda, att man flygtigt, och i hast, ftt se frsta
stafvelsen _se_- af det kort derp tvenne gnger upprepade ordet
_securi_, stende, ngorstdes i grannskapet, under _receptaculum_,
t.ex. vid slutet af en rad.

[52] _Illaborare domibus_, har vanligtvis blifvit fversatt med: "att
uppfra hus", eller "att flas med byggnader"; ehuru det d troligen
bordt heta _laborare in domos_ (ssom t.ex. hos Ovid. _in spem
laborare_, flas med hoppet). Denna tolkning tro vi hr vara s mycket
mindre lmplig, som ett sdant arbete icke egentligen utmrker ngon
daglig sysselsttning -- mycket mindre utgr ett folks nringsgren --
hvarom likvl hr tyckes vara frga. Dessutom kan denna mening,
refererad till orden _gemere in agris_, icke blifva annan n _laborare
in domibus_. S vidt vi knna, frekommer ordet _illaborare_, uti det
Latinska sprket, icke annorstdes n p detta stlle hos Tacitus, och
d man i anledning hraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna
ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lmpad och
afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i fregende mening
anfres om Finnarne, nemligen: "_Nec aliud infantibus ferarum
imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur_", s
tro vi oss hrigenom bra rtta och anmrka detta misstag.

[53] Eller huru vill man vl annars frklara dessa, i alla fall,
ofrklarliga ord: _suas alienasque fortunas spe metuque versare?_

[54] Sledes gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de nrde
sig med boskapssktsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas
icke). De mste sledes haft idel goddagar -- ty jaga kunde de vl icke
alltid, -- i tid och otid.

[55] Men hvarifrn skulle de f egendom, om de ej frskaffat sig den
genom flit och arbete?

[56] Bde Finnar och Lappar ro frn urminnes tider knde fr sina
handarbeten. De frre, isynnerhet fr sina _smiden_, de sednare fr
sina _trkril_, m.m. Se Rhs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del.
sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.

[57] Hrmed m man dock icke frblanda _svedjebruket_; ty ehuru det i
mnga afseenden r vida besvrligare, anse de det likvl ej med samma
frakt som _kerbruket_, hvilket de hlla vara dragarens kall. Till
upplysning fr dem, som hrvid mjligtvis kunde falla i frundran,
hvarfre man nemligen skulle anse det fr en strre skam att plja en
ker n en sved, f vi anmrka: att Finnarne, fordom, ej pljde sina
sveder; utan bestod deras svedjestt deruti, att, sedan de nedfllt den
grofva skogen, brnde de den, och, utan att hvarken plja eller harfva,
kastade de utsdet bland de hrs och tvrs liggande trdstammarne, i
den nstan nnu varma askan. Hraf blef en fljd, att man blott kunde
taga ett sde, af en slunda frarbetad sved. Detta stt att svedja,
der hvarken tarfvas plog eller hst, sker n i dag i norra delen af
Savolax, och, allmnt,  de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att
detta varit det ldsta, fordom brukliga, svedjestt, tyckes redan den
hgst enkla metoden frrda; och bestyrkes fven detta af ett stlle
hos Clausson (se hans "Norska Krnika", tryckt i Kpenhamn 1632, sid.
135) s lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at
frarbeide, derfor skeer det som mesteds snder i Nordland, at der som
Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck
til igien, oc plye oc saae, oc gire der skinne jorder aff." Detta r
hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: "_nec arare terram, aut
exspectare annum_," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo,
som i 7 B., 2 K., 3 . sger om de emellan floderne Rhen och Elbe
boende Svever, och tskilliga andra af dessa folkslag: me georgein,
mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). D
emedlertid kerbruket smningom infrdes, skedde det ej utan stor
motvilja, dels ssom stridande emot fders, och frfders, urgamla bruk
och vana, dels ssom ett, fr fria sner, nesligt arbete, att grfva i
jorden. -- Ganander anfr en hos Finska folket nnu allmnt gngse
mytisk fabel, som r artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad
begrepp Finnarne i brjan mtte hafva omfattat denna nya nringsgren.
Den lyder: _Kalewan tyttren ottaneen kyntjn, ja hewoisen ja auran,
jota toi itilleen, ja sanoi: "mik Sitti-sontiainen tm on, jonka
min lysin itin moata tonkimasta?" iti sanoi: "wie pois piikani!
meijn pite pois-paeta tlt moalta, -- ne tuloowat tnne asumaan_."
Dock, fram, fram! skall allt godt och delt, fven om det vore aldrig
s stridande emot hfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen gr
trgt och lngsamt i brjan. Det var derfre trlar och qvinnor, frst,
hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgr hvarje
odalmans frjd och gldje. fven detta tyckes icke hafva undgtt
Tacitus, och torde hafva gllt, till ngon del, fven om andra
nationer, efter han i 15:de Kapitl. gr fljande reflexion:
"_Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et
penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex
familia, ipsi hebent_."

[58] Ett gammalt ordsprk: "_Tyhm paljon tyt tek: Ele wiisas
whemmillk_," bevisar mer n tillrckligt, hvad de hr mena med
"wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besk hos en annan,
brjar med fljande bombastiska anathema:

    Ymmrrys yll pite,
    Hattu miest hallihtoo;
    Hyw piw! helwettiin -- --
    Onko perkele kotona?
    Jolta saisin sanoja kuulla,
    Sek konstia kowia.

nnu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstf, som vittnar om denna
makt emot Gudomen, hvilken vra fder trodde sig besitta, och som
tyckes vara en gammal qvarlefva af den gra hedendomen; emedan _Guds
makt_, enligt det, redan sttes i bredd med _trollkarlens_. Det lyder:

    Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee)
    Susi ja hewoisen warsa,
    Meijn poika ja Jumala.

Att denna _meijn poika_ mtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes
hr klart, d han vgade prfva sin styrka med de christnes Gud. fven
hos Tyskarne bibehller sig nnu ett ordstf, som tyckes pminna om den
d nnu icke hos dem kufvade hedniska fvermakten, enr man sger:
"_noch leben die Heiden_." Men smningom segrade det himmelska vldet
fver det jordiska, och fven Finska folket frnam slutligen att den
Allsmktige, bde i kraft och godhet, fvertrffade deras usla
hexmstare. Och ett annat ordsprk, som synes bra sin stmpel ifrn
denna tid, har i folkets minne frvarat denna fvergng frn hedendom
till sann christendom. Det lyder:

    Joka kiitte hywe,
    Kiittkn hywt Jumalat!
    Joka laittaa pahaa,
    Laittakoon suwesta talwi!

[59] Orden: _trolldom, trollkonst, trolleri, trolla,_ som ofta hr
frekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hllet
utg ifrn sprket, i den mn upplysningen tilltager. D de till dess
mste qvarst, ndgas vi upplysa, att de ej hr f tagas i den vanliga
bemrkelse de torde ga i Svenska sprkbruket, der de lra betyda
konsten att, genom fver- eller onaturliga medel, frambringa
fver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, r s vl
medlet som verkan, endast i s mtto fvernaturligt eller fversinnligt
(andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det frras natur,
blott dess verkan; men derfre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara
s tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s.
de tro endast p en _naturlig magi_, hvaruti de tillskrifva mindre
hexmstarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna
fvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skl, kunna anse
fr trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till
sin natur icke kunna frklara.

[60] Denna national-sng, som frst tyckes utveckla Catos id: "_inter
prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat_", och sedan Plinii:
"_malus est ager, cum quo dominus luctatur_" (L. XVIII. 5)
karakteriserar ganska vl det gamla Finska folklynnet, och har numera
fvergtt till ett slags bunden prosa, som lyder slunda:

    l huolik paljosta tynteosta,
    Ele wiisas whemmllik!
    Kyll mua kaswaa moatessans,
    Pelto, pepuroijessans;
    Kantaahan suo jnist,
    Suo jnist, moa warista,
    Nurmi nuorta joutahinta,
    Pelto, pieni kanoja.
    Ei sallik sawinen pelto,
    Eik sontainen suwaihtek
    Koreita kuokkijoita
    Walkeata kuokan wartta.

(Se _De Proverb. Fenn._ P. I. p. 26.)

Att Runan r urgammal, och fullkomligt fverensstmmande med den
allmnna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader,
lsryckta frn det hela, nnu i dag, bland de lderstigna, tjena ssom
gamla godknda ordsprk. fven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva
ngot s nr knt folkets karakter, d han om det, i 14:de Kap., sger,
generellt, med afseende  kerbruket: "_pigrum quin immo et iners
videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare_", hvilka sednare
ord, dock mera ro tillmpade p dem som, medelst krig och hrnad,
skte lefva af rof och byte. Mrkvrdigt r det likvl, att fven de
gamla Gtherne skydde kerbruket; deras lra gick ut p att lefva af
krig och vikingafrder. P samma stt tyckes frhllandet hafva varit
fven med tskilliga andra nationer. S t.ex. var det fven enligt
Judarnes dogmer, anfrde i Talmud, Tract. _Jewammoth_, fol. 53. Col. 1,
der det heter: "kerbruket r den smsta handtering; deremot r handeln
den bsta; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar ta ktt
och dricka vin, d deremot den som p kerbruk nedlgger samma summa,
mste tnja sig med rtter och grnsaker; samt ndgas nd mycket nog
grfva och arbeta." Hvarefter det vidare hrom heter: "S ock emedan
man aldrig sett ngot djur, eller ngon fgel, den der handtverk kunde,
och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen
rf, den der krmare var -- alla nra de sig utan smrta och arbete,
oaktadt de endast ro skapade till vr tjenst -- hvadan ock billigt r,
att vi (Judar) nra oss utan mda, vi som endast ro skapade att tjena
Gud;" (Jemf. Judendo men framstlld ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p.
40), hvilken lra tyckes fverensstmma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man
nu hrmed jemfr de gamla Grekers sigter, som, i Arkadien, i det
idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de
berttade om de nomadiska Scythernes sllhet, besjungen redan af
Homerus; och med hvad Bibeln lr om Abraham, Isaak och Jakob, med flere
andre af de frnmsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, s
synes alla dessa gamla folklror, liksom sammanstmmande intyga, att
menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt
frlorade Eden, sjelf dertill liksom frpligtat sig. (Jemf. _Otava_, 1
D. s. 19).

[61] Han sjng hrom:

    Olin orjana Wiroissa,
    Palwelin pakanan moassa,
    Illat surwon, oamut jauhon,
    Aina kiikutin kiwi.
    -- -- -- -- -- -- --
    Kylwin otrat Suomenmoalle,
    Wiskaisin Wiron sellle,

[62] Annars behfver en s kallad Finsk hexmstare icke s mycket
ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af
trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och fr att ssom sdan
gifva sig tillknna, hafva de ett visst eget slags uppfrande, som
frnmligast utmrker sig i ett poetiskt och mystiskt sprk. De tala
derfre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier,
hvarvid de isynnerhet begagna sig af s kallade gamla ordsprk, som
egentligen utgra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller
lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen st qvar som monumenter af en
hos Finska folket frgngen hgre kultur. Hrom finnes, utom den af oss
utgifne _Dissert. de Proverb. Fenn._, en ganska fullstndig, och som vi
hoppas hgst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af _Otava_, s. 1-183,
der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte
under en vetenskaplig uppstllning; hvilka, icke blott till karakteren,
utan, ofta nog, till ordalydelsen, ro likstmmiga med de gamle Grekers
eller Pelasgers s kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska,
kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, ssom ett slags
orakel, uttaltes ibland folket, af deras s kallade vise; och af hvilka
nnu Thales, (den frste af Greklands sju vise) skall hafva mycket
begagnat sig, hvilken dog, fver 90 r gammal, 545 r f.Chr. Sdana
korta sedesprk tyckas fordom fven hafva tjent till lefnadsreglor fr
Judiska folket, och hvilka till stor mngd finnas uppfattade i den, uti
gamla Testamentet intagne, s kallade Ordsprks-boken, hvilken anses
vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring
1000 r f. Christus.

[63] Hvad Tacitus hr sger generellt om alla Finnar, det samma sger
Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: "_Omnes spe metuque
sibi obnoxios habebat_." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stck, p.
103).

[64] I Finska sprket, frekomma dessa hexmakare under tskilliga olika
benmningar, allt efter de srskilta nuanserna af deras verkningsstt
och frmga; ssom t.ex.

 Wiisaat, Tietjt                         (vise mn, underkunnige),
 Noijat, Welhot                            (trollkarlar),
 Loihtiat                                  (besvrjare),
 Lumojat                                   (klummare, tjusare),
 Nkit                                    (andeskdare),
 Taikurit                                  (hexmstare),
 Katehet                                   (skadare, afundsmakare),
 Puoskarit                                 (qvacksalvare),
 Kuoharit, Salwurit                        (gllare),
 Weri-salpajat                             (blodstmmare),
 Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet   (huxpux-makare),
 Kahtojat                                  (siare),
 Lukiat                                    (lsare),

m.m. I sammanhang hrmed, tro vi oss, ssom ngot anmrkningsvrdt,
bra nmna: att hvad som, hos andra nationer, anses ssom ngonting fr
aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hstar, detta anses hos de
Finska folken ssom ngonting stort och frtjenstfullt; hvarfre ock de
fleste af deras s kallade trollkarlar ro _ex professo_ hstgllare,
liksom desse sednare, alltid, till professionen, ro trollkarlar. Till
detta yrke hrer icke s mycket konsten att verkstlla sjelfva
operationen, som icke mer att dervid upplsa alla de galdrer och
besvrjelser, som skola hela s vl brnnsr som jernsr, -- men
framfr allt de ord, som hrtill skola inviga sjelfva knifven. Skall
man riktigt vara mstare i konsten, tillkommer det fven, att -- icke
genom rep och handkraft, utan -- endast genom de magiska orden binda
djuret, eller gra det spakt och orrligt; ja till och med att
stadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stende stllning.
Besynnerligt nog, omnmner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., . 8. ssom
ngonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska
folkslag, att de nemligen brukade _vallaka_ sina hstar, fr att
derigenom tmja dem, och gra dem mindre ystra; hvarvid han anmrker
att deras hstar vl voro sm, men ihrdiga och bngstyriga: "_idion de
te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein
eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai
dyspeitheis_."

[65] Man har exempel p folk som vandrat allt upp till Lappmarken, fr
att der f den bot hemmavarande besvrjare ej frmtt lemna dem. Emedan
man tror att ju lngre man kommer mot den hga, eller som de kalla,
mrka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har
ofta funnit att deras _nider_ frmtt hfva sjukdomar, dem ingen
lkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gller detta om _Epilepsi,
Hypokondri, Melankoli, Mani, Plresi_, och med ett ord: om alla
sjls- och sinnes-sjukdomar i allmnhet.

[66] Det r ej blott vid de tillfllen de behfva pkalla hans hjelp,
som han skall visa sig ssom deras patron och gynnare; utan hoppas de
(_spe versantur_) att de uti allt hvad de fretaga sig, i denna
verlden, skola rna lycka och framgng.

[67] Vi framstlla denna deras Svartkonst, hr, under dess _nrvarande
karakter_, eller sdan den i allmnhet blifvit uppfattad, -- icke sdan
den _ursprungligen_ r. Ty om vi en annan gng skulle komma att strcka
vra forskningar djupare i detta mne, skulle vi kanske bevisa att
denna sigt r hgst felaktig, och egentligen uppfattad, och
tillkommen, genom ensidiga omdmen hos den okunniga hopen, och det
svl af anhngare, som antagonister, till denna deras magiska
vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all _vetskap och kunskap_,
att deruti mste finnas ngot positift, ngot verkligt vetande, till
grund. Det r sledes redan i sig sjelft ngonting otnkbart, att ett
helt folks _vetenskap_ (ltom oss kalla det s) eller tro, om ock
aldrig s superstitis, endast skulle kunna best i toma formler eller
_besvrjelser_, hvilka s till sgandes endast utgra den yttre sidan,
eller karakteren, deraf; och nnu orimligare, att denna _tro_ p tomhet
skulle hafva bibehllit sig, eller gt intresse och bestnd, frn det
ena seklet till det andra. Ty man br kanske i allmnhet anmrka, att
s mycket n folket eller den ra massan, r bjd fr att p ett
superstitist och fvernaturligt stt frklara hvad som fverstiger
dess frstnd, s litet r den likvl,  andra sidan, fallen fr att
omfatta gyckel och toma _fantomer_. Nstan lika s otnkbart vore det
att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst mjligen kunde
finnas, blott skulle best i en kunskap om, eller i ett dyrkande af,
den onde, eller det _ondas princip_, ty sjelfva denna princip r redan
i sig sjelf, och ssom sdan, till sin grund, eller natur, _negatif_;
emedan det utgr en frnekelse af det goda. Vi tro ock derfre att,
oaktadt hvad man n derom m sga, det icke finnes ngot folk i
verlden, som med sin tro och krlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det
onda; emedan en sdan tro, som i sig sjelf icke innehller ngon
kunskap, icke sknker dem ngon realitet, hvarken fr frstndet eller
hjertat. Efter denna allmnna sigt, fljer sledes fven: att sjelfva
trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen ssom vetenskap, eller
ssom freml fr tro, mste ytterst hvila p ngot positift, verkligt,
d.v.s. p ngon verklig kunskap.

Man skall ock derfre, om man nrmare vill forska i saken, trffa
vidskepelsen -- redan i de ldsta urkunder man derom ger -- frenad
med, om vi s f kalla, _positifva vetenskaper_, frnmligast med
_astronomi_, (eller kanske rttare, astrologi) _naturkunnighet_ och
_mathematik_. S t.ex. att sluta af de f och ofullstndiga
efterrttelser man ger om de gamle Chalders _filosofi_ (hvilken
egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) s bestod den
hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chalderne
utgjorde, som man vet, den lrda kasten i Babylon, Assyrien, och
Medien, hvilkas lra ungefr 536 r f.Chr. frstrdes af Perserne,
som i dess stlle infrde sin Zerdusht's eller Zoroasters lra,
hvilken, enligt Platos omdme, ganska oriktigt blifvit betraktad
ssom en djefvulsk magi, d den likvl endast bestod i mystiska
underskningar och frklaringar af den gudomliga naturen. P samma stt
frhll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-lran, hvilken -- att
dmma efter de fragmentariska, oftast kanske frvnda, begrepp, man
derom ftt genom Grekernes skrifter -- frnmligast skall hafva besttt
i astronomi, mathematik och spkonst (tecknetyderi). nnu hos de
upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga,
vid sidan af deras _Religion_; och den frres prester lntes
offentligen af staten, i bredd med den sednares.

Om man derfre nrmare begrundar den allmnna karakteren af de gamlas
kunskapsarter i sterlanden, s skall man finna att de, liksom sjelfva
deras Religion, eller Religionsbegrepp, frvarades ssom en stor
_hemlighet_, ett _arcanum_, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster,
invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omkldnad,
framstllde fr folket dessa sanningar, under symboler och allegorier,
hvilka sledes blefvo vetenskapernes yttre form. P sdant stt blef nu
fven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt
yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad fr folket, och den
lgre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och
dunkelt anade, den i dem inneboende hgre betydelsen. Denna allmnna
sterlndska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes
grunda sig p en vl berknad egennytta) eller denna deras sigt, om
nyttan och ndvndigheten, att hlla kunskapens klla fr folket, s
hemlig som mjligt, uttalar sig hgt, svl i den Grekiska myten om
_Pandoras ask_, som i den Mosaiska, om _kunskapens trd, p godt och
ondt_, hvilka bda berttelser enoncera, att sllheten fordom, ehuru
oknd, fans ibland menniskorna p jorden; men frsvann, s snart de,
frledde af kunskapsbegr, brjade forska efter dess natur. Hvardera af
dessa myter tyckes vara berknad -- icke s mycket att visa fljderne
af nyfikenhet (vetgirighets-begret), som icke mera -- fr att bevisa
det menniskoslgtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig
p deras okunnighet (vl frstendes om det onda -- svl som om det
goda; ty det ena fljer af det andra), och att sledes kunskapen,
liksom elden, endast borde vrdas af vigda hnder. En sats, som, p
sitt stt idealiserad, nnu i mngen stat torde fljas, ssom en
regerings maxim.

D emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen fven Religionen,
utgingo i ett renare skick, befriade, och obesljade, frn denna yttre,
frvillande, frkldnad -- hvilket isynnerhet befordrades genom Christna
Religionens utbredande, hvars lra, i motsats mot all annan, var att
utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "gr ut och lrer
allt folk", -- s blef af de gamla vetenskapernas s kallade yttre sida,
d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och
allegorien, eller den gamla formen, qvar, ssom en tom kpa -- dock icke
tom i den mening, att ju icke derunder nnu dljer sig mngen kunskap
och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept
i ett mystiskt mrker, hvarigenom den blifvit gjord till ett freml
fr vidskepelse och superstition,  ena sidan, och fr en lukratif
egennytta,  den andra.

Som det gick med vetenskaperne, s gick det fven med Religionen. Af
den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions
begrepp, blef -- sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen
derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form -- endast
sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer,
hvilka utgra detta lnga afguda-register -- numera utan all betydelse.

Om man, efter att slunda hafva angifvit karakteren af detta
hemlighetsfulla, som omsljade de gamles vetenskaper, och hvilket nnu
utgr ett hufvudkriterium p Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken
frn en annan, nrmare, synpunkt, s skall man finna att frhllandet,
p stt och vis, r det samma -- nnu i dag; i thy fall, att allestdes
der mrker och okunnighet str qvar ibland folket, der finner man ocks
vidskepelse, nemligen i s mtto, att alla kunskaper som fverskrida
deras fattningsfrmga, frklaras ssom fvernaturliga, eller ssom
verkningar af djefvulens list, o.s.v., en frklaring, hvarigenom man
ganska ltt och behndigt kan upplsa de svraste problemer. Ofta nog
skall kanske nnu i dag den enfaldige, frledd af illusionen, i
varseblifvandet, anse de lrde fr trollkarlar, de der kunna "vnda
gonen p folk." Ungefr p samma stt har man fven gjort med
Finnarna. D de okunnige utskrika dem fr trollkarlar, s r det vl
naturligt, att den upplyste, som icke vill rkna sig till denna hop,
icke instmmer i detta rop; men det vore,  andra sidan, lika
onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot,
och frneka mjligheten, att de ga frborgade kunskaper, frmedelst
hvilka de -- genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara
svl sinnliga som fversinnliga -- utrttat en hop sllsamma saker;
och hvilka kunskaper s tillvida kunna kallas "frborgade", som de icke
kommit till allmnhetens kunskap. Ocks br man hrvid icke glmma,
huru mycket svl Lkarekonsten, som mnga andra grenar af
Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka
gubbar", eller de s kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu frakta
fr sin mystiska form, fr sin vetenskapslshet och hemlighetsfullhet.
Man kan sledes betrakta bde vidskepelse och trollkonst -- hvilka, i
visst fall, ro hvarandra motsatta begrepp, -- ssom en _vetenskaplig
skugga_, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin
realitet i det immateriella; men r i materiellt afseende icke blott
till sin natur en tom skepnad, en annans vlnad; utan till hvars
konstruktion, redan i begreppet, ingr en sammanverkan af ljus och
mrker, (kunskap och okunnighet) ssom dess tvenne elementer, eller
bestndsdelar; och hvars karakter derfre hufvudsakligen r, att --
frnmligast verkande p inbillningen -- frsvinna fr ljuset
(upplysningen), men deremot p ett mrkvrdigt stt tilltaga, svl
till extensitet som intensitet, i mrkret, (hos okunnigheten), der den
ofta visar sig, d.v.s. spkar, under tusen olika, mer eller mindre
frskrckliga, gestalter. Om vi sledes, under denna liknelse, nrmast
tro oss hafva uppfattat karakteren svl af vidskepelse som trollkonst
i allmnhet; nemligen ssom en intellektuell skuggbild, hvilken vl,
ssom sdan, icke i sig sjelf har verklighet, men likvl ytterst
grundar sig p en verklig kunskap; s mste af dessa skuggor,
vidskepelsens, betraktad ssom en reflet af trollkonstens, och sledes
lngre aflgsnad frn sjelfva fremlet, (eller vetandet), fljaktligen
fven vara s mycket strre och vidunderligare; d deremot
trollkonstens, ssom nrmare omgifvande sjelfva kunskapen och
sanningen, mste svl till form som natur, vara s mycket mindre; i
det den frvarar uti sig mnga af den ursprungliga, vetenskapliga,
bildens egenskaper. M man derfre icke fr lttsinnigt bedmma de mn,
som, med fr liten erfarenhet, men med fr stor lttrogenhet, i sina
skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller
fr mycket frlita sig p deras auktoritet, som, med en nnu mindre
erfarenhet, men med en s mycket strre misstrogenhet, helt och hllet
frnekat deras nrvarande; ty bda partierne hafva haft ortt, och bda
hafva de haft rtt.

Vi bra kanske nnu en gng, fr att reda begreppet, taga en kort
resum, af hvad ofvanfre, i detta mne, blifvit sagdt. Vi hafva
nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock
aldrig s absurdt, likvl ytterst, mste hafva en positif grund; och
2:o att denna grund icke kan best i en kunskap om, eller i ett
dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori,
verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva,
karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord r detsamma, vi
hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga,
behandling; och funnit orsaken dertill frklarad, redan i de ldsta
myter. Derefter hafva vi anmrkt, att d vetenskaperne sedermera
utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen nnu lnge qvar ibland
folket, ssom deras gamla form, och den qvarstr nnu, som en motsida,
till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, fr att gra detta nnu
mera tydligt, framstllt svl trollkonst som vidskepelse, under
liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbestndsdelar ro ljus
och mrker, och hvars natur r att frsvinna, ju mera man kar det ena
af dessa element; och deremot, att tillvxa, ju mera man kar det
andra. Hvarvid vi anmrkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, ssom
innehllande mera kunskap (ljus) mste, till sin natur, vara vida
mindre; och deremot vidskepelsen, ssom inrymmande mera okunnighet
(mrker) vara s nycket strre. Hvaraf ssom ett corollarium fljer,
att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man
derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition,
fvertygelse hrom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna
skallade fvernaturliga frmga, ju mera har man derigenom bevist sig
vara upplyst. Hvarvid det br observeras, att Finnarne sjelfve aldrig
utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, s mycket som
mjligt, skt hlla fven ryktet derom hemligt. Hraf fljer att
vidskepelsen i sin hgsta potens, egentligen varit att trffas mera hos
andra nstgrnsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos
Finnarne.

Om man nu, efter dessa frberedande sigter, nrmare granskar sjelfva
karakteren af de Finska troll-lsningarne eller besvrjelse-formlerne,
ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka ro de
ldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, s skall
man, till en icke ringa frundran, finna, att der ingenstdes anropas
den onde om hjelp, ja hvad som r n mer -- Finnarne hafva ingen
personifikation, ingen sinnlig frestllning, intet mytiskt begrepp, om
denna princip;[E] de kalla honom derfre icke heller i sina
besvrjelser -- tvertom r det endast _naturliga ting_ och
_naturkrafter_, som fverallt uppmanas och anropas. Ja man frbannar
ngon gng, till och med den onde sjelf, ssom upphofvet till allt
ondt, hvilket man vl icke gjort, om man tillika dyrkade honom.
Hrigenom faller nu ett stort fjll frn gonen p dem, som i det
Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och fr
att n ytterligare bevisa, att den Finska s kallade trollkonsten, i
sig sjelf r ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit frenad
med astrologi och naturkunnighet, behfva vi blott anfra det gamla
ordsprket:

    Ken pahat sanoopi,
    Se taiwahan thet lukoopi,
    Meren allot arwoapi.

(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk fversttning vore:
"Den som sger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsger det ondas
princip, eller frklarar dess natur, och derigenom sledes fven botar;
eller med andra ord:

    "Den som r en trollkarl,
    Han berknar himlens stjernor,
    Han begrundar hafvets vgor."

Ssom fljd hraf, torde lsaren finna, hvad vi redan ofvan fre
anmrkt, att d vi hr tala om _trollkonst, svartkonst, hexeri_, m.m.
s hafva vi med dessa ord, och deras, i vrt sprk, motsvarande
begrepp, icke ens fattat, mycket mindre p djupet insett, det hvarom
hr egentligen r frga. Tvertom tjena dessa, och flera andra
benmningar, blott att frvilla begreppet, emedan de endast afse den
ensidiga sigt, hvarifrn okunnigheten eller fkunnigheten bedmt
saken; och ingalunda uppfatta mnet frn den synpunkt, hvarifrn de
Finske hexmstarne sjelfve betrakta det. Svenska sprket har sledes
icke, lika litet som ngot annat, ngot tjenligare ord, som kunde
uttrycka detta begrepp, n den gamla benmningen _finnekonst_, riktigt
frstdd. Ej underligt derfre, om fven Tacitus, i saknad af ord som
motsvarade det begrepp han hrom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig
af dessa mnga mystiska meningar, hvilka vi hr skt frklara; -- s
mycket mer, som de Latinska orden _magus, prstigiator, maleficus,
veneficus, mathematicus, incantator_, ingalunda, hvarken hvart fr sig,
eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare
skulle kunna uttryckas med de mera obestmda nomina gentilia _Indus_
och _Phryx_, i likhet med _Finne_ och _Lappe_, hos oss.

[68] Detta sker vanligen derigenom, att de gra honom _vansinnig_
(hullu) eller _ursinnig_ (hurja); men oftast endast derigenom, att de
frskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derfre p gammal
Finska icke har ngon annan benmning, n: _paha pieksee_ (den onde
risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som
utmtte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya
Testamentet s ofta frekommande _daimonitsetai_, skulle mhnda kunna
frklara hvad dermed egentligen br frsts: isynnerhet om man finge
antaga att Frlsaren, och hans Apostlar, d de talade till folket --
fven ville begagna sig af dess talestt och begrepp, fr att gra sig
fr dem begriplige. D det i Bibeln s ofta talas om att "_utdrifva
djeflar_," hvilken, vl till orden verbala, men till begreppet fr
mngden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehllit
sig i alla fversttningar af den Hel. Skrift, s var mhnda ofta
meningen dermed ingen annan, n att "bota fr fallandesot"; s mycket
mer, som de der s kallade besatte (daimonitsetai) alltid rknades i
bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frlsarens person,
icke frestller sig ngon hexmstare eller andebesvrjare, utan endast
en vlgrare och frlossare. Fr oss, m dock gerna de ortodoxe tro att
Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han
kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer p dagen; i
frra fallet, var underverket icke strre, n vlgerningen i det
sednare. Men fr att terkomma till Finnarne, s m man nmna att man
har flere, ja otaliga, berttelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit
sdane hexmstare korgen, ja stundom fven deras fder och brder,
fallit i endera tillstndet. Och har man fven andra, kanske lika
mnga, exempel, att de af andra hexmstare blifvit botade. Ej under
derfre om redan Petr. Claudius sger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme
megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender
sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den
ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans
gods oc penninge derfor." (Sid. 134).

[69] Besvrjelse-formeln brjar:

    "Tuo lykky minun kotiin,
    Tuo outo toiseen taloon!
    Tuo lykky minum kotiin:
    Sata sarwen kantajata,
    Tuhatt' maijon antajata!
    Tuo outo toiseen taloon:
    Yksi kyyt kytkyseen,
    Yksi woajaan wasikkaa!
    Sekin rainnalle rauwetkoon,
    Jot' on nuorin nostettawa!
    Sarwet sontahan sowitak,
    Hnt pitkin permantoa!" &c.

Det finnes ingen besvrjning hvartill de ej, jemte de andra
vidskepliga upptgen, fven hafva en s kallad _trollsng_, eller
_besvrjelse-formel_ p _vers_, att tillg; som m vara ett bevis hvad
magisk verkan sng och musik fordom mtte hafva haft p Finnarne, d
frutan dem, intet ansgs kunna gra s starkt intryck p deras sinnen.
Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, nnu i sednare
tider, nstan samma verkan p Romarne. Hvad de Finska trollsngerna
angr, upplsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken frndring
de tyckas hafva undergtt vid Pfve-tiden, d munkarne slabbrade sitt
"Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska ronen.

[70] Bjrnstmningen begynner vanligtvis med fljande formel:

    "Nousek kontio kolosta,
    Lehm-syj lietehest,
    Hiekasta hewoisen-syj,
    Rapakosta romma-koura!
    Nouse karhu kankahalta,
    Karwa-hassu halmehelta,
    Wiijasta wihanen kissa!
    Hako tiell poikkipuolin,
    Musta miehen hakkooma;
    Liikkukoon lihais sylikis,
    Kykn kyri kainalossais" &c.

[71] Vargstmningen brjar med fljande ord:

    "Laitan ma korwesta koirat,
    Willa-hnnt wiijakosta!
    Laitanmahan suen suolta,
    Moalta makkaran teki." &c.

[72] Sdant, och mycket annat, r verkligen sant, och exemplen ro ej
sllsynta. Dock, naturligt, naturligt mste vl allt ske. Ehuru deruti
just konsten bestr, att kunna dlja det naturliga under mysticism,
grimacer och hocus pocus. Det r derfre ffngt att predika och skrika
mot deras vidskepelse och trolldom, frr n man vet hvaruti den bestr
-- bde till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera
n Baals prester, d de ropte p sin Solgud. Det enda mjliga sttet
att utrota denna vidskepelse, r att stta den i den fullkomligaste
dager, och gra de hemliga konsterna s allmnt bekanta som mjligt.
Men skall detta ske med framgng, s fordras dertill en -- nstan
otrolig insigt uti saken. Deras _tietjt_ ro emedlertid verkligen i
besittning af en djup knnedom utaf mnga vxters och kroppars hemliga
egenskaper och verkan, hvilket de sorgflligt under blsning och
lsning ska bemantla. Det frutsttes fven att de alltid frst skola
taga en noga knnedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de
fretaga sjelfva kuren; hvarfre ock sjelfva besvrjelse-formeln oftast
brjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta
prolegomenon kalla de _synty_. Emedlertid lsa de sina hexerier t.ex. i
tskilliga slags _ister_ (som skola mogna svullnad, m.m.) brnnvin,
salt, mjl och mjlk, m.m. och icke i dukar och klder -- ty dessa
hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gr kanske
likvl det mesta, och verkar hr i psykologiskt afseende, mhnda lika
mycket som i religist. Vi ro icke ltttrogne, men frskra heligt,
att om man kommer i en nra rapport med en hexmstare, som r i sin
rtta _haltioissa_ (extas); d alla hans fibrer och muskler ro i den
hgsta mjliga spnning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom
hvarje der frusar lif och blod, s skall hans potentierade natur
ofelbart gra ett starkt intryck p vr egen sinnesstmning, isynnerhet
om denna r svag. De tillst fven sjelfve, att utan denna spnning af
sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) r all deras mda
ffng; likasom det  andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt
frtroende till deras frmga, s framt kuren skall lyckas. Mnne icke
detta str i ngot slags sammanhang med den _animala magnetismen_ (vga
vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i frra
fallet fordras hexmstarens (eller magnetisrens) ovanliga nerfstyrka;
i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet.
Frhllandet blir ju, i bda fallen, det samma, antingen man frhjer
tljaren, eller frminskar nmnaren -- nerfsystemet spelar i bda
sin roll. Eller med andra ord: i frra fallet agera muskel och
nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska
systemet och nerfvernas atmosfr (?). En annan mrkvrdig omstndighet
r den, d hexmstaren potentierar sin natur till den grad, att en
verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i
ett konvulsifviskt tillstnd af sjelfmedvetslshet (loween
lankeaminen). Vi veta vl att mnga charlataner hyckla detta tillstnd,
fr att bedraga allmogens enfald; men vi tro fven, att mnga erhlla
det p naturlig vg. Att i detta mne nrmare ska utveckla vra
tankar, kan hr icke blifva freml fr vr afsigt, s mycket mindre
som det tyckes st i ett nra sammanhang med de paroxysmer som pkomma
svagsinnade och religist svrmande -- sekteriska menniskor; och
hvarfver vi vilja afvakta kunnigare mns omdmen.

Visst r tminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka
ofta ro oss dolde och frborgade; och hvilkas framkallande utgr en
hemlighet, svl i den dda som lefvande naturen. Man behfver blott
bryta snder en sticka, fr att genom dess motstnd f begrepp om
kohesions-kraften; man behfver endast krama ihop en semla, fr att se
ett bevis p expansions-kraften (elasticiteten), och man behfver
allenast kasta en sten emot hjden, fr att finna verkan af
attraktions-kraften (tyngden). Hvem knde vl att i bernstenen fanns
den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den
galvaniska? -- Ej den som tviflar och beler hvarje ny lra, hvarje
frmmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare
detta nog fr att visa, att i dda kroppar finnas krafter, dolda fr
vrt ga, och nnu outredda fr frstndet. D detta gller om den dda
naturen, huru mycket mer skall det ej glla om den lefvande? Att
framkalla dessa krafter, mste ske genom kroppens potentiering, d.v.s.
retning, eller genom konflikt med andra frmtnande kroppar och krafter.
Hvem knner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna
af vrede, krlek, fruktan, gldje, m.m. som frekomma i det dagliga
lifvet, ro fenomener, s allmnna att de knappt fsta vr
uppmrksamhet; och likvl yttrar sig i alla en frut slumrande kraft,
hvars verkan r ptaglig, men hvars genetiska frklaring blir en
hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva
propaganismen, och en hop andra mindre knda fenomener, ro dylika
dynamiska kraft-yttringar, nnu till sina naturer alltfr mycket
outredde. D man hrtill lgger hvad inbillningskraften, eller
immaginationen, frmr -- fven en kraft, som alltfr mycket beherrskar
den menskliga hyddan, s anse vi ett verkligt fysiskt momentellt
tillstnd mjligt svl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af
magnetisk smn, eller schamanisk extas -- eller mhnda karakteriseradt
af andra, mera passande, benmningar, uti hvilket patienten slutligen
faller, eller hvaruti hexmstaren frstter sig, efter en omttlig,
fanatisk, skalning af sin inbillning, -- uppjagad och uppmanad af andra
oknda krafter; hvarigenom det frhllande blir strdt, som frut gt
rum de srskilta krafternas potenser emellan, utgrande deras jemnvigt,
och hvarefter ett nytt tillstnd af krafternas anomali uppstr, der den
ena visar sig verksam, p den andras bekostnad. Och br detta
onaturliga tillstnd ej frefalla oss underligare, n tillstndet af
rus, efter konsumeradt brnnvin, tillstndet af syner efter en
uppskrmd fantasi, tillstndet af _drmmar, clairvoyancer,
nattvandringar_, och andra sllsamma potenterade naturer, hvaruti den
med olika anlag och krafter begfvade menniskan kan frsttas.

fven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hnseende) str det
Finska hexeriet i en ganska nra berring ej blott med den s kallade
sympatin (med afseende  de sympatiska medlen) utan ock med den i
sednare tider s mycket frfktade homoiopatin, (hvilken, egentligen
att tala, endast r en utgrening af den frra, som lkarevetenskapen
accepterat), liksom detta hexeri nnu i ett tredje afseende, (nemligen
i magiskt hnseende) torde frete en berringspunkt emellan den
sinnliga och fversinnliga naturen, eller fr att sga mera tydligt, --
emellan oss och _andeverlden_. En mjlighet, som m frvaras ssom en
hemlighet. Dock nog hrom, vi hafva redan sagt mera n vi bord!.

[73] Peder Clausson omtalar redan en sdan tflan, hvaruti den ene lt
en stor sten flyta fver ett sund; men den andre frvrngde nacken p
sin medtflare, s han alla sina dagar gick med bakvndt hufvud (se
hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Frfattare anfr,
kort frut, ett annat dylikt exempel, huru den ene lnge skte
komma t den andra; men fann honom alltid sig fvermktig. Han passade
derfre p tillflle d den sednare en gng lade sig att sofva utmed
ett berg, d skt den frre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan,
och sprngde den fver honom (s. 131.) Och lrer det vara detta, som
han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc frskreckelige Trolldom oc
afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om
de onde folck, megit mindre dmmer jeg her noget om, uden at Satan er
en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker."
(s. 134.)

[74] De tro likvl nnu, att s lnge man endast sker gra godt, ssom
t.ex. lka sr, och bota sjukdomar, m.m. s kan allt sdant ske utan
att just behfva hafva ingtt frbund med hin onde; och man besvrjer
derfre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru
Marias, namn; hvilket stt r det vanliga, och ger redan, som man ser,
tillknna katolicismens inverkan.

[75] Fr att i allmnhet gifva ett begrepp om den tillfrsigt desse
trollkarlar hysa till sig sjelfve, m vi, ssom exempel, anfra
fljande Runa, eller besvrjelse, hvari en exalterad hexmstare, under
full extas, talar om sin fvernaturliga frmga, slunda:

    Itekp minkin lienen
    Rypen alla rymyllin
    Muut ne notkuu nuoran pss,
    Min kywess kktn.
    Kytn min kywen ruumenista,
    Akanoista pet aloitan,
    Munat solmuhun sokaisen! --
    Saisinma aijankin ahollen,
    Kirjawista kermhist;
    Sisliskot wihtahiksi,
    Seipt muista muikaleista...
    Jos ma hiihn Hiijen moata,
    Moata Saatanan samoon,
    Lemmon moata lyhyttelen,
    Jos min hikni hiihn,
    Hiki toiseenkin tuloopi,
    Karwa toisen katkiaapi!
    Hiisi on hirwi metss,
    Karhu on karkia metss
    Min oun karhua karkiampi,
    Mull' on hietainen hiwi,
    Rauwan karstainen kamara;
    Jolla Hiit hirwittelen,
    Peloittelen perkeleit
    Symst weri-waloa
    Luu-waloa luhtomasta
    Onko linnassa lihoo,
    Onko luuta kalmistossa,
    Syywn miehen sylhitk,
    Haukata halun-alaisen?
    - -- -- --- ----
    Sen nopijat minusta soawat,
    Kuin tuuli iljanneista,
    Ters-rauta kalliosta.
    Pistn piilin permantohon,
    Woaralleeni tanterehen,
    Ettei pystyk noijan nuolet,
    Noijan nuolet, welhoin weihtet.
    Eik minussa miest lienek,
    Jos ei ouk pojassa petosta,
    Tmn pulman purkajaksi,
    Tmn jakson jaksajaksi!
    Kuhun sopii minun sormeni,
    Sopikoon Luojan sormi!
    Kuhun kypi minun kteeni,
    Kykn ksi Jumalan,
    Herran tahto tammakohon! &c.

[76] Likasom vi, i det fregende, ansett det ndigt att nrmare
analytisera begreppet af ordet _securus_, s tro vi oss, fven hr,
bra gra ngra reflexioner fver dess frbindningsord adversus. Till
en brjan nska vi fsta lsarens synnerliga uppmrksamhet derp, att
Tacitus skrifver "_securus adversus_" (sker emot) hvilket r en
mrkelig, och i Latinska sprkbruket ovanlig, konstruktion; ett
uttryck, hvilket, ssom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, fven i
Svensk fversttning icke gerna lter sga sig. Ty det br egentligen
heta "sker fr", och icke "sker emot", svida nemligen det endast r
frga om begreppet skerhet, i och fr sig sjelft betraktadt, utan
afseende  ngot i tanken tillika frenadt begrepp om "fiendtligt
motstnd." Derfre konstrueras ock ordet _securus_, i Latinet,
vanligtvis med prepositionerne _ab_ eller _de_ (icke med adversus)
t.ex. "_securus a metu somnus_" (Plin. L. 28, c. 9), "_securus de
bello_" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven,
t.ex. "_pn securus_" (Hor. 2, Epist. 2.), "_amorum securus_" (Virg.
AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplst till begreppet, borde
heta, _sine cura pn v. amorum_. Tacitus, som alltid skref ntt och
koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talestt, t.ex. "_loca
casuum secura_" (Lib. xv 11), "_decoris securus_" (Lib. XIX),
"_potenti securus_" (Lib. 111), "_odii securus_" (in vita Agr.). Det
kan sledes icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning,
hvarfre han just hr sger _securus adversus_, svida han hrmed
endast och allenast skulle haft afseende p deras _securitas_. Denna
anmrkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa
f ord ville sga ngonting mera, n att Finnarne blott voro (svl
utvertes som invertes) skre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (fr)
gudarne. Han ville nemligen derjemte fven liksom lta frst att de
ocks (genom ngon osynlig makt) kunde gra sig hrda emot dem. Och
just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet _adversus_ (emot
vnd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, frklarar han, i de
fljande orden, n ytterligare, genom det ppna frakt de visade dem,
derigenom att de icke ens ansgo det fr mdan vrdt, att helga dem
ngra lften (_ut illis ne voto quidem opus esset_).

[77] Egentligen tyckes ordet _homines_, hr st i motsats emot _deos_,
ehuru dermed egentligen torde bra frsts _hostes;_ ty frmodligen
behfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda n svida de voro
fiendtliga; och ssom sdane voro de skyddade fr dem genom sina
trollkonster.

[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:

    Eerikki, pyh Ritar',
    Ottakoon somena marjain,
    Tawatkoon taskustain,
    Tunke Tuomarin kitahan!
    Lain muutan lampahaksi!
    Lapseks lain pitjksi;
    Min sywksi sueksi.
    Tuo's sata satoo,
    Tuhatta tuhattoo,
    Kaikki moahan koatukooni!
    Laki moahan lanketkooni.

(Mnne ej med denna Erik frsts Riks-Rdet och Riddaren _Erik
Fleming_, som var Lagman i sdra Finland, och dog 1538)?

[79] _Non penates_, har man vanligen, figurate, fversatt dermed att
"de icke gde ngot stadigvarande hemvist." Vi finna likvl ingenting
som hr kan gifva anledning till en sdan, endast hos Poeterne
frekommande, bemrkelse; i anledning hvaraf man fven velat tillmpa
hela beskrifningen p Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord ro
ingenting annat, n en nrmare frklaring af hvad han frut i 9:de Kap.
torde hafva lmpat p Finnarne, d han uppger, att en del af Sveverne
(mnne det ej br vara Svearna?) blifvit ptrugade en frmmande
religion (_advecta religio_); emedan de sjelfve: "_nec cohibere
parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare,"_
hvilket allt fullkomligt intrffar p Finnarne (jemfr _Otava_ 1 b. p.
146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara,
det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man nnu tydligare
deraf, att han redan tvenne gnger frut talat om deras hus, nemligen
"_et domos figunt_" och "_illaborare domibus_." Vill man, oaktadt allt
detta, pst, att Tacitus, med orden _non penates_, ville utmrka det
Finnarne icke gde stadiga bostder, s fljer dock deraf icke, att
hrmed menas Lapparne; ty han har redan frut fllt samma omdmen fven
om andra den tidens nationer. S sger han t.ex. i 31 Kap. om
_Catterne_, att de icke ens gde ngra hus: "_nulli domus, aut ager,
aut aliqua curas_" och ungefr detsamma sger han i 46 Kap. om
_Sarmaterne_: "_in plaustro equoque viventes_", eller som Pomponius i
2:dra Bok. om dem uttrycker sig: "_pro sedibus plaustra habent_,"
hvilket han i 3:dje Bok. nrmare frklarar: "_gens ... non se urbibus
tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cdens et
sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra
habitat_". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade frn
Strabo, hvilket faller mera fr gat, om man jemfr Siebenkees's
Latinska fversttning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K.  3, om de
Nord-Germaniska folken: "_Commune omnium est, qui istis in locis
degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod
neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in
unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus:
quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum
pecore suo abcunt quo visum fuerit_"; hvilken beskrifning, med undantag
af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa p Lapparne, n den
Tacitus hr gr om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 . och 3:dje K. 17 .
upprepar han detta n vidare, d han talar om de Sarmatiska nomaderna,
af hvilka _Roxolanerne_ voro de nordligaste, han knde. (Mnne namnet
kan hafva ngon gemenskap med finska ordet _Ruotsalainen_?) Ty sedan
han frst sagt: "_quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines,
sive ii sunt Bastarn, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive
Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non
est facile dictu_", sger han om dem sedermera: "_Roxolani maxime
septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam
quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad
Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet
aliquis, nescimus_". Hrp beskrifver han deras nomadiska lif slunda:
"_Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in
quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et
carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa
occupantes loca: hyeme in paludibus Motidi propinquis, aestate etiam
in campis._" Hvilket allt nnu i dag gller om Tscheremisser,
Tschuvasser, Morduiner, Votiker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska
Sarmatien, kringstrfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af
hvilka de egentliga Finnarne, redan fre sin berring med Svenskarne,
tyckas, ssom sjelfva hufvudstammen, hafva gt ett mera ordnadt och
organiseradt samhllslif, hvilket, sedermera, efter denna frening,
ytterligare, ehuru p ett frmmande sprk, antagit alla kulturens och
civilisationens frmner.

[80] S skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som
lefde i brjan af 5:te seklet, hafva berttat, enligt hvad den
Constantinopolitanske Patriarken Photius omfrmler, det Vandalerne
plgade knmna Gtherne fr troll, frmodligen fr det de tagit desses
land i besittning; och i ett bref frn Kalifen Balthasar i Bagdad, till
Konung Christoffer, af r 1444, kallar den frre den sednare nnu fr
"Konung fver trollen i norden." Brefvet brjar: "_Baltasar Soldanus
consanguineus Deorum, Babiloni Imperator &c. ... auribus nostris
intonuit, te fore magnum regem Trullorum_", &c. Jemfr J.F. Neikter,
_Dissert. de gente antiqua Troll_, p. 65, och Geijer, Sv. R. Hfd. s.
410.

[81] Se hans _Historia de Gentibus Septentrionalibus_, Rom 1555, in
fol. p. 119. Det r i 3:dje Bokens 16:de och fljande kapitel, som han
n vidare fortstter denna beskrifning.

[82] Se hans _Gothorum Sveonumque Historia_, Rom 1553, in fol. p. 163.

[83] Se hans _Schondia. Argentor_. 1532. fol. p. XCV 1/2.

[84] Se hans _Deploratio Lappian gentis_. Coloni Agrip. 12:o, s. 254.

[85] Se t.ex. _Loniceri_ edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576,
fol. s. 84.

[86] Det sges vl att man icke kunde upptcka upphofsmannen till detta
sklmstycke; men Konungen lt "_en Finde, som var viis oc forfaren i
alle Trolldoms stycker_", underg torturen, (han var sledes
misstnkt); och att detta ej var utan sina goda skl, bevisas deraf:
att d han sedan rddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald,
Konungens son, hvilken han medtagit, till en hfding (frmodligen den,
som ombetrott honom detta vrf) hvilken gstfritt tog emot dem, och
omsider yppade fr den unge prinsen, att det just varit han som
borttagit, d.v.s. ltit borttaga, maten.

[87] Vl troddes det att han var son till _Ragnvald Rettilben_ (fven
en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade
_Snfrid_, den gamle Finnen _Svases_ dotter (s. 51, 153); men d han
undergick torturen, fr det han icke lt dpa sig, beknde han i sin
ddsstund: "_jag kan ingen dpelse f, ty jag r en ande, uti
mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som
kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans -- och
dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige_."
(s. 160. Jemfr Peringsklds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s.
300.)

Angende ter den nyss omtalte Finnen _Svase_, eller _Bergfinn_ som han
fven kallades, s berttar Sturleson, att han genom sin trollkonst
gjorde Konung Harald Hrfager s kr i sin dotter _Snfrid_, att han
tog henne till sin geml. Ty hon hade knappt rckt honom ett mjdkar --
"_och genast var som en brinnande eld skulle tndas i hela hans kropp,
och ville han d straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet
skulle inte ske, med mindre Konungen fste sig henne till hustru, och
finge henne efter lag_." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess
dd, (d ur hennes kropp sprungo ormar, och dlor, grodor, paddor och
allskns elaka matkar) -- sig jemmerligen bedragen, och att han varit
gift med en _trollpacka_.

[88] Icke blott i Finland, utan fven bland de vid Norska grnsen
bosatte Finnar, lefver nnu minnet af denna slgt, kallad _Kelta_,
(namnet skrifves annars vanligen _Kelda_) eller _Keltainen_. En
Wermlands-Finne, benmnd af de Svenske _Kelt-Anders_, visade under 1657
rs krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter
hans grd, belgen nordost frn byn Lekvattnet p Fryksnde vestra
Finskog, kallas n i dag _Keltais-tomta_, liksom ett annat numera
destlle, nra byn rn-sjn p stmarks Finskog, benmnes efter ngon
annan af samma slgt _Keltaisen autio_.

[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i
Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansgs vara moder till
trollsystrarne _Thorgerd_ och _Yrpa_, hvilka den Norska Jarlen Hkan,
redan i 10:de rhundradet bevisade en fvernaturlig dyrkan; och hvarom
finnes en egen Islndsk saga. Sagan om _Huld_ omtalades, i brjan af
trettonde rhundradet, ssom allmnt bekant i Norrige, hvars allmoge
nnu ej glmt _Hulla_ eller _Huldren_, ssom drottning fver troll, r,
och de underjordiske. Dessa kallas derfre efter henne, i det gamla
sprket, _Huldufolk_; fvensom trollkonster benmndes _Huldukonster_
(se Geijer, Svea R. Hfder, 1 D. s. 482). Mest r hon hos allmogen i
Norrige bekant af den s kallades _Huldres lt_, hvarmed man betecknade
frmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig hra ur
bergen (Mllers Sagobibl. 1. 368). Vi frmoda att namnet Huld r
ingenting mer och ingenting mindre n en frvridning af Finska ordet
_hullu_ (galen, fvergifven); och att bemrkelsen af detta ord,
mjligen deriverar sig frn nmnde _trollpacka_, eller dess namn.
Enligt Grimms _Deutsche Sagen_, s. 6-12, omtalas fven i Tyskland "_die
Frau Holla_", ehuru Mller tviflar om hon r densamma som den, hvilken
frekommer i Ynglinga-sagan.

[90] Anmrkningsvrdt r att Tacitus i 45 Kap. sger om Sitonerna,
ett Svenskt folk (ngre anse honom med detta namn hafva utmrkt
Sigtuna-boerne) "_Femina dominantur_", och tillgger: "_in tantum non
modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Suevi finis_."

[91] _Odin_, som (enligt Edda Dmis, 6) sjelf p mderne var af
Jtteslgtet, hemtade icke blott sina rd af jtten _Mimer_, ibland
Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, p en _Finsk
spmans_ rd; eller som det i den ldre Eddan heter, p utsago af en
spkunnig jttegvinna, den han uppskt och med besvrjelser uppmanat.
(Se hr om: Vegtams quidja).

[92] Scheffer begr hruti ett stort misstag, d han, sid. 51 i sin
_Lapponia_, sger att detta skett af Eriks fader Harald Hrfager, i
hvars historie hndelsen finnes anfrd.

[93] Konungen gifte sig sedermera med denna _Gunnild_, och visade hon
att hon ej var illa snd i lra, d hon framdeles genom en _Finkone_
tros hafva frgifvit Halfdan Svarte, under ett gstabud (s. 64) och
sjelf, genom sin trolldom, frgjort Konung Hkan Adalsten Fostre. (sid.
87).

[94] Att detta namn, ssom det hr skrifves, i likhet med mnga andra,
hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo -- icke r Finskt, inser
hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derfre ursprungligen kan
hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derfre vara oss tilltit att
gissa oss till det rtta namnet, i anledning af det stt hvarmed
Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och rbrka finska ord och
benmningar, och hvarp man nnu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr.
fver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, s skulle vi vara bjde
att tro, det man hrmed torde kunna hafva menat _Muttilainen_, en
gammal Finsk slgt, som nnu lefver och r ganska talrik.

[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de _Orbis situ_, Frankfurt 1700, p.
348.

[96] Se hans _Historia Naturalis_, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag.
219.

[97] Med _Riphaei montes_, har man vanligtvis frsttt de Uralska eller
Scythiska bergen. Redan Strabo utstter p sina kartor, ganska tydligt,
de Uralska alperna under detta namn (jemfr hans _Tabula Sarmati_).
Att annars Auktorernas tanke, hruti, liksom i mngt annat, varit
delad, r oss icke obekant.

[98] Att denna _felicitas_ r den samma, den Tacitus nog tvetydigt
antyder, under namn af _securitas_, tyckes vara ptagligt; ty hvarfre
skulle han annars sga "_si credimus_", om han ej ansett den fr
orimlig (fga trovrdig). fven Tacitus tyckes varit villrdig,
huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likvl saken i sitt
vrde, men tillgger straxt derp, med afseende  hvad han vidare hrt,
att det vore nog fabelaktigt (_cetera jam fabulosa_).

[99] Vi veta vl att om intet ord torde de Lrde mera rkat i strid, n
om bemrkelsen af _Hyperborei_ (Nordboer), och hvad folk dermed menas.
Vi tro att forntidens Frfattare sjelfve varit hrom oense, och att de,
under olika tider, hrmed icke blott frsttt olika nationer, utan d
dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och slunda fven kommit att
beteckna vidt tskilda lnder. Hvarfre den lsare torde gra klokast,
som af meningen ngot s nr kan gissa sig till hvad auktor hrmed
menar. Ofta torde namnet fven blifvit anvndt i dikter och myter,
endast fr de mrkvrdiga begrepp man dervid fstade. De flesta komma
dock fverens, att med _insul Hyperboreorum_ oftast utmrkes vr nord;
och vi slle oss af mnga anledningar till denna mening. Vill man
hrvid jemfra de lrdes tvister, s finnas de till betydlig mngd
upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. flj.

[100] "_Apollinem prcipue colunt_", torde kanske rttast bra
fversttas med att: "de helgade sig isynnerhet fr skaldekonsten";
eller "hade sinne fr poesi." fven Tacitus gr i 3:dje Kap, en
omstndlig berttelse om desse de gamles barder. Annars kunde det vl
fven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Bda tolkningarna
fverensstmma med verkliga frhllandet.

[101] Se hans _Bibliotheca Historica_, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag.
158.

[102] Det br derfre ock ej frefalla oss onaturligt, att vi hos dem
finna namn p s mnga folk, lnder, och kungar, hr i norden, hvarom
intet spr numera finnes frigt. Redan den Nordiska Historien stter
oss hruti i bryderi; och d vre gengr det, hvad skola ej d andra
folkslags frorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land
fldade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som
med ngra skepp drog i hrtg, eller i ledung efter byte, kallade sig
kung (tminstone kallades s i frmmande land). Vi finna d snart, att
ett och samma land kunde hafva flera sdana kmpar. Och ej nog dermed
alla anfrvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sdane
vikingar) fingo denna titel, fven om de ofta ej hade mer att sga, n
att gsta vid konungens bord; och detta, emedan de kunde gra ansprk
p thronfljden. P samma stt gick det till med landet och folket.
Frn hvad ort och provins man drog ut, frn det landet var man ock
hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och -- ett
sdant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner
man, att d man hos Grekerne och Romarne finner omtalta s mnga
Nordiska riken och folkslag, s br man ej alltid ska dem placerade
bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och d
skall man kanske gra sig mera gagn af de underrttelser de lemnat, n
man hittills gjort.

[103] Vi veta vl att ngre -- deribland Fant, sid. 13 -- vilja lmpa
den beskrifning Tacitus hr gr om _styi_, p de nuvarande Preussarne,
eller rttare deras frfder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller p
hvad grund, veta vi icke. Kanske derfre att Tacitus sger om deras
sprk: "_lingu Brittani proprior_" (quam scil. Svevi)? Detta bevisar
ingenting annat n att Tacitus ej knde deras sprk. Eller knde han
det kanske bttre n vi. Ty fven sednare tiders Frfattare hafva
psttt att sprket i en viss del af Provinsen Wallis, fvensom den
gamla Glskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslgtadt med
Finska tungomlen; hvilket kanske skulle kunna frklaras derigenom, att
en del af de Skandinavier (eller som de af infdingarne benmndes,
Gler, d.v.s. frmlingar) som vid brjan af 9:de seklet inkrktade
landet, kallades _Fion-Gl_, hvilket man vanligtvis fversatt med
"hvita Galer", men mhnda rttare bordt heta: "Finn-Gler", emedan de
troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit
kalladt _Fingallia_. Den namnkunniga _Fingals_ -- grottan, p Skottska
n Staffa, skulle mjligen p sdant stt kunna f en bemrkelse af
Finn- eller Troll-grottan, i likhet med vra trollhlor, -- Kanske var
det i anledning hraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det
fven Finska sprket bar burskap frn England (_Dissert. de superst.
Vet. Fenn._ p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn.
1817, s. 388). Att ter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln,
der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty nr man
betnker huru t.ex. Gter, frn Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid
Mlarns strnder och p Maroccos kuster, samt huru s mnga andra
nationer, vid de allmnna folkvandringarne, flyttat sina gamla boplar,
och flyktat frn hus och hem, fr att i andra lnder ska sig nya; s
br man icke undra om fven Estherne, p en tid af nrmare 2,000 r,
kommit att frn grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Dna,
Puddes och Luga. Att de frr verkligen innehaft det nuvarande Preussen,
kan ledas i bevis med flera skl. S heter det t.ex. i Chr. Kelchens
Lifflndska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12):
"Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant,
welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren;
Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum
alten Swewier lande gehreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen
einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung ber
eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem
Ptolomo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen
Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch
heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter
Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska
stammar, d han sger att Finland, enligt berttelse, strckte sig till
Veixeln: "_nec minor opinione_ (qvam scil. Svevia) _est Fennigia_
(alii: _Eningia_) _quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium...
tradunt_." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius
Ptolemmus (som lefde ungefr 130 r eft. Chr.) sger i 3:dje Boken
uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas
guthones; eita phinnoi." Detta lrer bst slunda lta frklara sig,
att p hgra sidan om Veixeln, allt in t Ryssland, beboddes landet af
Finska och Sarmatiska, (se dermera fven af Slaviska) folkstammar; men
p venstra, t floderna Rhen och Elbe, af Gtiska och Vandaliska
(jemfr Strabo, s. 330).

Af de Finska folken omtalar redan Tacitus _Finnar_ och _Esther_,
Plinius nmner nnu ngra andre, som t.ex. _Livoni_, och _Ingaevones,_
m.fl., och lrer Tacitus, med "_nationes Fennorum_", hafva afseende p
alla dessa stammar; af hvilka de som lgo ikring den Finska viken, ofta
hemsktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som d sade sig
segla _austurvegie_, d.v.s. lngs med de stra kusterna, i motsats mot
nordan vg, d de kursade norden om till Biarmaland och till strnderna
af Hvita hafvet.

D vi nyligen varit i tillflle att se en annan Frfattares tanke fver
samma mne, begagna vi tillfllet att hr anfra hans mening, hvilken
r hemtad frn Versuche ber die Alterthmer Livlands und seiner
Vlker, von Johann Ludv. Brger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se:
Versuche in der Livlndischen Geschichtskunde, von Friedr. K.
Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han sger: "Die alten Einwohner
Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nmlich zu den Zeiten der
Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich
berhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr
unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie
gleich sehr ausgebreitete Vlker waren, hatten keinen allgemeinen
Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu
unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den
die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den
polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von
diesem grossen Strich Landes den grssten Theil ein, und theilete sich
in drey Vlker, nmlich in Esthen, Liewen und Kuren."

[104] Vi kunna hr icke underlta att med frundran anmrka den
ptagliga likhet som ger rum emellan hvad Tacitus i denna mening sger
om Estherne, och hvad som i fljande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty
d det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) "_suas
alienasque fortunas spe metuque versare_", s heter det om de frre
(med andra ord): "_insigne superstitionis_" (d.v.s. superstitiosi
sunt). Och d det p frra stllet heter: "_non arma, non penatess_"
heter det p sednare stllet: "_id pro armis omnique tutela_." D det
om Finnarne heter: "_securi adversus deos, securi adversus hominess_"
s heter det om Estherne: "_securi inter hostes_"; och d det sges om
Finnarne: "_sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus
asperant_"; sges det om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium
usus_." Om vi nu sledes visat att Tacitus gt kunskap om Esthernes
vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne p stt och vis r
synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till
sprk och seder r beslgtadt med det andra; s r ju all anledning att
frmoda, det Tacitus med orden _securi_ &c. haft afseende p Finnarnes
trollkonster.

Annars veta vi ganska vl att denna hans mening om Estherne blifvit af
alla andra annorlunda tolkad, enr man mera fstat sig vid orden n
saken. Vi hafva derfre fven vgat fatta denna mening frn en annan
synpunkt, n den vanliga; och d vi i allt ska sanning och sammanhang,
tro vi, nr vi funnit detta, oss hafva hunnit mlet af vr nskan. Vi
tro oss derfre, fven hr, bra frst upptaga, och om mjligt
vederlgga, vra fregngares tolkning, innan vi hrutinnan vga
framstlla vra egna sigter. I spetsen fr alla de andre, vela vi
framdraga en gammal Tysk fversttning af Jacob Micyllus, tryckt i
Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch
die Mutter der gtter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit
ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt
umbher zu tragen, Dasselbig haben sie fr ihre waffen und ihrer aller
Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet
und vertdigt zu werden." Sledesn har "_matrem deum venerantur_",
blifvit fversatt, med "de dyrkade _Gudarnas moder_." Derfr ser man
fven, i mnga editioner, det vara skrifvit _dem_; hvilken diktion
nstan blott frekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna pminna oss
huruvida Tacitus ngonsin tillfrene betjent sig deraf, Ernesti
edition, hvilken vi alltid vilja stta i frsta rummet, frkastar vl
denna lsart, i anseende till accenten, utan att dock derfre kunna
infra ngon bttre. Vi tro att om Tacitus med _Deum_ menat _Deorum_,
s mste han ndvndigt hrunder tnkt sig antingen _Esthiska_ eller
_Romerska_ gudar. Det frra kunde han platt icke hafva menat, emedan
han hvarken, frr eller sednare, omtalar ngra sdana; och hos hvarje
lsare hade naturligtvis den billiga frgan uppsttt: "hvilka Gudars
mor?" Han hade d icke blott behft nmna dessa Gudars namn, utan fven
deras Moders, emedan de voro fr Romarne oknda.[G] fven s litet hade
han hrmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, _Cybele_; ty d
skulle han i det fljande icke hafva kallat detta hennes dyrkande:
"_insigne superstitionis_"; utan: _insigne religionis_, eller
_numinis_, som han gr i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's
dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom
svrt att antaga det Estherne knde Romarnes _Mater_, dess mindre
dyrkade henne; och det s mycket mer som ingen annan Romersk Frfattare
nmner ett ord derom, hvilket man ingalunda frsummat, om s skulle
varit -- helst man knner huru flitigt deras Historieskrifvare
begagnade hvarandras underrttelser.[H] Vi tro derfre att om ordet
_Mater_ ndvndigt skall bibehllas, meningen r: _matrem_ (tanquam,
vel ut) _deum venerantur_ (de vrdade sin moder [I] liksom en Gud).
Ungefr samma talestt frekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. "_terram
matrem colunt_" (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. ssom allas, moder).
Men mnne ej detta kan vara ett skriffel, i stllet fr: _martem deum
venerantur_ (de vrderade krigiska frtjenster)? Vi ro nstan snarare
fallne fr att tro detta. Ty jemnfrer man hvad Cassiodorus (och redan
fre honom Virgilius) berttat om deras grannar Gtherna: "_Martem
Gothi semper asperrima placavere cultura_" (se Jornandes _de Reb.
Getic._ infrde i den frres _Op. Omnia, Genuae_ 1637, pag. 710) och
hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. sger om Germanerna: "_Herculem ac
Martem placant_", med det Pomponius sger fverhufvud om alla dessa
Nordiska folkslag: "_Mars omnium Deus_", s tro vi oss ej sakna std
fr denna gissning. Skulle orden _formas aprorum gestant_, betyda "de
buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, s skulle
det sedan bordt heta _eas_ (scil. formas), och icke _id_, som nu
refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta
brande. Ty det var vl icke ceremonien eller det yttre knnetecknet p
deras religion, som gaf dem detta hgn emot fiender; utan det hade vl
bordt vara sjelfva dessa svina-belten som, ehuru vl nyttjade vid
ceremonierne, likvl i det fallet varit att anses af en inre och hgre
betydelse, ssom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan
annars icke nekas, att det mste frefalla en hvar litet besynnerligt,
att hra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett
svin; och att dessa bilder gllde mera n vapen. Sledes r fven denna
frklaring, s haltande och orimlig den i sig sjelf r, tvifvel
underkastad och fga tillfredsstllande. Vi tro derfre att dessa ord
bra fversttas slunda: "som ett tecken p deras vidskepelse" (d.v.s.
med andra ord: som ett bevis p deras trollkonst) "bra de (eller
tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. s kunna de taga sig gester
och thfvor af dessa djur) -- _id pro armis omnique tutela_." Detta
(deras vilda utseende, och hvaraf det r en fljd -- deras frmga att
trolla) gagnar dem i stllet fr vapen och allt slags frsvar.[J] Detta
r ju s naturenligt, att vi ej annat kunna n anmrka, att hvad
Tacitus hr sger om Estherne, nemligen: "_formas aprorum gestant_",
det samma sger han i nsta Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka
folkslag han upprknar i ett sllskap med Finnarne: "_corpora atque
artus ferarum gerere_." Det r ju precist samma sak-uttryck, med andra
ord.[K] Hrigenom slipper man frst och frmst att fverstta _insigne
superstitionis_ med gudstjenst; utan bibehller svl ordet _insigne_
som _superstitio_ hr, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap.,
och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet _forma_
(hvars egentliga bemrkelse r det _yttre utseendet, formen,
skepnaden_) i stllet fr bild, hvilket hade varit mindre ndigt, d s
mnga andra, dertill mera lmpliga, ord varit att tillg, t.ex.
_simulacrum, imago, effigies, statua, signum,_ m.fl.

Att det sedermera str: "_securum de cultorem_", anse vi, ej utan
skl, vara en korrumperad text; och att ordet _de_ p detta stlle
tillkommit, derigenom att det i ngot manuskript varit skrifvet i
margen; ssom en frklaring (ehuru hgst felaktig) fver ordet
cultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt
i sjelfva texten. Vi instmme derfre fullkomligt med Ernesti, som
redan i brjan af detta Kapitel sger: "_vulgatum quidem vitiosum
est_."

[105] Man kunde med afseende  den vilda extas, hvaruti de Finska
Hexmstarne hrvid frstta sig, lmpa p dem dessa Virgilii verser:

    ... Subito non vultus, non
               color unus,
    Non comt mansere comae; sed
               pectus anhelum,
    Et rabie fera corda tument....

                  (neid. IV L., v. 47-49).

[106] Dock, det r ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta
vidtfrjdade namn af _trollkarlar_; fven andra Finska folkstammar
hafva hruti, med dem, delat samma ra. S t.ex. sger Adamus
Bremensis, som lefde vid pass r 1077, om de gamla Kurlndningarne,
fven ett Finskt folk: "_Gens crudelissima, propter nimium idololatri
cultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes
domus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab
Hispanis et Grcis_." (De situ Dani. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).

[107] Detta tyckes, (i frbigende sagdt), vara en komplimang t
Svenskarne. Vi bra ej glmma att Frfattaren var Svensk.

[108] Ungefr samma tid, eller vid pass 700 r eft. Chr.f. anser
Torfus Halfdan stenson lefvat, hvars Saga (Se Bjrners Nordiska
Kmpadater) innehller flera sdana prof af Finnarnes trolldoms-frmga
i krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om _Floke_ och _Fale_
den Finske.

[109] Han sger: "_absurdissimum hoc est commentum_."

[110] Vi tillst uppriktigt, att vi icke knna det stlle hvarp
Schefferus hr egentligen syftar, emedan han icke citerat ngon Auktor;
men vi frmode att han kanske lst Phil. Arlanibi _Arma Svecica_ &c.
tryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 sges, att Konungen, till
fretagande af en vinter-kampanj, frskrifvit en hop Lapp-muddar och
pelsar, fr armns rkning; hvilka ankommit (frmodl. till Stockholm)
frmedelst trenne Lappska _cohortes_ (som han kallar det) hvarmed torde
bra frsts partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas
vxt och utseende, m.m., nrmare beskrifves, utan att det p ngot stt
nmnes, det desse varit vid militren, mycket mindre afgjort segern.

[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de
Liflndska Regementerne, p stt och vis, fven att rknas till denna
nation. Huru stor del af Svenska armn bestod af Finnar knna vi icke.
Arlanibus, som uppger hufvudstyrkan, sger blott sid. 72 & 73:
"_Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures
numerati fuerunt -- 36 turm (numeratis in singulas turmas centum
equitibus) facit 3,600. Decem Sveci et Finlandic legiones, quarum
singul constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000
milites_."

[112] Se _Dissert. de Prcip. causs. defectuum Histori Fennic. Prs.
Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt_, Aboae 1766 p. 14.

[113] Att detta _mod_, af den smre och okunnigare hopen, blifvit
frklaradt ssom tillkommet genom _trolldomskonst_, r nog troligt;
fvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde mhnda, och utspridde,
sdant, fr att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket fven O.
Fryxell, i sina Historiska berttelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru
han naturligtvis fven vill lmpa det p Svenskarne -- d han sger
att: ... "Svenska Konungen hade i sin hr mnga Lappar, Trollkarlar och
vidunderliga varelser, hvilkas blotta syn kunde jaga den tappraste
soldat p flykten." Detta upprepar han sid. 403, d han uppger att
Bayrarne och Schwabarne, kallade dem fr "Kttare, Lappar och frhexade
Finnar"; och att deras Konung, "sjelf frtrollad, segrade genom ett af
mrksens Furste frtrolladt svrd"; hvarfre de ock i sina bner
anropat "det Gud tcktes bevara dem fr deras arf-fiende, den Svenske
djefvulen."

[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid
mnga tillfllen, till dem ett strre frtroende n till andra. Ja han
frebrdde sig ofta sjelf, att genom sin ofrsigtighet mngen gng
ondigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Ocks var det ej underligt,
om han lskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, rddade honom
frn Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm,
frlsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro sledes icke
ovrdige Monarkens krlek; och fvergngen vid _Lech_, drabbningen vid
_Neuburg am Wald_, affren vid _Regensburg_, bataljen vid
_Breitenfeld_, erfringen af _Wrtzburg_, trffningen vid
_Freystdtlein_, stormningen p _Alte Veste_, och sjelfva slaget vid
_Ltzen_, jemte flera andra stllen, bra hrom de ojfaktigaste bevis.
fven af de Finske Hrfrarne utmrkte sig mnga under detta krig,
ssom t.ex. ke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn,
Axel Lilje, Torsten Stlhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl.,
hvilka frevigat sitt minne i hfderne. Tysklands Frfattare utbasunade
vidt och bredt de Finska truppernes berm, och frvara nnu p mnga
stllen minnen af deras bragder. D Svenska Historien om icke frnekar
-- dock likvl frtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra
nationer hrom tnkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnfra
tskilliga tal fver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I _Oratio
Gratual_., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi _Orat._ p. 155, m.fl. st.
P. Winsuni _Orat._ p. 258, m.fl. st. _Laudatio Funebris, Auctore
anonymo,_ p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii _Panegyr._ F. 22, o. fl. st.;
alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anfra det sist
citerade stllet, som lyder: "_Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita
valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra
corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut
mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum,
quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Anim ingentes,
inconcuss atque immot, qu cum libertate vestra ac victoria ex hoste
pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostr
formas ac effigies, complector_." Hrom kan vidare jemnfras _Histoire
de Gustave-Adolphe, Roi de Sude,_ par M. Legrimoard,  Neuchatel 1789.
III Partie, 8:o; _Histoire de Gustave-Adolphe, R. Sud._, par M.D.M.
Amsterdam 1764, T. IV 8:o. _Geschichte Gustav Adolfs Knigs von
Sweden_, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettira-kriget af Fr. v. Schiller,
m.fl. andra skrifter i detta mne.

[115] Se hrom bo Tidn. 1785, Bih. p. 235.

[116] Ls hrom bo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr.
fver Pedersre Socken, P. 73, 86, infrd i bo Tidn. 1793, p. 66-74.

[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Sude, par Mr. Voltaire, p. 46;
Histoire de Sude sous le Rgne de Charles XII &c., par M. De Limiers,
T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl
XII:s Hist. T. 1, s. 144.

[118] D Ryssarne, om vren 1808, ville framslpa ngra strre kanoner
och mrsare, till Helsingfors, fr att begagnas vid belgringen af
Sveaborg, blefvo dessa, frmodligen af blida och menfre, vid det d
hastigt infallna vr-stpet, s qvarhftade midt p stora landsvgen,
vid en grind strax utom Borg tull, att de med all konst och mda ej
kunde frms af stllet. Sedan man ffngt anlitat hjelp af hstar och
karlar, skall, enligt berttelse, soldaterne, som ansgo detta genom
satans list och funder vara verkstldt af en Finne, nemligen en tiggare
gubbe, som man nyligen p vgen mtt och illa trakterat, slutligen
fretagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla mjliga
trdslag, fr att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida
detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig pfljd kunnat
blifva af det vigvatten, som, enligt sgen, sedermera skall hrvid
blifvit begagnadt; men att de omsider vl ftt dem ifrn nmnde grind,
dock ej lngre n ett litet stycke derifrn, p andra sidan om staden,
under den s kallade Nsibacken, der de varit tvungne att vltra
dem i skogen strax invid vgen, och bygga fver dem ett skjul af
granris, hvarunder de legat lngliga tider, till dess de vid ett
tillflle, efter flera r, sjledes, p en Rysk galeas, blifvit
bort-transporterade. Hndelsen r visserligen s till vida sann, att
jag sjelf, d jag om vren 1810 insndes till Borg Gymnasium, ofta
besg dessa fltstycken, bestende af 4 grofva kanoner och 2 mrsare,
hvilka nnu d lgo qvar uti sitt lnga vinter-qvarter, i en liten
skogsdunge, ttt intill venster om landsvgen.

[119] Ej utan skl, skulle man hruti bordt vnta sig ngon upplysning
af vr, annars s frtjente, Porthan, i dess _Dissert. de fama Magi
Finnis attribut, Abo_ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock
tyvrr, innehller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera mrker man
deruti ett hos Frf. tillkonstladt bemdande att bevisa Finnarnes
oskuld, och att, s vidt mjligt, vederlgga det onda rykte man kommit
dem upp. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och
Danska Frfattares ofrskmdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande
fver det mrker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig,
varit nog oblyge, att, under det de skt urskulda sin egen nation,
gemensamt derfre beskylla Finnarne. Dock drager Frf. ej i betnkande
att sjelf sid. 8, p samma stt skjuta all skulden p Lapparne. Och
sedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16)
hraf berknat hvad som p Katolicismen kunnat komma att belpa sig --
tillskrifver han ndteligen (sid. 17), hvad nnu mjligen kunnat
terst, Romare och Greker, hvilka till vr nord kringspridt sin
mytiska Fabel-lra. Vi vela blott i frbigende anmrka, att hvad det
vidkommer som sid. 15 och flj. sges vara besvrjningar frn Svenskan
fversatte p Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara
hemtade frn Ihres _Dissert. de superstitionibus hodiernis_, Ups. 1750,
p. 61, _sequ._ samt Fernows Beskrifn. fver Wermland, s. 250, och
flj.) s ro dessa tvertom frn Finnarne komne till Svenskarne;
hvilket vi hoppas f tillflle att ngon gng framdeles, vid en
beskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa.
Emedlertid tjenar det anmrkas, hvad just icke bevisar mycken
konseqvens, att nemligen Porthan 7 r tillfrene, eller r 1782,
presiderade fr ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist,
under titel: _de superstitione veterum Finnorum, theoretica et
practica_; der han med mycken sakknnedom, men med hgst inskrnkta,
motsatta, och i grunden falska, sigter, skte i 2:ne digra delar
bevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket
franledde Christof. Ganander att r 1789 (sledes -- samma r som
Porthan, genom en sednare Dissertation, skte bevisa motsatsen) utgifva
sin _Mythologia Fennica_, der han likaledes framstllde allt ur en
hgst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa sigter omarbetades, i samma
anda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infrdes i 14:de Hftet af
J. H. Rosenplnters: _Beitrge zur genauern Kenntniss der ehstnischen
Sprache_, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv.
Litt. Tidn. frnmnde r) underkastat dessa, af Rhs fven antagne,
grundsatser, en nrmare granskning; och vid ett noggrannare
skrskdande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa
sigter, utan dervid fven varit de frste som, genom en strngare
kritik, skt svl vederlgga hans frfelade tolkning, som lsa den
mytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra ider och
begrepp, hvilka ganska otvunget framstlla sig i deras hgre, och
sledes fven dlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke bra
undg hvarje sak- och sprkforskare, vid en nrmare och noggrannare
underskning.

[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.

[121] Detta intygas fven af andre, t.ex. Burus: "_Lappones olim, quam
nunc, magicis superstitionibus magis dediti erant_"; och Peecerus:
"_hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea_."

[122] Vi vela hr gra en liten tillmpning af det vi bevisat. Efter
alla trollsnger och trollformler, af hvad namn de vara m, ro
frfattade p Runor (Run-vers) -- ja ej blott hexerier och trollsnger,
utan fven alla Fabler, Myter, Ordstf och Sedesprk (se _Dissert. de
Proverbiis Fennicis_, Ups. 1818, p. 7) s r klart att Runorne
varit frr till n desse. Eller med andra ord: att Run-poesins
tidehvarf infallit p en tid, som varit lngt fre vidskepelsens epok,
emedan denne ikldt sig den frres drgt. Nu hafva vi bevisat att
vidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frlsarens tid, d.v.s.
fr nrmare 2000 r sedan; allts mste Run-poesin, hvars yttre form
den antagit, hafva hos dem florerat redan lngt fre denna tid. --
(Jemf. Otava, 1 D. p. 28).

nnu en slutsats! Efter Finnarne voro allmnt knde fr sin s kallade
_Finnekonst_, som p den tiden utgjorde den strsta vishet och
filosofi, hvilken Odin sjelf af dem skte inhemta, s fljer hraf,
hvad vi redan frut anmrkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, s
voro de likvl, tminstone i detta afseende, kunnigare och sledes
fven mera upplyste n andra den tidens nationer, hvilka, i fljd af en
grof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vrdnad,
under det de,  andra sidan, hrfre rade och hgaktade dem. (Jemfr
Otava, 1 D. s. 27). -- Slutligen kunna vi icke underlta att nnu
bifoga den anmrkning, nemligen, att d p djupet af denna Finnarnes
mysticism, eller kakodemonism, ligga frborgade spr af en hos dem
frgngen naturkunnighet, af en verkligen hgre upplysning, s torde
det, fven frn denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse
att nrmare intrnga i dessa deras magiska vetenskaper, och framstlla
dem i sin fulla dager; och fven fver denna punkt skola vi framdeles,
om tiden och tillfllet det medgifver, ska att s vidt mjligt,
meddela ngra upplysningar.

[123] Vi veta vl att de nuvarande _Kurer_, likasom strre delen af de
nuvarande _Liver_ och _Letter_, ej ro ursprungne af Finsk stam; men
hr r ej heller frga om de nrvarande, utan om de fordomtima
innevnarne af dessa lnder; af hvilkas slgtingar en qvarlefva nnu
skall finnas nstan fverallt, kringspridd bland bergen och de strre
skogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men frnmligast i
Olonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och
Novgorodska Guvernementen, och i det sistnmnde, synnerligast i
Borowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Hraderna, m.fl. st.
der de trffas till en stor myckenhet, och frekomma under namn af
Kareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre knda benmningar.
Det r om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och
Kurlands fordna bebyggare, hvilkas stamfrvandter nnu strcka sig
genom Ungern nedt Svarta havet, som vi med skl kunna sga: _Divinis
auguribus atque necromanticis omnes domos sunt plen_.

[124] Af de gamla Tschuderne skall det nnu finnas en, som man tror,
ursprunglig qvarlefva p somliga stllen i Ingermanland, frnmligast
kring sjn Peipus, som ock derfre af Ryssarne kallas _Tschudskoe
Osero_, och vid strnderna af Luga-floden; ehuru dessa, fven efter
andras tanke, anses fordom vara fverkomne ifrn Finland; en gissning,
som vi lemna i sitt vrde. Visst r tminstone, att de kallas Tschuder
och ro af en Finsk stam. De underrttelser vi om dem ga, innehlla
frnmligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras
hufvudsak (se Gadebusch's Livlndische Geschichtskunde, 1 B. V St. s.
15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: "Was erstlich ihre
Religions gebruche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen
Kirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene,
aberglubische Religionsgebruche, und glauben besonders noch sehr viel
an Hexenmeister, welche sie _Neidas_ nennen... Wenn Jemand unter ihnen,
es sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermgdchen krank wird: so geht
er zum Hexenmeister, erffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach
Vermgen oder Willkhr ein Stck Geld."

[125] Nu grer man vl skillnad emellan ett _prte_, en _badstuga_ och
en _ria_; men att de fordom varit s till vida frenade, att de utgjort
ett hus, kan p flera grunder antagas, ehuru man smningom med tiden
brjat, att, fr hvarje af dessa behof, uppfra srskilta byggnader.
Ssom skl till denna frmodan, kan man anmrka, att icke blott
inredningen och strukturen r hufvudsakligast enahanda, och att de
fattiga, enstaka skogsboarne nnu i dag p mnga stllen begagna sina
boningsrum stundom bde ssom ria och badstuga; utan hvad som n mera
tyckes bevisa denna vr gissning, r att dessa namn blifvit med
hvarandra ofta frvexlade, -- ja att sjelfva boningsrummet nnu
bibehllit alla dessa tre benmningar, ehuru p olika orter. S t.ex.
kallas en stuga (tupa) i Tavastland, bo ln och en del af Estland
_pirtti_ (prte); Tschuderna, eller de s kallade Grekiske Finnarne
kring _Peipus_, kalla sina boningsrum deremot fr _riihi_ (ria), och
Finnarne p Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla ter sina bonings
stugor fr _sauna_ (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).

Ehuruvl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes _bastur_,
tyckes han dock derom icke varit okunnig, enr han i 22 Kap., utan att
likvl nrmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett
folk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han
berttat om Thule -- _guam hac tenus nix et hiems abdebat_) det der
dageligen tog sig _heta bad_; ehuru han hrvid nmner, att detta skedde
om morgnarne; hvilket mhnda d varit bruket, enligt hvad som nnu r
vanligt i sterlanden. Han sger nemligen: "_Statim e somno, quem
plerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos
plurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separat singulis sedes,
et sua cuique mensa_." Vl namnger han icke detta folk; men att han
hrmed icke gerna kan frst andra n Finnar (Tschuder) synes oss s
mycket mer troligt, som bde de Gtiska och Germaniska folken bada sig
nstan sllan och aldrig, hvilket redan fre honom Skalden och
Historieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frlsarns tid)
anmrkt, d han sger om flera af de nationer, som grnsade till
Schythien, att de endast blefvo rentvttade 3:ne gnger i sin lefnad;
nemligen d de fddes, d de gingo i brudstoln, och d de stodo lik.
"_Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant,
et mortem obeunt_", och hvilket n i dag, till stor del, torde glla om
Finnarnes nrmaste vestliga grannar. Derfre, om ock Finska folket, uti
sin kldsel, och i sitt yttre, icke alltid freter den propret och
snygghet som endast visar sig p ytan, s utmrka de sig s mycket mer
genom en strre renlighet till det inre, icke blott i afseende  det
dagliga badandet, utan fven genom det bestndiga skurandet af deras
rum, husgerdssaker, bord och bnkar, m.m., hvilket fregr hvarje
lrdag, och som alltid skall lnda deras gvinnfolk till berm.
Mrkeligt r att hvad Tacitus vidare sger i samma Kap. lmpar sig
alltfr mycket p Finnarne. S t.ex. "_Tum ad negotia, nec minus spe
ad convivia, procedunt armati_", hvilket han i 13 Kap. ytterligare
upprepar: "_Nihil autem neque public neque privat rei, nisi armati,
agunt."_ -- Mnne han icke hrmed torde mena sig deras _puukot_ (stora
tlgknifvar) hvilka slags vapen nnu i dag, i likhet med den
sterlndska dolken, stndigt hnga vid deras grdlar. Deras dryckeslag
och lsinne, (s som en fljd af deras hftiga och ltt retliga lynne),
skildrar han ganska naift: _Diem noctemque continuare potando, nulli
probrum. Crebr, ut inter vinolentos, rix, raro conviciis, spius cde
et vulneribus transiguntur_. Deras karakter: "_Gens non astuta, nec
callida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum
fingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt_."

Vi vela derfre icke pst att Tacitus med dessa meningar speciellt
utmrkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska vl kunna lmpas
p dem. Mhnda kunna de med samma skl fven hnfras till andra
nationer? -- Detta r ngot hvad vi icke knna. Men visst r att mycket
synes rja en ptaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af
Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han fven
rknar Finnarne; s t.ex. d vi om deras frlofningsstt, lsa: "_Dotem
non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et
propingui, ac munera probant_", (18 K.) s kunna vi hrvid icke lta
bli att tnka p Finnarnes _kosiat_; och d Tacitus om deras gstfrihet
sger: "_Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget.
Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque
apparatis epulis excipit_", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en
nrmare frklaring af det Finska ordstfvet: _Koirat kuhtuin tuloowat,
hywt vieraat kuhtumatak_. Vid beskrifningen fver deras kldedrgt,
sger han: "_Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina
consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt_."
Bara i brickan, och med blottade barmar, g Finnarne nnu, liksom de,
n i dag, endast med en skinnrem och ett spnne, eller en slja,
tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen vljer
sig Finnen, vintertiden, gerna en plats upp _pankon_, liksom Svensken
fr _spiseln_; dock sitter han der icke ssom denne, ofta nog, hela
dagen -- af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och fr
sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla
rstiden frn morgon till qvll, och fryser likvl ofta nd, med
mindre han icke alltjemt sitter fr brasan, ty vrmen utgr, med rken,
ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjll. I anledning af
denna Nordbons dubbla natur, att, i fljd af sitt olika klimat, ofta
tillbringa vintern i en slumrande sysslolshet, och om sommaren deremot
frstta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med
ett slags frundran: "_mira diversitate naturae, cum idem homines sic
ament inertiam et oderint quietem_", fven deras utseende: "_truces et
crulei oculi, rutil com_" (4 K.) eller som Strabo sger _flavi
coloris_, motsger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva
attraperat ngra af deras ord och talestt; d han t.ex. i 11:te K.
sger: "_Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic
constituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur_." nnu r bruket
allmnt hos Finnarne att rkna ntter, der andra rkna dagar och dygn;
s sga de t.ex. om ett barn: _kolm inen wanha_ (tre ntter gammalt)
d Svensken sger tre dygn gammalt; likas rkna de ofta vintrar
der andra rkna r, s t.ex. sga de om en hst _kaks-talwias,
kolm-talwias_, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi
sga, tv eller tre r gammal, o.s.v. fven Svenskarne hafva hr
upptagit detta Finska talestt, s till vida att de sga t.ex. den r i
tredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stllet fr att sga p
tredje ret; hvilket tyckes ge ett std t den tanken, att menniskorna
i den aflgsnaste forntid med r betecknat rstiderna. Ja, hvem
igenknner icke slutligen beskrifningen p btfarten utfr vra
nordliga strmmar och elfvar, d Tacitus, efter att i brjan af 44:de
Kapitlet hafva omtalt Svenska sjmakten, nmner: "_Forma navium eo
differt, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec
velis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum,
ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc
remigium_."

[126] Pythea Massiliensis var, ssom namnet utvisar, hemma frn det
nuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni
frn mindre Asien, anlagd af Phocerna, under Cyri tid, eller ungefr
550 r fre Christus. P hvad tid Pytheas egentligen lefvat r obekant;
men d hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lrjungar,
Dicarcus frn Messina, hvilken lefde 320 r f.Chr., och af Timus frn
Taormina, som blef landsfrvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 r
f.Chr. underkufvade Sicilien, s kan man i det nrmaste anse honom
hafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva
lefvat vid samma tid som Ptolemus Philadelphus, eller a. R. 440, 445,
som (d man antager Roms 754:de r vara Christi frsta) blir efter vr
tiderkning, ungefr 313 r f.Chr. Utan att dertill uppgifva ngot
skl, gr Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 r
ldre, eller att hafva lefvat 400 r f.Chr. --

Angende denna Pytheas, och hans skrifter, knner man numera alltfr
litet. Blott s mycket r afgjordt, att han varit ett stort snille p
sin tid, bemrkt svl fr sina matematiska och astronomiska, som fr
sina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i
sin skrift _de placitis Philosophorum_), och Astronomen Cleomedes (i
dess _Cycl. Theor._ L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och
flere, af fven sednare tiders Frfattare, hafva ltit honom vederfaras
rttvisa fr de frtjenster man lnge nog frnknt honom. Af
vettgirighet fretog han sig vidstrckta resor t Norden, hvarunder han
beskte frmmande, d nnu oknda, lnder, genom hvilkas beskrifning
han betydligt utvidgade den geografiska kunskapen p sin tid. Men han
hade dervid samma missde, som, bde fre och efter honom, trffat s
mngen annan vetenskapsman, hvilken, i fljd af kade insigter, frst
vgat utsga en ny sanning, eller tilltrott sig framstlla en annan
mening, n den s ofta, utan hof, beprisade _gamla_. -- Med ett ord:
han frfljdes, frljligades, och fraktades. Derfre, d hans
berttelser i allmnhet icke fverensstmde med de felaktiga begrepp de
gamle gjort sig om norden, br man kanske icke falla i frundran, om
han hrfre af dem blifvit bittert tadlad -- isynnerhet af deras
Geografer, hvilka, i detta afseende, ansgo honom vara en kttare till
deras satser, eller sgo mhnda med afund denna nya utveckling, som
frestod den Geografiska kunskapen. Det frakt man visade hans person,
fvergick snart till en fullkomlig glmska af hans skrifter; och en
sen, men upplyst, efterverld, knner djupt frlusten af hans numera
frgngna arbeten. Att sluta af de f afbrutna meningar, hvilka,
lsryckte frn sitt sammanhang, blifvit citerade af tskillige Auktorer
-- mera i afsigt att derigenom gra honom n ytterligare missknd, n
att genom deras meddelande bidraga till en nrmare historisk knnedom
-- synes det som skulle han hafva frfattat tvenne arbeten; det ena,
under namn af Jordens omlopp (Ges peridos), det andra om hafvet (Peri
Okeano); hvilka bda skrifter, till en oersttlig frlust, numera ro
frlorade. Brehmer och Murray frmoda likvl att dessa bda
afhandlingar ursprungligen hrt till ett och samma verk; frhllandet
blir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess
Mmoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina
Entdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d.
Griechen u. Rmer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne srskilta
resor, den ena till _Britannien_, den andra till _Thule_; hvilket i det
hela kan gra oss lika mycket -- antingen han fretagit sig dessa resor
vid ett eller tvenne tillfllen. Om man af Skoliasten till Apollinus
Rhodus, L. 4, v. 761, skulle f sluta det Pytheas fven sjelf beskt
Lipariska arne, dem han hndelsevis omnmner, s ville det synas som
han dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; s
framt man icke, ssom Brehmer, p. 381, vill frmoda, att han frn
stersjn, landvgen (lngsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram
till Svarta hafvet. Vare hrmed huru som helst, s var Pytheas en man,
som stod mycket fram om sin tid, hvarfre han ock, ssom alla store
mn, redan af sina samtida, misskndes, och bedmdes hgst olika redan
af de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (fdd i Cyrene, uti
Afrika, 275 och dd 192 r f.Chr.) hyste fr honom, enligt hvad Strabo
p flera stllen intygar, ett oinskrnkt frtroende; lika s Astronomen
Hipparchus frn Nica (hvilken lefde emellan 128 och 162 r f.Chr.)
ehuru likvl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius frn
Megalopolis (som, vid 82 rs lder, dog 121 r f.Chr.) kallade honom
deremot fr en uppenbar charlatan och storljugare; likas Strabo, som
knappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom fr
osanning; och fven Plinius tyckes, till ngon del, hafva delat denna
tanke. Af sednare tiders frfattare har Mannert (Geogr. d. Griechen u.
Rmer, I. p. 85) gtt s lngt i sitt berm fver honom, att han
tillgger honom frtjensten att hafva varit den frste, som kommit p
den tanken att man frn Europa, vestvart, skulle kunna segla till
Indien; en id, hvilken sedermera pskyndade Amerikas upptckt. Tiden
nr hans skrifter blifvit frgngne, kan man icke s noga bestmma,
dock synes det troligt, som tminstone en del deraf nnu funnits i
behll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta
deraf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid,
anstller ngra reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herttat om
Ostionerna; hvilka berttelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas
blifvit honom meddelta af Artemidorus frn Ephesus, som lefde vid pass
100 r f.Chr.

Hvad fr frigt hans enskilta lefnad betrffar, r man derom lika
okunnig. Vl hafva mnga af sednare tiders skriftstllare, och ibland
dessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit,
det han, p statens bekostnad, fretagit sig dessa resor, hvilket dock
ingenstdes hos de gamle auktorerne str att hemtas; och hvilket skulle
frutstta att han haft, hvad man kallar, ett "allmnt frtroende";
hvilket med andra ord vill sga detsamma som, att han innehaft ett af
de betydligare af statens offentliga embeten -- en frtroende-post. Man
har hrvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmnhet, och sjelfva
staten och landsmn i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterra
fretag -- helst d de fretagas af den, fr all yttre glans och flrd,
obemrkta, vetenskapsmannen, enr dervid icke tillika ingr ngon
berknad pekunir vinst fr det allmnna; i anledning hvaraf ock alla
stora framsteg, inom litteraturens omrden, nstan alltid varit den
enskiltes frtjenst: sllan och aldrig det allmnnas. Vi tro derfre,
s mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas ngon
uppmrksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt
slags understd; emedan han, enligt hvad Polybius berttar, (jemf.
Strabo, L. II) skall hafva framslpat sitt lif i strsta armod och
fattigdom. fven att sluta af de triviala epiteten _aneo_ och
_anthropos_, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller
hafva gt ngot slags offentlig tjenstebefattning, eller s kalladt
"allmnt frtroende."

[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c.
75 (77), L. IV, c. 16. -- Solinus (c. 35) sger att man p fem dagar
och fem ntter seglade dit frn Orkadiska arne, sedan han nyss frut
likvl nmnt, att det endast var tvenne dygns segling frn yttersta
udden af Norra Skottland till Thule.

[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (fr hvilken de tyckas vilja
debitera Pytheas), att nemligen _Thule_ lg norr om England, bra vi
icke lta frvilla oss, d vi knna de gamles frvirrade begrepp om
lget och lokalen af de srskilta lnderna i denna del af verlden.
Strabo, som alltjemt hcklar och motsger Pytheas, i hvad han berttat
om norden -- uppger sjelf (L. IV, c. 5, . 4) att fven "Irland
(_Hibernia_) lg _norr_ om England." -- S plr det ofta g nr kitteln
skall sota grytan!?

[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom
stelnade, form, erhllit s vl af Romare som Greker skiljaktiga
benmningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nmnt, sitt
nordligaste haf _Kronion_, och tillade som en frklaring, "_nekrn te
thalassan_" (det dda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil slunda
nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfrdes af Dionysius,
Strabo, m.fl. ssom ett nytt namn, det de frklarade genom ett tredje
_ton-ton pepegota_ (det ihopfrusna hafvet), frmodligen fr att
derigenom skilja det frn det, med sin tjocka bituminsa salthinna
fvertckta, _Dda hafvet_ (Mare mortuum) i Palstina. fven Romarne
hafva icke saknat namn fr att beteckna nordhafvet, hvilket de i
allmnhet indelade i tre delar, nemligen 1:o _Mare Schythicum_, 2:o
_Mare Sarmaticum_ eller, som de fven kallade det, _Saturnium_, och 3:o
_Mare pigrum_ eller (som Tacitus tillgger) _prope immotum_. -- Utom
dessa benmningar hade de gamle fven en hop andra namn, hvilka
uppgfvos vara upphemtade ifrn sjelfva infdingarnes sprk. S t.ex.
uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att
Hecathus, enligt invnarnes sprk, kallat den del af Nordhafvet som
stter till Scythien, rknadt allt ifrn floden Paropamisus,
_Amalchium_; hvilket ord p deras tungoml skulle betyda _mare
congelatum_; och att ter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af
detta haf som strckte sig till landtspetsen Rubeas, _morimarusa_,
hvilket han fverstter med _mare mortuum_; samt att hvad som hrifrn
vidare strckte sig upp mot norden, kallades _Cromium_, hvilket ord han
i XXX c. frklarar med _mare concretum_. Dessa tre benmningar, af
hvilka likvl endast de 2:ne frsta bestmt uppges vara nordiska, hafva
ppnat ett rikt flt fr Etymologerne att derfver utbreda sina
frklaringar. Det frsta namnet, _Amalchium_ (ej olikt Balthium?) var
dem likvl en hrd nt -- man lemnade det derfre ofrklaradt. S
mycket mer deremot frklarades det andra, _morimarusa_. Schlzer
(Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schning, p. 73; Forster, p. 34,
m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden _mor_ (haf)
och _marw_ (dd), och fljaktligen betecknade hvad Plinius ganska
riktigt anmrkt, det _dda hafvet_. Vi bra kanske i frbigende nmna
att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrn floden Ponoja ned t
hvita hafvet, n i dag kallas af Ryssarne _Moremanskaja Laponja_, (se
Rhs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rdbrkadt af Finska ordet
_meri-moan_, betyder "Lappska kustlandet." Mjligen kallade nu Finnarne
det nrmast derintill sttande hafvet, efter sitt stt att tala:
_kustlandshafvet_, till skillnad frn det derifrn lngre bort belgna
frusna hafvet eller _hafs-hafvet_, (svarande mot Grekernes _thalassa
pontou_); hvilka ord, i ablatifven _in loco_, skulle, p deras sprk, i
frra fallet, heta: _merimaan meres_, i sednare: _meri-mers_ (_mori
marusa?_). P samma stt frklarades nu fven att _Chronium_ kommer af
de Iriska eller Irlndska orden _Muir-croinn_, som betyder det _frusna_
eller _sammangrodda_ hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84)
sledes hvad Plinius ganska trffande kallade _concretum_; ett ord
hvaraf det frra, nra nog, kunde anses vara sammandraget.

[130] _Thule_. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt _Thoule_,
har blifvit mycket omtvistadt bland de lrde. Strabo (L. IV, c. 5,
. 5; L. VII, c. 3, . 1) anser svl allt hvad Pytheas, som andra,
derom skrifvit, fr en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) frmodar blott
att det lg belget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6)
anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nmner det
ssom af alla ar den lngstbelgna frn Britannien, ofvanfr hvilket
allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillgger p ett annat
stlle, der han nmner att man p 5 dygn kunde segla dit frn
Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invnarne lefde af
vr-vxter, mjlk, och trdfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) sger att
Romerska flottan, som kringseglat England, ftt _Thule_ i sigte, ett
land hvilket allt hitintills af sn och vinter varit frborgadt.
Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, ssom skald,
mera poetiskt, d han qvder att det upptinat af de i Brittiska kriget
stupade Picters blod; hvaraf ngre sednare tiders frfattare velat
sluta, det han hrunder tnkt sig ngon af de _Shetlndska arne_,
ssom t.ex. D'Anville (i Mm. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och
Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf.
1784, p. 33). Ungefrligen under samma latitud, tyckes verkeligen
Ptolemus (_Tab. ad Geogr._) och Stephanus Byzantinus (_nox Thoule_)
hafva tnkt sig detsamma. Henrik frn Hunthingthon (i sin Hist. L. I,
p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, frstod hrmed den
nordligaste af de _Orkadiska arne_; i anledning hvaraf ock Adamus
Bremensis (_de situ Dani_) och efter honom Saxo Grammaticus (i
fretalet till sin _Hist. Dan._) Pontan (_Rerum Danic. Hist._, p. 745).
Henrik Massiliensis (_Sect._ 2, i Gronows _Thesaur._ p. 2973)
Bougainville (Mm. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert
(Geogr, d. Gr. u. Rm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p.
40), m.fl. lmpat detta p Island, ssom den nordligaste af dessa ar,
helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80)
sger att man frn Norrige (_Nerigon_) plgade segla till _Thule_,
hvilket han frmodligen anfr p grund af Pytheas' uppgift; (hvilken
mhnda fven sjelf slunda kommit dit). Men man har ju inga spr p
att Norrmnnen den tiden seglade p Island; ty som bekant r, blef
detta land frst 1000 r derefter eller 871 r eft. Chr. af dem
upptckt. Deremot r det verldskunnigt att de, redan i de ldsta tider,
fretogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) p Biarmaland. Vi
hlla det derfre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den
nordligaste delen af Skandinavien, eller de s kallade Finnmarkerna; i
hvilket fall vi frena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58),
Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i _Nov. Comm. Goett._ T.
6), Schning (i Schlzers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18),
Adelung, m.fl. Malte Brun deremot r den enda som tror att Pytheas
hrmed menat Jutland. Ngre hafva ter med Thule velat frst Grnland,
som frst, enligt de nordiske sagorna, blef upptckt r 981 e.Chr.
Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i
grannskapet af Thule nmner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de,
27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn
frmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus
(hvilken lefde omkring 1200 r f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079,
1080) berttat om _Kronion_ (scil. _ponton_) ssom han kallar
Hyperborernas haf, eller det dda (frusna) hafvet, hvarmed han torde
hafva frsttt _Motiska trsket_. Apollonius Rhodus, som lefde omkr.
230 r f.Chr., betecknar i sin _Argonauticon_. L. IV med detta namn
_Adriatiska_ hafvet; Philemon, som hr citeras af Plinius, frstr
hrmed det ytterst nordliga _Ishafvet_, och Eustathius, som lefde
omkring 330 r eft. Chr., kallar _Kaspiska_ hafvet med samma namn.
Detta ord, neml. _Cronium_ (troligen deriveradt af _Kronos_, eller
_Saturnus_, ssom hrstammande frn den nnu dda, oformade materien),
har man trott vara en frvridning af ordet _Grnland_. Men Harduinus, i
sina kommentarier fver Plinius, vederlgger sjelf denna sin tanke, och
frklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemus
(L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]

Af allt detta finner man nu att Pytheas r den frste och den ende som
beskt och beskrifvit Thule, och att alla de andres frklaringar ro
blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han hrmed menat.
Hraf fljer, att d numera intet land med detta namn str att finnas,
s mtte under den tid af 1000 r som frflutit innan den Nordiska
Historien egentligen tager sin brjan, namnet antingen undergtt en
betydlig frndring, eller blifvit helt och hllit uttrngt af ett
annat nytt och frmmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde
ej lngt efter Alexanders tid, frfattat ett historiskt arbete,
bestende af 24 Bcker, under namn: "_Thules mrkvrdigheter_", och
hvartill han troligtvis hemtat sina materialier frn Pytheas' resor.
fven detta verk r numera frgnget, hvaraf likvl den lrde
Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, p sitt
bibliotek i Constantinopel, nnu hafva frvarat ett excerpt. Att man
ansett allt hvad han deruti berttat fr orimligt, och alltsammans
ssom en uppfinning af Frf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men
det r vanligen menniskans lott att vara ltttrogen eller misstrogen;
och d hon i frra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet
ej tro annat n hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derfre pstod
fven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berttat
om Thule, hvilket han ansg fr idel dikter.

Det frtjenar kanske anmrkas, att d namnet _Thule_ icke lter
derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska sprket, s mste det
fljaktligen vara ett _vox barbara_, eller det mste vara en benmning,
som r hemtad frn infdingarnes eget sprk. Det r derfre s mycket
mer underligt att vra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som
med sina lrda etymologiska frklaringar, eller rttare sagdt
gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant
ord, p ett stt som ofta varit lika ljligt som orimligt, hr icke
engng vgat p frsket, af orsak, som det synes, att det varit dem
nstan omjligt att i ngot af de utaf dem knda nordiska sprken finna
dess _radix_, eller tminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess
frklaring. Vl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sllsk. Skrift fr r
1814) att ordet _Thual_ p forn-Iriska sprket skulle hafva betecknat
norden; mhnda, liksom hos oss, endast i fljd af denna Pytheas
beskrifning? Ett sdant isoleradt ord i ett sprk, r vanligtvis sjelf
af ett frmmandt ursprung, (hvarfre det ock redan tyckes hafva dtt
ut) och upplyser derfre icke heller hvarom hr egentligen r frga;
nemligen: hvilket land hrmed br frsts. Andra hafva ter skt
hrleda det frn Islndska ordet _Tili_, ml, _yttersta grns_. Utan
att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likvl Ortelius att
namnet _Thule_ nnu bibehllit sig i _Thelemarken_, eller som det af
infdingarne kallas _Tauhlmarken_, hvarmed man betecknade landskapet
Tellemarken i Norrige. Djurberg gr nnu lngre, och pstr (Geogr.
Lex. 2 D. s. 385) likvl utan att anfra ngot bevis, att detta
landskap fordom kallades _Thule_. S litet vi i allmnhet ro bjde fr
dessa lrda hrdragningar och ordtydningar, bra vi likvl nmna, att
om Finnarne den tiden, liksom till en del nnu, innehade norra delen af
Skandinavien, s r det fven i deras sprk man bordt ska anledningen
och betydelsen till detta namn. Finska ordet _tuulee_ (det blser)
hvilket uttalas precist ssom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen
kunna tjena ssom ett slags frklaring, det man hrmed betecknade ett
land eller en kust, der det _stndigt blste_, eller der _vinden lg
p_; och d detta ord p flera af de med Finskan nrmast beslgtade
tungoml, heter _tl, tyrl, til, toi_, (jemfr Otava II Del. pag. 71)
kunde det mjligtvis blifva en nnu strre anledning att tro det man
med _Thule_ fven betecknade _Tellemarken_, om nemligen ursprunget till
detta namn ej lter sig p annan vg naturligare frklaras. fven
Tacitus tyckes tala om blst och orkaner vid kusterna af Thule, d han
med anledning af det isbelupna hafvet, ssom tungt fr rodden, sger:
"_perhibent ne ventis quidem perinde attolli_." Annars kunde man fven,
ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet _tule_
(kom), och anse det som en vnskaplig inbjudning till en frmling, att
beska deras land -- ett yttradt: "vlkommen!" Eller, i motsatt fall,
en sdan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade
_Winminen_, d han beskte deras bygder (se E. Lnnrots Kantele. 1
D. s. 5); men mhnda ing dessa slags etymologiska deduktioner redan
nog mycket i Rudbeckska maneret. --

[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas hr egentligen
talar om de lnder som ligga nrmast sjelfva polen (_sub vertice
mundi_) och att det sledes till mer eller mindre del kan glla om
Thule, belget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i
stllet fr "sex mnader", skrifvit "sex veckor", s hade man haft
ingenting att deremot anmrka; icke engng att han varit hyperbolisk.
Cleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som fven citerar Pytheas,
sger det "man berttar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva beskt,
att de hade vid midsommarstiden en mnads lng dag." Han skulle
sledes, enligt denna berkning, hafva befunnit sig ungefr under 68
30' polhjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius,
hvilken tyckes hafva varit ngot nrmare underrttad om Thule, sger
att solen under sommarsolstndet syntes der oupphrligt i hela 40 dygn.
Man finner svl hraf, som af tskilliga andra smrre skiljaktigheter,
hvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit mhnda anfrde ssom bevis p
Pytheas inkonseqvens, att han beskt landet p flera punkter; hvilket
r s mycket mer troligt, som han fretog sig en kustsegling, i flera
dygn, emot norden. S t.ex. sger Geminus (se _Elem. Astronom. in
Petavii Uranol._ p. 22) som fven beropar sig Pytheas, att denne i sin
skrift om Oceanen, sagt: "_inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stllet
hvarest solen lg och sof (ope o helios koimatai), ty det intrffade p
dessa orter att natten blef ganska kort, p somliga stllen endast 2
timmar, p somliga 3; s att solen ter uppgick en liten stund efter
nedgngen_." Detta skulle ungefr hafva varit under samma latitud som
Torne, d.v.s. vid 65 51' polhjd, eller mhnda nnu sydligare.
Cosmas (se _Christiana Topogr. ap._ Montfaucon, _Collect_: Patr. T. 2,
p. 149) hvilken fven anfr Pytheas egna ord, sger att han i sina
skrifter om Oceanen, sagt att d han kom till de lngst mot norden
belgna lnder, s hade invnarna visat honom solens lger-stad (ten
helis koiten) emedan der varit en bestndig natt. Anmrkningsvrdt r
att just dessa yttranden n idag karakterisera infdingarnes talestt,
hvilket han ganska vl tyckes hafva attraperat. Finnarne sga, nemligen
om solen, vid dess nedgng: att den gr till _koia_ (mn majoilleen);
fven detta Svenska talestt tyckes hrleda sig frn det Finska ordet
_koto_ (hem) eller Lappska ordet _kte_ (hus), hvarifrn svl det
Finska ordet _kota_, som det Svenska ordet koja torde derivera sig,
ssom nrmast uttryckande en Lapps boningsrum. fvens sger man om
solen, vid starrbraket, att den _tfvar_ eller _hvilar i sitt bo_
(_makoo peslln_). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.

[132] Mnga hafva fstat uppmrksamhet dervid, att Pytheas vid
beskrifningen af Thule, nmner att der fanns honing; och hafva, i
anledning deraf, fven velat lmpa hela denna beskrifning p mera
sydligare lnder -- helst ordet _Thule_ icke speciellt frekommer i
denna mening. Vi hafva redan anmrkt att Pytheas beskt landet p flera
punkter, svl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till
svar  denna anmrkning nmna, att Finnarne icke blott brukade mjd,
utan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket fven Clausson
intygar, d han s. 136 sger: "_De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig
gierne mid, oc gifue stundom et Otterskin for en kande mid, eller
gire et stort arbeide derfore_." Att Finnarne fordom brukat svl mjd
som l, ses fven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare
undfgnades slunda:

    Tuotiin mett kannun kansa,
    Kannu mett, oltta toinen. &c.

(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). fven biet (_mehilinen_) besjunges mycket
i gamla Runor och besvrjelse-formler, under nskan att det mtte samla
honing, till lisa fr den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan
sjelfve frsttt sig p dess tillredning, eller om de lrt sig det af
Svenskar, Tyskar eller Danskar, knna vi icke, hvilket likvl icke
tyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benmning
hrfre (mesi) -- s framt man icke fven vill derivera den frn
svenska ordet mjd, eller latinarnes _mel_, Grekernes _meli_. Men det
veta vi, att d Finland frst kom under Sverige, betalte det sin skatt
i ikorn-skinn till Kronan, och i s kalladt _Finskt l_, fr hofvets
rkning; hvilket ansgs bttre n det Svenska. I den ryktbara sagan
_Fundin Noregur_, hvilken anses ssom det ldsta Nordiska Historiens
monument, och tros vara frfattadt af Are Hin Frode, som lefde ngot
fver 100 r fre Sturleson, str: "Konung Raumur (hvars tid anses
hafva infallit 200 r e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn."
Det tyckes vara temligen tnkbart, att de icke bjdo hvarannan p
vatten, utan mtte det varit l, mjd, eller ngon annan rusgifvande
dryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag -- isynnerhet de
nordiska, satt ett stort begr. Likas berttas det i Kon. Harald
Hrfagers Saga, att nmnde Norrska Konung p 870-talet, undfgnades med
mjd, d han ssom gst var bjuden till Finnen _Svase_. Vi knna att
mjdet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck
hos _Saga_ i Squabeck, varit Nordens ldsta vlfgnad, allt frn den
tiden Fjolner deruti fann sin dd; dock ej sdant det nu brukas, utan
-- i byttor, "starkt och kryddadt", (som de gamle kallade det) och
derfre vanligtvis alltid tfljdt af ett dugtigt rus. Frmodligen r
det detta, eller ngot dylikt Tacitus menar, d han om Germanerne
sger: "_potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem
vini corruptus_" (c. 28).

[133] Om man nu nogare jemfr denna Pytheas beskrifning fver invnarne
i _Thule_, med Taciti beskrifning fver Finnarne, s skall man icke
undg att mrka dem emellan en alltfr stor likhet, ja det skall kanske
visa sig, att den sednares berttelse p mnga stllen endast tyckes
vara en omskrifning af den frras. Eller, med andra ord, man skall
finna att Tacitus lmpat p Finnarne nstan allt hvad som Pytheas sagt
om Thuleboerne, likasom man lngre fram fr se huru skickligt Tacitus
frsttt att kompilera Pytheas i dess beskrifning p Estherne. S t.ex.
d Pytheas sger om Thule (fr att nyttja den latinska fversttningen)
"fructuum mitiorum nihil"; s sger Tacitus, liksom i anledning deraf:
_non queritant "ingemere agris"_; d Pytheas sger: "_milio et aliis
oleribus, fructibus et radicibus homines vesci_"; s sger Tacitus,
ganska kort och lakoniskt: "_victui herbas_" och d Pytheas talar om
att de der trskade sin sd uti stora hus (frumentum in magnas domos
contundunt) s r det mer n mjligt att Tacitus alluderar hrp, d
han om Finnarne sger att de brukade "_illaborare domibus_." Hvad fr
frigt Thules geografiska beskrifning angr, terfinner man fven den
hos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita,
c. 10, der han ibland annat fven tyckes vilja frklara, hvad Pytheas
berttat om dess otillgngliga kuster.

Annars r Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lmpa p Finnarne,
hvad Pytheas sagt om Thule. Plinius sger (L. IV, c. 27) om
infdingarne p holmarne _Oon_ eller _On_ (mjligen en rdbrkning
af Svenska ordet n) "ovis avium et avenis incolae vivant", hvarest han
med avenis tyckes afse det Pytheas benmnde _kegkros_ (milium).
Detsamma upprepar fre honom Pomponius (L. III) d han vid
beskrifningen om Skandien, och nst fre berttelsen om Thule, sger om
_Oon_-boerne: "_Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur_."
fven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derfre med
skl blifvit kallad hans "apa", repeterar fven detta med tillgg:
"_vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus._" Nu blir
frga hvad land man hrmed menar. Ngre, deribland Ortelius, (se hans
karta fver Europa, eller gamla Celtia) hafva hrmed velat frst
_Novaja Semla_, frmodligen fr det Pomponius sger att det lg
gentemot Sarmatien; andre ter hafva hrmed frsttt land (se J.J.
Hoffmans _Lexicon Universale_, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol.
Llindbergs _Antiqu. Lexic._ 2 D. p. 445) frmodligen emedan Plinius och
Solinus, enligt Xenophon Lampsacenus, sga att det icke lg lngt ifrn
Balthia och Scythiska kusterna. Jordanes frklarar detta tillfyllest,
d han i 3:dje Kap. sger: "_Crafenn (Scritofenni) frumentorum non
quritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta
paludibus foetura ponitur, ut et augmentum prstent generi, et
satietatem ac copiam genti_." Frmodligen beboddes land nnu denna tid
af Finnar, om hvilkas dervaro benmningarne _Jomala, Lappwesi_, m.fl.
tyckas pminna oss.

Denna uppgift, att nemligen infdingarne frnmligast lefde af
fgel-egg, mste frefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det
fven varit fallet, det icke kunnat glla fr mer n endast 3  4
veckor p ret. Xenophon tyckes vara den som frst meddelat denna
underrttelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina
tilllgg; men mnne icke fven hr vid ngot skriffel eller ngot
missfrstnd mjligen kunnat ga rum, och att man frblandat _ovis_ med
_ovibus_, hvilket ganska ltt lter tnka sig, vid dechiffreringen af
de gamles ofta svrlsta och abbrevierade manuskripter? Man skulle
kunna franledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad
de gamle berttat om de s kallade Scytherne, smningom blifvit
frflyttadt allt hgre och hgre upp emot norden, och slutligen
tillmpadt n p Sarmatiska, n p Germaniska folkstammar; s att man
vid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders
frfattare, terfinna nstan allt hvad hos de gamle ursprungligen
blifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat fven
nmndt, att de lefde af frhjordar, hvilka de bttre n ngon annan
frstodo att skta, hvarfre de fven hade _magn oves_; hvilket Strabo
(L. VII, c. 3, . 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift
igenfinnes sedermera ingenstdes hos de yngre auktorerne, vid
beskrifningen om de s kallade nordliga nationerne, s framt man icke,
enligt hvad vi tro, gissningsvis fr antaga att dessas underrttelser
om de myckna _fgeleggen_ (ovis) (hvilken berttelse ter icke
frekommer hos de gamle) ursprungligen torde hrleda sig, genom ett
missfrstnd, af de gamles uppgift.

[134] Svl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga
fversttningar, vra Historici skapat sig af dessa meningar, som med
afseende  den olika tolkning vi trott oss bra gifva det sista af
dessa ord, vilja vi hr, till de kunnigares bedmmande, infra sjelfva
grundsprket. _Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton
toton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta,
out aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o
psesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton
os an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta,
to men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks
akoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan
etheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanados._

[135] Man har p mngfaldiga och ganska olika stt skt frklara hvad
Pytheas hrmed egentligen menat; och det r mrkvrdigt att se huru de
lrdes frklaringar, i detta fall, omfattat fven det orimliga. --
Ngre hafva trott det Pytheas hrmed haft afseende p vissa _hafskrk_,
eller _mollusker_ (antingen p _Medusa capillata_, Linn. eller p ett
slgte kalladt _Holothurium_), som det synes, p den grund att dessa
sm zoofyter, som nnu icke voro af naturforskare upptckte 1000 r
efter Pytheas, blifvit hndelsevis af Tyskarne, nrmare 2000 r senare,
benmnde _Meer-Lunge_ (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre ter,
ssom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva hrunder tnkt sig antingen det
brinnande, eldsprutande _Hekla_, eller tjocka _tcken_ (mist) och
_dimmor_, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande
ismassor. Malte Brun r den ende som velat frklara det med de s
kallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutlndska kusten; Lagerbring
(Sv. R. Hist. s. 32) sker uttyda det dermed, att Pytheas frmodligen
sett vr kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en s sllsam
beskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk.
Hist. I B. sid. 11) helt simpelt gr Pytheas -- till en okunnig sjman,
denne Pytheas, som enligt Hipparchus (_ad Arati Phnom._ L. 1, c. 5)
m.fl. varit den samme som allrafrst upptckt att ingen stjerna fanns
vid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det nrmaste qvadrerade
emot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3
nrmast intill stende stjernor. Lagerbrings frklaring, som
visserligen kanske r den troligaste, isynnerhet om det bekrftar sig
hvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509)
anmrkt, att nemligen Norrmnnen, nnu i dag, kalla Ishafvet
_Leber-Zee_, hvilket namn, med en alltfr liten modifikation i
begreppet, mjligen skulle kunna utmrka hvad Pytheas hr menat med
hafs lunga, -- kan likvl tla en annan, mhnda mindre efterskt,
jemte sig vid sidan, en frklaring som kanske vore mera naturlig:
svida man nemligen icke alltid vill efterjaga -- endast det underbara.
D han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han beskte, sger att han
trffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa
(frmodligen till mjukhet och porsitet) liknat en lunga, den der hjde
sig fver hafvet, (d.v.s. flt upp vattnet) och hvarken bar eller
brt: (i anledning hvaraf han frmodar, att detta _mixtum compositum_
utgjort materiens primitifva kohesions-tillstnd, uppkommit af verldens
frsta urmne, chaos); s tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska
beskrifning, ej p ett naturligare stt kunnat afmla vra _Luhot,
hyllyt, lewt. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat,
rahkasuot, lansiat_, m.m. (dyn, sanka myror, hng-flyn) hvilka den
tiden mtte hafva varit mngfaldigt flera och strre; helst man af alla
gamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, msom lga
msom hga, kuster, lg fordom vida mera under vatten n nu. Att
Skandinavien -- isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva
beskrifvit, den tiden frnmligast mtte hafva besttt af stora och
sanka krr och mossar, hvilka strckte sig emellan de djupt i landet
gende hga fjllrtter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde
sig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P.
Warnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes fven Tacitus hafva
fattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja frklara slunda: "_nusquam
latius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec
littore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque
ambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo_." Sedan han
nyss frut, med afseende  den stelnade materiens formation, yttrat:
"_credo, quod rariores terr montesque, caussa ac materia tempestatum,
et profunda moles continui maris tardius impellitur_." Med anledning af
ofvan nmnde Taciti yttranden, jemfrde med Pytheas beskrifning, tyckes
det som han fattat saken alldeles frn samma synpunkt som vi, d han
anmrker att kusterna vid Thule skiljde sig frn alla andra kuster,
derutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke hr, som
annorstdes, steg och fll, utan instrmmade i sjelfva landet (jorden?)
och, liksom frbigende de yttre skren, steg i de inre vikarna, der
det intrngde (inmngde) sig mellan berg och backar. Detta lter endast
tnka sig slunda, att kusten, p somliga stllen, bestod af en
flytande hngdy, som hjde eller snkte sig allt efter vattnet, hvilket
svl deruti in- och utstrmmade (_influit_), som strmmade der ikring
och inunder (_ambivit_); och hvilket landmne sledes i 2:ne fall
liknade en lunga, nemligen deruti att det flt p vattnet, och att
vattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man
finner ej utan ett visst slags frtrytelse, huruledes Doktor Fant
fversatt detta stlle hos Strabo, slunda: "P kusterna (af Thule)
fanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller
luft, utan en blandning af alla tre elementerna ... Procopius, en
frfattare af 6:te rhundradet, kallar Sverige och Skandien med samma
namn, Thule (sid. 9)." Mnne man endast kan tillskrifva slumpen detta
missfrstnd, att s uppenbart frvnda och frrycka en annan
Historieskrifvares tydliga ord och mening, -- helst Strabos' och
Pytheas', som vunnit lderdomens och efterverldens aktning? Ty frst
och frmst fverstter Hr Doktorn detta med "en hafssvamp, som hvarken
var jord, vatten eller luft," -- d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa
delar (ty att den icke ensamt kunde utgras af en utaf dessa
ingredienser, torde ej behfva frutsttas); och likvl heter det strax
derefter "utan (var) en blandning af alla tre elementerne": en rak
motsats mot det frra, eller -- hvad mnne Hr Doktorn annars menar med
sina s kallade _elementer_? Dessutom str det uttryckligen om denna
massa, som fanns _vid (icke p) kusterna_, och som tyckes hafva hindrat
hans landgng, att den icke var en "hafssvamp", utan att den
(frmodligen med afseende  natur och egenskaper) endast liknade ngot
sdant; hvilket inom dessa f rader nnu en gng upprepas, fr att ej
mjligen missfrsts (_to pleumoni eoikos_). Det tyckes verkligen som
Pytheas hade anat det de honom skulle frest i profana hnder. Men
det ofrltligaste af allt r att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar
tvenne, i grunden srskilta, _beskrifningar_, tvenne srskilta _namn_,
och tvenne srskilta _land_, s att han i stllet att sprida ljus i
historien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas
hr talar om _Thule_, frblandas med hvad han p ett annat stlle talar
om _Basilia_ eller _Balthia_ (det nuvarande Preussen) ett helt annat
land, om hvilket han uttryckligen sger att det lg en dagsresa till
sjs frn _Mentonomon_, hvilket kustland ter, belget 600 stadier frn
Oceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia,
sger han "fanns bernsten p kusterna". Hvad land hrmed br frsts,
komma vi i det fljande att nrmare frklara. Hr vare det nog, att det
var i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant pstr) som Pytheas funnit
detta fossile. Ej nog hrmed! Hr Doktorn meddelar nnu en fjerde lika
grundls uppgift, d han bestmdt sger att "Procopius kallar Sverige
och Skandien fr Thule." Ty utom det att han ej nmmer dessa frra --
ej ens till namnet, s skola vi snart bevisa att Procopius med Thule
betecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och
Ryssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land,
folk, eller beskrifning, ro detsamma som Sverige och Skandien -- fven
om ngon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande;
hvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757,
s. 8) visligen anmrkt.

Icke utan skl vntade man sig att se dessa Pytheas ord bttre
uppfattade och frklarade af Hr Professor Geijer, hvilken fven (i sina
Svea Rikes Hfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags
fversttning: Man finner deremot att ocks han skt att, om mjligt,
gra dessa meningar nnu mera mrka och obegripliga. Ty sedan han
frst, i likhet med Hallenberg (Anmrkn. fv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s.
47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf beskt Thule,[M] -- frledd
dertill, som det synes, af ngra sednare tiders skriftstllare, hvilka
endast, och hufvudsakligast, med afseende  Lipariska arne, satt i
frga huruvida Pytheas sjelf beskt alla de orter han, i sina skrifter,
omtalar;[N] -- nmner han likvl att han der funnit "ett vsende" (hvad
vill detta sga? Hr Professorn har sledes inblst lif i den af Pytheas
omtalta dda materien -- visserligen ndvndigt, fr att deraf
tillskapa _ett djur_) "hvilket hvarken var haf, luft eller jord" (man
kunde franledas hraf, till den frga: finnes det ett vsende som r
haf, eller jord, eller luft?) "utan af alla tre sammansatt, liksom en
hafs lunga"; hvarefter han antager den af Schlzer (sid. 14) m.fl.
gjorda frklaringen, att hrmed frsts "ett slags medusa, ett
gelaktigt _sjkrk_, som finnes i Nordsjn och stersjn, och kallas
hafslunga." Hvilket djur, ssom: "en blandning af de tre elementerna
(terigen!) mot hgsta norden upphjde bde jord och haf (?) gjorde dem
otillgngliga (?) och vore liksom verldens _yttersta band_" (???)

Skert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles frskrckt, om han hr ftt
lsa hvad hans penna skrifvit; och sg, -- hvad skulle han vl tnka om
vra visa fder, som frvandlat hans _pulmonis marini simile_ till ett
_hafskrk_ och ngot som p en gng _liknade_ det samma? -- frmedelst
en metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus
Caligula frklarade sig p engng vara svl _Gud sjelf_ som hans
_fverste prest_. Mngen torde kanske fven undra, hvarfre
de lrde icke hellre valt ett litet krk ibland Litofyterna, t.ex.
korall-djuret, till denna mrkeliga sakens frklaring, d -- om ocks
materien blifvit litet hrdare, man hrvid likvl, ssom ett talande
exempel, kunnat beropa tillkomsten af Sderhafs-arne, ja kanske hela
nya verldens formation.

[136] _Tanais._ Detta Strabos yttrande, frmodligen hemtadt af Pytheas'
egna ord, har frorsakat de lrde mycket bryderi: hurulunda nemligen
Pytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat s i
hast, och -- liksom genom trollkraften af ett enda ord, frflytta sig
lngt ned till sdern, s han uppgifvit sig hafva beseglat de
Europeiska farvattnen frn Gades till Tanais, eller -- ssom man
frklarat det: frn Cadix till Don; hvilken sistnmnde flod, af de
gamle kallad Tanais, utfaller, som bekant r, i den till Svarta hafvet
hrande Moeotiska hafsviken. Att frklara denna luftfart, som man med
skl kunde kalla det, blir minsann icke s ltt. Redan gubben
Erotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrdig huruvida man
kunde stta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock
ingalunda mjligheten deraf: ty som vi frut anmrkt, gjorde sig de
gamle, redan lngt fre Pytheas, det begrepp, att den nord de i stern
tnkte sig, p andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle
sammantrffa med den nord de i vestern tnkte sig, p andra sidan om
den nnu oknda Germaniska oceanen, utan att de hrvid mhnda ens
kunnat frestlla sig det ofantliga afstnd som ger rum dessa haf
emellan; eller med andra ord, de trodde att svida sterns och vesterns
nord vore densamma, skulle fljaktligen, d man p hvardera stllet
sttte emot haf -- dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans.
Men huruvida Pytheas verkligen kunnat verkstlla en sdan segling,
eller huru det historiskt sanna skall kunna frenas med det i
berttelsen fabulsa, blir fr vra Geografer en dubbel gta, emedan de
inse sjelfva omjligheten deraf. Brehmer sker frklara det (2:ter
Abth. p. 381) derigenom att Pytheas, frn mynningen af Weixeln, letat
sig fram till Dons kllor (?) och derifrn sedermera fljt denna flod
till dess utlopp, dels gendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128)
och Bougainville (p. 154) hafva trott att man med _Tanais_ hr borde
frst Weixeln. Zeune, jemte tskilliga andra hafva deremot velat lmpa
detta p Dna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva
frklarat det Pytheas hrmed troligen menat Elben, hvars utlopp han
endast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflt med Don, s
man frn den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i fljd
hvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och
fljaktligen fven, gifvit dem ett och samma namn. En mrkvrdig
frklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen sker nedstta den
andra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en
och samma strm hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och sledes
lpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle pbrdade Pytheas
osanning fr hvad de sjelfve icke begrepo, s ska nu de yngre
tillskrifva honom okunnighet, fr hvad de icke kunna frklara. Till en
brjan tro vi oss bra anmrka, att Pytheas sjelf ingenstdes, s vidt
vi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket
mindre sger sig hafva beskt dem; utan att denna, lika s orimliga som
falska, slutsats r uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det
hr anfrda yttrandet om _Tanais_, hvarmed man ndvndigt vill anse
honom hafva menat _Don_; i fljd hvaraf ock alla de tillvitelser som
Mannert, p grund af denna beskyllning, gr honom, torde vara lika s
obilliga som ofrtjenta. Vi kunna fven hr icke undg att nmna,
huruledes de lrde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta
gtt fver n efter vatten, och skt att p ett mera konstmssigt, och
sledes -- p ett mindre naturligt stt frklara fven det mest enkla
och naturliga, fr att derigenom liksom gifva saken ett utseende af
mera djupsinnighet och lrdom. D man af hela Pytheas' beskrifning
tydligt finner att han seglat uppfr Norrska kusten, frbi de s
kallade Finnmarkerna, s -- hvad r vl d naturligare, n att han med
floden _Tanais_ menar _Tana elf_, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste
landtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingende _Tanafjorden_,
hvarigenom den uttmmer sig i ishafvet. -- En strm som icke blott af
alla hr i norden r den nordligaste, utan mhnda fven den strsta;
och hvilken, i en strcka af nrmare 20 mil, nnu i dag utgr grnsen
emellan Norrige och Ryssland? Hrigenom frsvinner allt det
vidunderliga i Pytheas' berttelse, hvilken numera framstr trovrdig
och sann, enr man finner att han fortsatt sin resa nda till Nord Cap
i stllet fr att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta
hafvet. Mhnda var det i anledning hraf, som Arrianus pstod att --
med undantag af _Jaxartes_, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken
ngon gng genom misstag blifvit kallad Tanais, -- det i Scythien fven
skulle finnas en annan flod med detta namn n den, hvarfver Alexander
gick med sin arm.

[137] Att Procopius, s vl som flera andre, kallat Thule fr en , br
icke frbrylla oss; detta gjorde de emedan man, fr att komma dit,
mste segla fver hafvet. Han har likvl nyss frut uppgifvit "Est
autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum
distat, ad aquilonem sita." Anmrkningsvrdt r att Strabo frifrar sig
fver Pytheas, fr det denne icke uppgifvit Thule ssom en , oaktadt
man seglade dit ifrn Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift
Hallenberg i sina anmrkn. fver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den
falska slutsats, att Thule lg afskildt frn Norrige och Skandien.
Tvertom tyckes Pytheas just hrigenom hafva bevisat det han knde
landet bttre n ngon annan, och att han fljt dess kuster frn sder
till norr.

[138] Procopius, _de bello Gothorum_, Basel 1531, Fol., p. 93. Han
nmner dock att hr funnos 13 talrika nationer, styrda af lika mnga
konungar. Af dessa folkslag upprknar han endast _Skritfinnar_,
_Gauther_ och _Eruler_. Efter honom omtalar Lombardern Paulus
Warnefridus, som lefde fr litet mer n 1000 r sedan, ngot nrmare
detta folk, hvilket han kallar _Scritobini_, hvars namn han deriverar
frn deras _skidlpande_ (skrida), hvilket han s vl som deras skidor,
noggrannt beskrifver, tillggande (liksom Pomponius om Germanerne) att
de to rtt ktt, gde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32
Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det
tyckes, frn Strabo.

[139] Om dessa _Mysi_, eller som de, enligt Strabo m.fl. rttare bra
heta _Moesi_, knner man alltfr litet. Homerus uppger dem som ett
Thraciskt eller Scythiskt folk, och ssom sdant, mste de hafva
utmrkt sig framfr flera andra. De bebodde landet ifrn berget Hmus i
sder, till floden Donau i norr, och i vester och ster frn floden
Saws frening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som
sedermera fven inkrktade deras gebit, indelte det i _Moesia superior_,
eller vestra Moesien, och _Moesia inferior_, stra Moesien; det tertogs
likvl snart af Sarmatiska folkstammar, som gfvo _Moesia superior_ namn
af _Servien_, och _Moesia inferior_ namnet _Bulgarien_. Annars fanns,
enligt Ptolemus, fven i Asien ett landskap benmndt _Mysien_, hvilket
indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrn detta folk
ursprungligen torde hafva hrstammat, och, troligtvis p samma vg som
s mnga andra, vandrat fver till Europa. -- I anledning hraf:
hvarifrn hrleder sig Finska ordet _mies_, Esthernes _mees_ (man), som
tyckes gifvit anledning till Svenska ordet _mes_? hvilket hos dem ftt
samma fraktliga betydelse som ordet _mysi_ fordom hade hos Greker och
Romare. -- Skulle det vl ursprungligen kunna hafva betydt en _Moes_, en
Moesisk man?

[140] Mrkvrdigt nog, nmner Solinus detsamma om Thule-boarne:
"_utuntur fminis vulgo, certum matrimonium nullis_" hvarmed man kan
jemfra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. fven
Tacitus, som, flerstdes, p det hgsta bermmer de Germaniska folkens
svl rena som strnga seder -- fven med afseende  deras gtenskap,
sger deremot p ett stlle, att ehuru de allmnt endast gtade sig en
hustru, brukade likvl ngre af de frnme taga sig flere; hvilket
synes hafva varit en qvarlefva af det sterlndska bruket, "_Quamquam
severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam
prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum
paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis
ambiuntur_." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. _Livon._ p. 155, 178) skall
mnggifte fordom varit fligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne
numera ingenstdes finner spr hvarken till ngot slags polygyni eller
polygami, s tyckes likvl nnu ett och annat gammalt ordstf liksom
antyda ngot som kunde syfta ditt; hvilket vi fven anmrkt i
reflexionerne till det frsk vi gjort, att med ledning af dessa
ordstf, bedmma vra frfders karakter, seder, sinnelag och
tnkestt, m.m., svl i sinnliga som fversinnliga mnen.
(Se Otava 1 D. s. 178).

[141] Ur denna synpunkt betraktad, r sjelfva Religionen till sin
karakter _poetisk_; emedan den, under hoppet p en tillkommande
sllhet, redan frljufvar det nrvarande lifvet. Den har derfre fven
lngst af alla vetenskaper, bibehllit sitt poetiska element i musiken
och sngen; och, mera egnad fr hjertat n fr frstndet, verkar den
alltid mer p den knslofulle, n p den knslolse. fven Historien
har sin poetiska stndpunkt i sagan, der den med det nrvarande
sammansmlter minnet af det frflutna.

[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar fra n i dag samma
slags lefnadsstt, hvilket de sledes allt framgent bibehllit, under
en tid af 1800 r efter Strabo. nnu lefva dessa nomad-stammar icke
blott af sina fr- och boskaps-hjordar, men frnmligast af dessa stora
hst-drifter, af hvars mjlk och ktt de isynnerhet lifnra sig. Detta
gller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska
folkstammarne, utan fven om de Tatariska och Mongoliska, ssom t.ex.
Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Burter, Metscherker,
Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara gare till en
hjord af 600 hstar, lika s mycket hornboskap, 1000 fr, och somlige
till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som ga sina
ngra 1000:de hstar (se Merkwrdigkeiten verschiedener unbekannten
Vlker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen.
4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, mtte
Stomjlk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus
(L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbrdeskrig emellan
sjelfva husbnderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans
excerpter hos Stobus), Strabo (L. VII, c. 4, . 6) m.fl. upplyser, att
de begagnade sig icke blott af hstktt, hstost och hstmjlk, utan
frnmligast af ett slags surnad stomjlk, hvilken de ansgo fr en
stor lckerhet, och den de frstodo att, frmedelst en viss egen konst,
tillreda; _Trephomnes krasin, allois te kai hippeiois hippeio kai
turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemesin autois
kataskeuasthen pos.)_ Mhnda alluderar Tacitus hrp, d han i 23 K.,
om Germanernes anrttningar, sger: "_Cibi simplices: agrestia poma,
recens fera, aut lac concretum_." Denna konst att p eget vis syrstta
sin mjlk, hvarigenom den erhller en ganska stark och angenm vinsur
smak, brukas af dessa nomadiska nationer n i dag, hvarvid de begagna
den icke blott, ssom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation
deraf, ett slags brnnvin eller en rusgifvande dryck, kallad _kumyss_,
hvartill de frnmligast anvnda hst- och frmjlk, och hvarom man kan
lsa en ganska fullstndig underrttelse s vl i 1 B. s. 176 &c. och 4
B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnmnde Merkwrdigkeiten, som i Russia or a
compleat Historical account of all the Nations which compose that
empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrttelser tyckas vara
hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (_Seniors & Juniors_),
Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii
och Sujews resor i tskilliga delar af Ryssland. Kanske var det sledes
i fljd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett
mjlk-kalas, som Scytherne, frmodligen under ngot slagsml, torde
hafva klst ut gonen p sina trlar, och i anledning hvaraf Herodotus,
Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anfr, det de hade fr
plgsed att berfva sina tjenare synen, p det desse, vid brygden af
denna dyrbara dryck, icke mtte kunna se taga sig deraf ngot till
bsta; i anledning af hvilken grymhet, den inbrdes fejden dem emellan
sedermera utbrt. Detta, som  ena sidan visar hvilket vrde man redan
den tiden visste stta p brnnvinet, bevisar  andra sidan att denna
dryck redan varit i flor lngt fre Herodoti tid. Som bekant r, bruka
Finnarne n i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar,
att under den varma rstiden starkt syrstta sin mjlk, i en stor,
dertill enkom inrttad s, der den idkeligen tillkt och utspdd med
vatten, utgr om sommaren deras vanliga lskedryck, samt anvnd vid
mltiden, s som sofvel, r dem en lika syrlig som hlsosam spis. De
hafva dessutom nnu ett annat stt att syrstta sin mjlk, hvarigenom
den, jemte en angenm syra, bekommer en ganska hrd och fast form.
Detta sker derigenom, att de instta den i varma ugnar, sedan filet,
eller grddan, frst blifvit aftagen, hvilken annars skulle smlta
ssom smr. En sdan mjlk, bildad af hvad Gottlndningen kallar
_skyr_, kalla Savolaxarne _kokko-maito_, eller _maito-kokkelia_. Att
Finnarne fordomdags icke blott brukat hstmjlk, utan fven deraf varit
stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne nnu fr 1000 r
sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjlk, ssom den bsta
traktering, hvilken endast bestods hos de rike och frnme, (till
hvilkas frmnsrtt det hrde, att f taga sig ett rus), d de fattige
deremot fingo tnja sig med mjd, hvarp der i landet redan den tiden,
fanns godt frrd; och rdde det fven d mycken split och oenighet
emellan herrar och trlar. (Se _Others och Wulfstans_ resor, infrde i
K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). fven
Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck
svl hstmjlk som hstblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De
Duisburg upprepar ungefr detsamma,[O] d han, i sin Chronicon
Prussicum, sger att de fordon drucko mjd och stomjlk, (jemfr
Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de
Nordiska sagorna, var det Odin som frst fridlyste hsten, deri genom
att han frklarade den helig, och mhnda r det allt frn denna tid
man kan rkna det bruket, att nyttja den till slagt, smningom brjat
aftaga. Annars frtjenar det mhnda fven anmrkas, att liksom
Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stllet fr bde hst
och ko, s begagna sig nnu mnga af dessa Scythiska nomad-stammar af
samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes p
stt och vis liksom utmrka, att fven den Lappska nationen fordom
hrstammat eller kommit ifrn dessa sydligare trakter.

[143] fverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid ssom nomader, hvilka
lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det fven ibland dem
vissa folkstammar som idkade kerbruk, och det till den grad, att de
med spannml ofta undsatte Grekerne. Detta gllde isynnerhet om
Cherson, som var ett fruktbart och till strre delen ganska vl
uppodladt land. berttar att de i skatt till Mithridates, utom 200
talenter i silfver, erlagt 180,000 _medimner_ sd. (En _medimn_ var ett
Grekiskt mtt, som innehll efter stadsml ngot fver 11 kannor, efter
landsml ngot fver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehll den, enligt
Cicero, nrmare 48 kannor, och svarade sledes emot 1/2 tunna i fast
ml). Samma frfattare berttar, att man frn dessa trakter fordom
utskeppade spannml till Grekland, och att man omtalt det Leucon frn
Theodosia tillsndt Athenienserna 2,100,000 medimmer sd. Redan
Herodotus uppger fyra Scythiska stammar ssom jordbrukare, nemligen
_Alazoner_ och _Callipider_, men frnmligast dem han kallar _Skythai
aroteres_ och _Skythai georgoi_, (annat namn visste han icke p dem).
Frmodligen r det dessa kerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24)
kallar _Scyth campestres_; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne,
anmrker, ssom ngonting hos detta folk eget, att bruden, i stllet
att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhller af honom sknker och
gfvor.

[144] Ungefr detsamma anfr Tacitus om Germanerne: _"plus ibi boni
mores valent, quam alibi boni leges_." (Jemf. s. 9).

[145] _Honing och mjlk_ omtala Finnarne mycket nnu i sina gamla
Runor, ssom den bsta vlfgnad de knna -- "helsosam fven fr de
sjuke"; och mjlk uppger fven Solinus, ssom Thuleboernes
hufvud-frtring.

[146] Ungefr samma ord anfr Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis
vckte detta hos Romarne s mycket strre frundran, som yllevfnader
var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro
frbundne; och hvarmed fven de hgst frnme sysselsatte sig. Enligt
Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia hruti ett mnster fr mnga;
och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sllan i andra klder,
n i dem som voro frfrdigade af hans geml, syster, dotter, eller
barnnbarn.

[147] Hvad skinnplagg hrmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38)
d han sger att en stor del af Scythiska nationen klr sig svl i
hermelin som i zobel- och rfskinns-pelsar, hvilka voro bde ltta och
mjuka, samt ogenomtrngliga fr vinden. Samma kldsel brukade, enligt
Hesychius, fven Partherne, ett till hlften Scythiskt, till hlften
Persiskt folk; och likas var frhllandet med Hunnerna, enligt
Ammianus Marcellinus (L. XXXI).

[148] Mnne ej mjligen orediga berttelser om dessa nordboers
trolldoms-frmga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri
habentur." Skulle man vga fverstta dessa ord, dermed att: "de
ansgos ssom trollkarlar", och skulle man, utan afseende  de af
Auktorerne vidfogade frklaringarne, endast fsta sig vid resultatet af
hvad i forntiden berttades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras
skerhet och den vrdnad hvarmed de betraktades af andra nationer,
jemnfrdt med hvad nordens gamla hfdatecknare, ungefr i samma mening,
sagt om Finnarne, -- endast d -- men icke frr, skulle vi hafva lst
knuten af dessa de gamles, gtlika, berttelser om norden. Och Tacitus
skulle hafva varit den som hrvid betrdt fver gngen ifrn sagans
omrden, in p Historiens.

[149] Enligt hvad vi sidan 53 nmnt, upprepa vi nnu, att, s vidt
Taciti skrift redan varit knd af Plinius, denne, under _Hyperboreorum
felicitas_, troligen subsumerat och omfattat _Fennorum securitas_; men
deraf fljer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp
om _securitas_, frsttt den andres, om _felicitas_, och det s mycket
mindre, som han nyss frut sagt att de brukade _spe metuque versari_.
Deremot synes snarare Jornandes nnu hafva velat lmpa p Finnarne
ngot af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, d han sger:
_Finni mitissimi, Scanzi cultoribus omnibus mitiores_; ett vitsord,
hvilket alltfr litet fverensstmmer med de historiska urkunderna och
de Pfviska bullorna.

[150] Naturligtvis uppstr hr frga hvarifrn Tacitus erhllit dessa
sina underrttelser (ty sjelf uppger han sllan sina kllor)?
Vl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat
en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om
frfattaren, ger ngon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan
lngt fre Plinius (enligt dennes _Hist. Nat._ Lib. 37, c. 11) vid
beskrifningen om stersjkusterna, sagt: "_insulam esse Abalum: illuc
vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris
purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis
vendere_." Hvarefter Plinius sjelf tilllgger: "_Huic et Timmus
credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Sledes, hvad Pytheas hr
kallar: "_concreti maris purgamentum_", det kallar Tacitus, i 45:te
Kap. om Estherna, "_ejectamen tum maris_"; nr Pytheas, om Bernstenen,
sger: "_illuc vere fluctibus advehi"_, s sger Tacitus derom:
"_vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in
adversa littora exundant_", och nr den frre sger: "_incolas pro
ligno ad ignem uti eo_", s sger den sednare, liksom i anledning
hraf: "_Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae
accenditur, alitque flammam pinguem et olentem_." Denna stora
fverensstmmelse i de detaljerade uppgifterna, som rjs emellan bda
dessa skriftstllare, tyckes vara ngot mera n tillfllig. Vl kan
hrvid invndas, att deraf dock icke fljer det Tacitus plagierat
Pytheas, emedan enr de beskrifvit samma land och samma folk, s mste
naturligtvis sjelfva beskrifningarne fverensstmma. fven hremot
hafve vi ingenting att pminna -- ty det var just detta vi trodde oss
bra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt _Balthium_ eller _Abalum_
menade det land som, enligt Tacitus, innehades af _styi_, om hvilka
Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllgger: "quod (scil.
succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska frklaring som
pstr, att ordet _glesum_ (fabriceradt, som det tydligen synes, af
Tyska ordet _glas_) r uppkommit af Arabiska orden _k--l songh_ eller
_k-- lsongh_, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett
_bernstensrikt land_, lemma vi derhn. Herr Reinegg, som gifver oss
detta vid handen, och derjemte underrttar oss att Finska benmningen
_Suomenmoa_ ursprungligen hrleder sig af Arabiska ordet _Somgh_, som
skall betyda _bernsten_, r man hrfre hgeligen frbunden (se
Bschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Mnne det icke
d, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne,
ftt sitt namn efter landet (_Same, Suome_) och icke landet efter
Bernstenen?

[151] Jemfr Plinius och Tacitus.

[152] Jemfr Straho och Solinus.

[153] Plinius frklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet _Austravia_,
hvilket han likvl p ett annat stlle (L. 4, c. 13) skrifver
_Austrania_ och _Actania_, r utlndskt, upptaget frn dessa
frmlingars sprk: "_Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic
appellata: a Romanis vero Glessaria_." Man upptcker ltt, i detta
redan till hlften latiniserade ord, bemrkelsen _Esthland_, eller som
det af de gamle fordom kallades _sterlanden, Austrland_, hvarunder
stundom fven inbegreps Finland.

[154] Ja lngt fre Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader,
p ett stlle, ehuru ofullstndigt, om detta land. Han sger nemligen,
att Bernsten hemtas frn yttersta delen af Europa, kring en flod den
infdingarne kalla _Eridanus_ (Hridann), hvilken utfaller i ett haf
emot norden, utan att likvl gifva ngot vidare namn p landet. Efter
honom upprepar Strabo detsamma. Man br kanske icke frtiga att det, i
Preussen, verkligen befinnes en flod benmnd _Rudaun_ eller _Rodaun_,
som, ursprungen frn en sj med samma namn, vid Danzig, utfaller i
Weixeln.

[155] Frmodligen berknar Pytheas hr _Olympiska stadier_, hvilka
innehllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och
hvaraf 8 gingo p en Romersk mil (_milliarium_); men 30, och
derutfver, p en Persisk mil (_parasanga_) och fljaktligen 144 p en
Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle sledes detta lga kustland
(_stuarium_) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af
Guttonerne, strckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i lngd.
Denna dimension qvadrerar nstan till siffran med verkliga
frhllandet, om man antager honom hrmed hafva menat Jutland, eller
promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket rknas vara
45 mil i lngd.

[156] Namnet _Basilia_ (Basileia) torde egentligen bra anses som ett
nomen appellativum, utmrkande att det utgjorde ett eget _Konungarike_.
fven Herodotus, Strabo, m.fl. benmna en af de Scythiska stammarne
"Basilii" (de kunglige), och frklara att de voro svl till vrdighet
de frnmste, som till antal de talrikaste, de der, ssom en
hufvudstam, ansgo de friga Scytherne ssom sina trlar. Att fven
dessa fordna Esther haft egna kungar och gt mycket trlar, intygas af
Others och Wulfstans vitsord.

[157] Man finner i allmnhet, enligt hvad frut blifvit anmrkt, att
svl Romare som Greker voro mycket bjde att anse de fleste af dessa
nordiska lnder fr ar, frmodligen emedan de nnu icke landvgen
kommit i ngon nrmare berring med dem, utan endast sjvgen fver
hafvet. Derfre, liksom de kallade _lycksalighetens_ land: _insul
fortunat v. beatorum,_ s kallade de nu ock bernstenens land: _insul
glessari, v. Electrides_. Som nu Plinius, ( ena sidan) antingen med
eller utan skl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan,
strckt sin sjexpedition nda till bernstens kusterna, och man
deremot, ( andra sidan) oviss p hvad grund, vill betvifla det hvarken
Romare eller Phoenicier varit in i stersjn, s har man, i anledning
hraf, sett sig franlten att, p de fr dessa tider upprttade
geografiska kartor, frflytta flera af dessa stersj-provinser till
kusterna af Nordsjn. Detta tyckes tminstone hafva varit fallet med
Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles
uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en , icke skulle sakna all
grund: ty som bekant r, utgres detta land af en del utaf det
Brandenburgska Preussen, memligen provinsen _Samland_ (p Lat.
_Sambia_), hvilken nnu terstr, ssom ett minne, af ett gammalt rike
med samma namn; af hvilken provins hela _Samlndska kretsen_ nnu br
sitt namn, innehllande provinserna _Samland, Schalanen_ (Schlavonien)
och _Nadravien_.[Q] Detta de gamles _Samland_, som redan genom sjelfva
sitt namn, ehuru till hlften Germaniseradt, tyckes antyda en
omissknnelig frndskap med de likaledes till hlften barbariserade
orden _Suomi-land_ (Finn-land), och _Same-land_ (Lapp-land), till ett
bevis p folkens och sprkens fordna slgtskaps frhllanden, formerar
en stor, p trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken,
kringfluten af stersjn, Frische och Curische-haff, begrnsas fven p
landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka slunda afskilja den
frn den friga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likvl
ttt befolkade provins, utgr den egentliga Bernstens-kusten, kallad
_Sudauische Ufer_, en strcka af endast 10 mil, rknadt ifrn _neuen
Tieffe_ till _Krantz-kruge_ vid brjan af _Curische-Nehrung_.

Hvad som, med afseende  namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om
Samland, tyckes till en del fven glla om _Samogitien_, en af
Lithauens strsta provinser, hvilken fre r 1560, innan det
infrlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och
Konungar. fven detta namn tyckes frrda ett nnu ej utddt minne af
dess fordna bebyggare. Vl anses det hrflutet af ordet _Samogitz_, som
p landets sprk skall betyda _lglnd_; men fven i detta fall --
hvarifrn hrleder sig d detta ord? Och mnne det ej ursprungligen kan
hafva bemrkt ett land som beboddes af dessa _Samer_ eller _Suomer_,
hvilka, af Letterne och Slaverne undantrngde, togo sin tillflykt till
de sumpiga och morasiga krren och skogstrakterna?[R] Denna
namnfrklaring torde dessutom hr frtjena s mycket mindre
uppmrksamhet, som ordet _Samogitia_, hvilket r provinsens latinska
benmning, egentligen r ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord;
ty af infdingarne kallas det n i dag _Smodzka-zeml_ (Samiska
landet) af Polackarne _Smudzka-ziemi_, och af Tyskarne _Samaiten_,
(jemfr Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). fvens tyckes namnet af
den norr om Samogitien belgna, under Polska kronan fordom lydande,
Lifflndska provinsen _Semgallen_, hvilken numera, ssom ett Ln, r
tillslaget Hertigdmet Kurland, innebra det dess fordna invnare varit
en blandning af Finnar (_Samer_) och Galler, i likhet med hvad som till
frene blifvit nmndt om bemrkelsen af _Fin-gallia_. P samma stt
tyckes den i Nordens gamla Historia s mycket omtalta Danska n
_Samsoe_, liksom den derin till belgna n _Fyen_ (p Lat. _Fionia_),
hrleda sin etymol. upprinnelse frn dessa gamla Finnstammar, hvilka,
efter eget sprkbruk, kallades _Samer_ eller _Suomer_.

[158] I anledning hraf hafva ngra med namnet _Hsti_, velat frst de
i sednare tider bekante _Hessarne_. Kurist nog, tycks det som man
fven i sdern skulle terfinna detta namn hos forntidens Auktorer.
_Histii_ omtalas redan af Herodotus ssom ett Grekiskt folk, under
Xerxis tid, om hvars hrkomst man skulle kunna sluta deraf, att han
omnmner _Histia_, ssom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho
uppger att folket Histi bebodde n Icara, m.fl. st., samt att en del af
dessa Histier sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa
berttelser icke saknat historisk grund, sknjes deraf, att en stad p
Euboea hette nnu lngt efter dem Histia (namnet skrefs fven Estia,
Hestia och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades
_Oreum_ eller _Oreus_.

[159] D s mnga forntidens Frfattare vetat att tala om _Estherne_,
mste det frefalla oss underligt att Tacitus r den frste, och nstan
den ende, som nmner ngot om _Finnarne_. Af Strabo (L. IV, c. 4. . 1)
finner man likvl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit
Venedernes nrmaste grannar, det han kallar _Timios_ (mnne ej mjligen
ett skrif-fel, i stllet fr Finnos?) hvarom sedermera ingen annan
Frf. frtljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska lngt
ut i hafvet sig strckande landtudde: _epi tinos propeptokuias ikanos
akras, eis ton okeanon oikentes_.[S] Vi styrkas i denna frmodan s
mycket mera, som bde Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas
hafva studerat hans skrifter -- tminstone de fragmenter deraf som
frekomma hos Strabo -- fven gra Venederne till Finnarnes nrmaste
grannar. Hvarfre vi ocks anse Strabos gissning, det Pytheas hrmed
skulle hafva menat _Osismerne_, mindre lycklig. En gissning, som, att
sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derp, att Artemidorus frvexlat
Ostionerne med deras grannar _Cossinerne_, af hvilka han frlgger de
sednare vid vesterhafvet (_ad occiduum Oceanum_). Icke mindre
anmrkningsvrdt mste det frefalla, att Strabo sjelf, som ganska
noggrannt upprknar alla den tidens knda Germaniska folkslag, icke
nmner ett ord om Finnarne; hvilket folk likvl, af hans nrmaste
samtid, redan var kndt, ssom bosatt i trakterna kring Weixeln.
Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar _Sumos_
(Smes) -- mnne han ej hrmed menar _Suomer_, eller _Suomis_-folk? --
s mycket mer som han omnmner den omedelbart strax efter _Luios_
(Leies), hvarmed han torde frst _Livos_ eller _Liverne_; hvilka bda
nationer han (L. VII, c. 1, . 3) sger blifvit, jemte flera andra,
bragte under Marobodi vlde. Pomponius ter knner icke dessa _Sumos_,
"no" tyckes liksom i deras stlle konstituera ett folk, som han kallar
_Satmalos_, ett namn, som kunde synas deriveradt af _Samelaner_.

[160] Vl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af
_Lapparne_; men Lapparne bebo intet land, de genomstrfva det blott.
Mrkvrdigt nog sker fven Porthan, eller rttare sagdt Juusten
(Chron. Episc. Finl. p. 88) utstta Finnarnes ankomst hit till norden,
till 3  400 r eft. Chr., endast af det skl, att Finland, vid
Svenskarnes ditkomst, nnu var, i hans tanke, alltfr litet bebodt och
befolkadt (?). P grund af en sdan hypotes skulle sledes strre delen
af Sveriges nordligare provinser saknat invnare intill sednaste tider.
Till fljd af denna sigt, vill han lmpa allt hvad Tacitus och andra,
fre denna tid, skrifvit om Finnarne, p _Lapparne_. Och fr att med s
mycket strre konseqvens drifva denna sin sats, sker han fven
insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta _Esther_
ingalunda borde frst den nation, hvilken nu af oss s kallas, utan
att hrmed troligen utmrktes ett helt annat folk; hvilket folk han,
lika s litet som ngon annan, ej kan nrmare antyda -- ej ens till
spren. Mhnda stdjer sig denna hypotes p de af ngra Frf. anfrde
yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska
folkslag utrotade; (hvarmed torde bra frsts: att de blifvit af dem
underkufvade eller uttrngde); eller mhnda grundar den sig p ett
missfrstnd, franledt af ngra Preussiska Annalisters och
Krnike-skrifvares, lika s ensidiga som spetsfundiga uppgifter?
Likasom tskillige af Sveriges nyare Historici (frmodligen -- af ren
patriotism!) icke kunnat lida den tanken att _Finnarne_ skulle hafva
bebott Skandinavien fre deras frfder, de yfverborna Gtherne;[T] s
hafva fven Preussarne,  sin sida, lika mne om sina anor, icke kunnat
frdraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) fre deras egna
ttefder. Och fr att gifva dessa, af dem framstllda, sigter, ngot
sken af sannolikhet, pstr t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1,
c. 1) att de forntida Esther icke varit annat n renhrige _Gther_, --
nemligen st-Gther, hvilka man (troligen fr det lnga namnets skull?)
kallade _AEster_. Olyckligtvis infaller Gthernes invandring i norden,
nog sent, fr att kunna anses vara landets _aborigines_; han har
derfra sett sig ndsakad att tilldmma _Venederne_ detta hedersrum.
Men -- p hvad skl?

I fverensstmmelse hrmed, hafva nu fven Svenskarne -- i trots af
alla ldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner,
ja i trots af deras egna sagor och myter -- brjat insinuera, det man
med de i vr ldsta historie s ofta, msom, frekommande Jttar, Jotar
och Finnar m.m., hvilka der nstan alltid karakteriseras ssom ett
folk, icke blott af fiendtlig sinnesstmning emot Svear och Norrmn,
utan ssom en nation, helt och hllet hrstammande af ett frmmande
ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom
bosatte Finnar, br frst ldre, frut hit invandrade Asar och Gter.
Likasom man fordom frdref eller tillbakatrngde de Finska
folkstammarne frn sina besittningar, s sker man nu fven uttrnga
deras minne frn sjelfva historien, och att derifrn liksom utplna det
Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skrdar af dessa
Historiens _gengngare_, eller -- till hvad vinst de ro fr sjelfva
vetenskapen, derom m de sjelfve dmma. Utom alla de mnga motsgelser
och invndningar som skulle kunna uppst i anledning hraf, vela vi
blott tillta oss fljande lilla anmrkning: Om Finnarne icke innehaft
Skandinavien fre de s kallade Asarne, s mste de fljaktligen hafva
inkommit p en gng med dem, eller ock eftert. Att de icke tfljt de
frre, vittna alla historiska efterrttelser, der icke ngot
frekommer, som skulle kunna antyda ett sdant ressllskap af _Jttar_
eller _Jotar_; hvilka, tvertom, hr frst omtalas, ssom landets
ur-invnare. Att de sledes icke heller kunnat hitkomma sednare n
Svenskarne, intygar, utom fregende omstndighet, sjelfva historien,
hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onmnd en tilldragelse, s vigtig
som denne -- ett helt folkslags invandring till norden: bestende af
flera talrika stammar. Sjelfva den omstndigheten, att de Finska folken
(Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora
allmnna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och
riken, eller som invandrande frn stern till vestern, ofta omtumlade
med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt
upprknades af hfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera
omnmnas ibland dem, som af dessa ptrngande folkmassor blifvit
sprngde eller tillbakatrngde -- denna omstndighet bevisar, enligt
hvad vi skulle frmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit hr
lngt fre denna tid -- ja, s lngt fre alla andra, att icke engng
sgnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller
upptecknas, af forntidens auktorer. Att sledes med dessa Jotar eller
Finnar vilja frst Svear och Gther, frutstter en, emot all sann
historisk forskning, s hrdad panna, att derom r ingenting att
pminna.

[161] Om vi icke misstaga oss, sker Billmark, p ett motsatt hll,
bevisa, att Finland frst blifvit befolkadt af Finnar frn
Helsingeland: frmodligen emedan fven derifrn mjligen ngon
fverflyttning kunnat ske, vid det de ptrngdes af de framryckande
Gterne. Besynnerligt frefaller det oss emedlertid, att man alltid
liksom skt en mindre naturlig frklaring.


[A] Detta gller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker
begrepet _liten_; och ehuru i Svenska sprket icke finnes ett enda ord,
som motsvarar ngot af de flere och mngfaldiga deraf i Finskan
formerade Diminutifver, skola vi dock ska att, i ndfall, tminstone
approximationsvis, uttrycka dem, s godt vi kunna, genom tillgg af
ngot dervid fogadt Adjektivum. S t.e. bildas af ordet _pieni_, liten
(_Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin_) fljande Diminutifver
af _Frsta_ graden; hvilka man gerna, om man s vill, endast kan anse
som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke ro)
emedan de alla ga lika betydelse; Dessa ro nemligen: _pienuinen,
pieninen, pienoinen, pieninen och pieninen_, ganska liten (hvar och
en med sina Komparatifver p: ..._isempi_; och Superlatifver p
..._isin_). Dessutm bildas, enligt en annan ordhrledning,
Diminutifverne _pienukka_ och _pienikk_, (egentligen: _en liten
Tingest_) i hvilkas begrepp af litenhet fven ingr karakteren af
sjelfva det Substantivum, hvarp de lmpas. De ro sledes, till sin
natur, mera Substantifver n Adjektifver, och kunna fljaktligen icke
heller kompareras. -- Af dessa bda sistnmde bildas fljande nnu
mindre Diminutifver, hrande till _Andra_ graden hvilka tillika fven
utgra nya Diminutifver till de fem frstnmde; nemligen: _pienikkinen
och pienukkainen, altfr-liten_ (med sina Komparatifver och
Superlatifver). -- Ssom ett nnu mindre Diminutifvum, af alla de
fregende, framstr nu ett nytt ord _pikku, helt-liten_ (Compar.
_pikkumpi_ eller _pikkuhumpi_; Superl. _pikkuin_); hvilket sledes
ensamt utgr det af _Tredje_ graden. -- Af detta ord bildas fljande
mindre Diminutifver, af _Fjerde_ graden: _pikkuinen_ och _pikkainen_,
_mycket-liten_ (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). --
Af sistnmde Diminutifver bildas nnu ytterligare fljande mindre
Diminutifver, af Femte graden; _pikkuruinen, pikkarainen, och
pikkiriinen_, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver
och Superlatifver). -- ndteligen bildas af desse sistnmnde, nnu en
en gng, fljande mindre diminutifver af den sista, hgsta och _Sjette_
graden; nemligen: _pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen_,
_onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten_ (med sina
_Comparativa_: _pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och
pikkiriikkisempi_; samt _Superlativa_: _pikkuruikkusin, pikkaraikkasin,
och pikkiriikkisin_). Hvad tyckes lsaren nu om ett sprk, som blott i
den enkla frgan om hvad som r litet, ger icke mindre n 18
srskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus
i hvar; (_Singural. och Plural_ tillsammantaget) utgrande tillsammans
fver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta sprk vill man likvl
kalla fattigt och olmpligt fr en hgre kultur; ehuru det, genom
sjelfva sin formation och ordbildning, freter det evidentaste bevis p
en forntida hgre odling. Det folk som verkstller, svl med tanken
som med orden, icke mindre n 6 gnger frnyade abstraktioner af ett
grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett _non plus
ultra_, genom allt hgre och hgre, finare och finare distinktioner, --
detta folk, svl som dess sprk, str icke, eller har tminstone icke
sttt, p en lg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gng i
ndfall, tillgripit talestt, s meningslsa som t.ex. dessa, hvilka,
genom det allmnna sprkbruket, slutligen vunnit hfd; nemligen:
_mycket litet, fasligt litet, frfrligt litet, frskrckligt litet,
ofrskrckt litet_ (i Uppland), _obarmhertigt litet, och ristligt
litet, och frtrfflige litet_ (p Gottland), och flera dylika uttryck,
hvilka alla kommer ungefr p ett ut.

[B] Mellan dessa bda Reciproca Verb-former, i Finska sprket, r en s
fin skillnad, att vi icke p Svenska kunna specificera den nrmare, n
att den ena tyckes innehlla begreppet af sjelfva _Verbum_ i frening
med _Accusativus totalis_ _ihteni_, (af _Pronomen Reciprocum_ _ihe,
ite_, jag sjelf) t.ex. _seisottain_, i stllet fr seisotan-ihteni; den
andra deremot synes utmrka begreppet af _Verbum_ i frening med
_Accusativus partialis_, _ihtini_ t.ex. _seisottaiten_, i stllet fr
seisotan ihtini. I anledning hvaraf vi ock kallat den frra formen,
som nyttjas allmnt i Savolax, och utmrker en mera _generell_ eller
_permanell_ handling, _Verb. Reciprocum totale_; och den sednare, som
nyttjas allmnt  de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmrker en
mera partiel eller momentell handling, _Verb. Reciprocum partiale_.
Denna begrepps skillnad utmrkes p enahanda stt i de andra
Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena
eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. _seisotan hnet (hnen)_
"jag har honom att st, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess
rrelser; eller p alla punkter af dess yta, eller -- fr en lngre
tid); d deremot _seisotan hnt_ betyder: "jag har honom att st,
eller stanna" (neml. med afseende endast  vissa af dess rrelser:
nemligen de strre, t.ex. p hnder och ftter, hvarvid jag i tanken
nnu icke abstraherat bort den mjliga rrelsen i de mindre delarne,
t.ex. i fingrar och tr; eller ock tnker jag mig detta afstannande
blott -- fr en kortare tid).

[C] Fr att i Svenskan kunna uttrycka _Neutra_ ndgas vi begagna ordet
_det_, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.

[D] Det skulle troligtvis blifva lika njsamt som lrorikt att
utgallra, och med sina _loca parallela_, i de Finska Runorne, jemfra
detta, i de gamla sago-sngerna frekommande, af oss nnu urskiljbara,
plockgods. En mda, hvartill vi fr en annan gng skola spara oss.

[E] Jemfr hvad vi frut hrom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning fr
r 1817, och i vr afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lra;"
infrd i 1:sta Delen af Otava.

[F] Man tyckes i allmnhet vid fversttningen af detta stlle hos
Tacitus, hafva ansett orden: "_formas aprorum gestant: id pro armis
omnique tutela_", betyda, eller syfta, detsamma som orden: "_effigies
et signa gudam in prlium ferunt_", (i 7:de Kap.) Meningen r dock hr
helt annan. Ngra hafva likvl insett orimligheten af att vela tro det
figurerna af ngra afbildade svin skulle vara dem mera till skydd n
allskns vapen och frsvar; och derfre skt frklara saken derigenom
att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och
djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta
frklaringsstt, som torde vara nog _longe petitum_, lmpar sig ter
icke till Taciti hr p stllet alltfr tydliga ord.

[G] Vl sker Brotier, i sina noter fver Tacitus (_Parisiis_ 1776)
frklara detta derigenom, att han vill lmpa det p _Hertha_, som
blifvit nmnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, n
Estherne, hade sin dyrkan, s sges det tydligt der "_terram matrem_",
hvilket aldrig kan f ngon synonymi med "_dem mater_."

[H] Vl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags frkrlek fr egna
myter, ofta trodde sig i frmmande folkslags superstition finna
Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan
hos Naharvalerne, att frtiga mnga andra exempel. Det kan sledes vara
en mjlighet, att Tacitus med _Mater deum_ hr verkeligen menat
_Cybele_; och hvilket kunde kanske frklaras derigenom att
_Metragyrterne_, och _Kyrobanterne_, som voro hennes prester och
tillbedjare, i likhet med vra _Noijat_, strko omkring landet p
tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas _Schamaner_ och
Lapparnes _Noider_, af en puka, hvarmed de antydde sin nrvaro. Kanske
denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmstare, gjorde
att Tacitus frblandade den med hvarandra, och ansg dem dyrka samma
Gudom.

[I] Man m ej tro, att detta vore en motsgelse af hvad som frut
blifvit sagdt om _qvinnornas slafveri_ hos Finnarne; ty huruvida
_husmodren_ hruti gr ett mrkeligt undantag, hafva vi frut visat i
Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.

[J] Hgst besynnerligt r, att Sturleson sger just detsamma om _Odin_
och hans trollkonst, hvilken han lrt sig af Jotarnes Konung _Gylfe_;
nemligen att han derigenom alltid segrade och var en frskrckelse fr
sina fiender; "_fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc
skickelse hvorledis hand vilde_" (sid. 5). Mnne icke Tacitus sjelf
tnkte sig ngot sdant, d han nyss frut, i 45 Kap. sger om dem som
gifvit sig i strid mot Arierne: "_Nam primi in omnibus prliis oculi
vincuntur_?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla
_silmn kntjt_, d.v.s. sdane som kunde "_vnda gonen p folk_."
Eller mnne han vl hrmed kunnat haft afseende p den bekanta versen
hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:

    ... "autos de palin trepen osse phaeino."...

hvilka ord, svl Possidonius som Strabo, hvardera, skt, p sitt stt,
uttyda och frklara (se Strabo. L. VII. c. 5 . 2). Annars hade de
gamle den berttelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk)
att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vnda fienden ryggen
till och ltsa fly, under det de hrunder p det hftigaste fullfljde
striden: hvarp Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; mjligt fven
att ngot sdant lg hr dunkelt fr Taciti tanke.

[K] Man m icke tro att detta var frsta gngen, som Romarne hyste den
tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. S t.ex. sger
Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) "_Neuris statum singulis
tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere
mutentur_." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi fverfldar af dylika
metamorfoser, i likhet med sagorna om Jttar och Troll i Norden.

[L] Ytterligare gissningar och frklaringar fver landet _Thule_,
finner man. af Arngrim (_Conment, de Islandia_); Praeton (_Orb,
Goth._); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.);
Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlstrm
(Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss
(ber Thule, i Bredows Untersuch. ber alte Gesch., p. 122-129);
Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.)
och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsali 1824),
der man finner flera af dessas meningar anfrde.

[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej sger sig ha beskt." I
anledning hvaraf frgas: har han nu beskt det, eller har han -- icke
beskt det? Sjelfva denna mening, liksom mnga andra, i dessa Sveriges
"Hfder", r framstlld p ett alltfr otydligt sprk, fr att riktigt
och klart kunna fattas, enr den innebr en ptaglig tvetydighet,
hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen r
hr meningen, "att Pytheas beskt landet, ehuru han ej sjelf sger
det"; eller: "att han beskt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller,
hvilket synes troligare, r Hr Professorens mening "att han aldrig ens
beskt det"; s mycket mer som han brjar perioden med denna ingress:
"till dessa (Pytheas') underrttelser, sluta sig andra till utseendet
mera vidunderliga", (ter ett obskurt uttryck: hvems voro d dessa
"andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ndras?)... I hvilketdera
fallet som helst r Hr Geijers uppgift oriktig, och det s mycket
mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas,
Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omfrmla det
Pytheas beskt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just
p detta stlle, sger sig hafva besett hvad han hr omtalt. -- Man kan
ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva beskt dem;
-- ehuru Hr Geijer, fr att sedermera vidhlla och till ngon del
godtgra denna sin uppgift, vidfogar en annan -- lika oriktig,
nemligen: "ngot dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke
anmrka detta egna slags stt att kommentera och citera gamla Auktorer,
om det ej redan blifvit s vanligt hos mngden af vra nutida
skriftstllare, att p god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt
hvad den andra sger, utan att sjelfve nrmare forska i mnet, eller
dervid rdfra sig med sjelfva urkunderna. Frmodligen r det denna
Geijers tolkning vi hafva att tacka fr det fven Stringholm, hvilken i
sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gr Pytheas
till "en Grek frn den milda sdern" bestmdt sger: "Sjelf har han
(Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.

[N] Eller mhnda har man hrtill blifvit missledd af Strabos yttrande,
det Pytheas omtalt "hvad han hrt" (_eks akoes_) -- liksom man vid
beskrifningen af ett land endast anfr hvad man der ser; icke hvad man
hr? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra mnen (_t' alla_)
hvilka frmodligen i nstfregende meningar, ehuru af Strabo icke hr
reproducerade, blifvit af Pytheas framstllde. Hvad detta varit knner
sledes ingen; men gissningsvis formoda vi att frga kanske varit om
solens frhllanden under solstnden, hvarvid alla frfattare ndgats
grunda sina uppgifter p infdingarnes muntliga berttelser, af orsak
att de sjelfve icke varit i tillflle att hr fvervintra, eller afbida
dessa rstider.

[O] Detsamma anfr Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som
fven rknades ssom ett Scythiskt folk:

    ... ... ... "Atque in deserta Getarum
    Et lac concretum cum sanguine potat equino."

[P] Plinii frklaring torde hr likvl vara den rttaste, d han sger:
"_a Germanis appellari glessum_"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten
_meri-kiwi_ (hafs-sten), af orsak att den uppfngades ur hafvet.

[Q] Inom denna Krets finner man nnu namn p flera trakter, stder och
byar, hvilka synas leda sitt ursprung frn landets fordna bebyggare,
och hvilka till sjelfva sprket ro s rent Finska, att de knappt
tyckas hafva undergtt den minsta frndring. S t.ex. trffar man
endast i provinsen _Schlavonien_ namnen: _Lapinen, Linkunen, Kaukenen,
Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen,
Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau_, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt
namn icke blott tyckas utmrka frsta grundlggaren till de platser,
utan dagalgga derjemte att samma slgter, eller tminstone att --
samma slags folknamn, nnu antrffas svl hos oss i Finland: Estland
och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland --
koloniserade Finnbygder. Samma slags namn trffar man nnu ned i
_Natangen_, t.ex. _Multeinen, Mumeinen, Tillenen,_ m.fl., och i det
till Marienburgska Kretsen hrande _Ermeland_ (p Lat. _Varmia_; ett
namn nog mycket likt _Wermland_) t.ex. _Putrinen, Lusieinen, Leginen_,
m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. _Narsinen,
Kannien, Kossela,_ m.fl. Dessa slags namn trffas numera endast  de
stora skogarna som framstryka emellan sdra delen af det gamla
Preussen, Mazovien och tillsttande Polska provinser. Vi bra kanske
hr tlllgga, hvad vi endast muntligen hrt berttas, och hvarvid vi
sledes icke, utan fullstndigare uppgifter, kunna fsta vederbrlig
trovrdighet: att nemligen inom Polen nnu skola trffas flera
Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, fven af
brd, hvilka obehindradt talat Finska sprket, det de lrt sig af sina
underhafvande.

[R] Ja, mnne ej sjelfva _Samojederne_, dessa Asiens _Lappar_ (_Samer_)
antyda, redan genom namnet, ett frldradt slgtskaps-frhllande med
denna urgamla, vidt kringspridda, _Suomska_ eller _Samska_ folkstam.
Vl har man skt hrleda denna benmning, svl som dess bemrkelse,
frn Ryska orden _sam_ (sig sjelf) och _jedu_ (jag ter), och frklarat
att man hrmed ville bemrks ett folk: "som t upp sig sjelf"? (se
Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Frga torde likvl frst
blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skl fr namnet; hvilket
dessutom, om det r Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt
egna gamla traditioner pst sig Samojederne hrstamma frn
_Suomissembla_ (Suomisland), hvarmed man dock icke, ssom Strahlenberg
(Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde bra frst
Finland. Emedlertid lrer svl Porthans som flera andras tanke, att
nemligen detta folk icke str i ngot skyldskapsfrhllande med de
Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad p en nnu hgst
inskrnkt kunskap om deras sprk, vara kanske ngot forhastad, och
torde sledes komma att framdeles bero p en nrmare underskning. D
man i de gamles berttelser om lnderne ikring Svarta och Kaspiska
hafvet, finner underrttelser om snartsagdt alla Europeiska nationer,
hvilka genom dessa bergpass, svl som fver Hellesponten, vandrat frn
stern till vestern, s vore det i sanning underligt, om man icke i
dessa gamla, p historiska minnen rika, folklnder, fven skulle finna
ngra spr af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skl, anses vara
ibland de ldsta som den vgen hit invandrat. Svl Herodotus som flera
andre af forntidens frfattare, omtala ett gammalt folk, det de kalla
_Samii_, hvilket de tyckas hafva knt nstan endast till namnet, men
hvilket qvarlemnat alltfr mnga talande spr af sin tillvaro, fr att
sanningen deraf skulle ens kunna sttas i frga. S t.ex. kallades ett
landskap i det gamla Thracien _Samaica Regio_, belget vid landskapet
Bennica, hvars invnare kallades _Benni_, (hvilket namn, kurist nog,
liksom Phoeniciernes _Pni, Phni_, r liktljudande med vrt _Fenni_)
Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette
_Sammit_, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefr i samma trakt,
emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt
_Samahania_. Mhnda har staden _Samara_, i Simbrisk vid Volga, floden
_Sammara_ (_Sam-meri?_) i Chersonesus Taurica, och floden _Samor_ i
fra Ungern, hraf ftt sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom
fven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig
qvarlemnat, ssom n _Same_ i Joniska hafvet, n _Samos_ i AEgeiska
hafvet, staden _Samo_ p n Cephalonia; _Samicum_, en grnsstad i
Peloponnesiska provinsen Elis; _Sammonium promontorium_, en udde p
Kreta, m.fl. Dessa _Samii_ rknades fven fr ett forntida
Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden _Cale-Acte_, det nuvarande
Negropont, p Euba, och af hvilket mnga ord och talestt nnu i
sednare tider bibehllit sig, ssom _samia terra, samia testa, lapis
samicus, samica melissa,_ m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med
andra nationer sammanblandadt, och slunda slutligen utgtt, tyckes
namnet _Samo-thracia_ (en , med en stad af samma namn, i Arkipelagen)
intyga, hvars invnare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och
Thracer. Likas _Sama-mycii_, ett obekant folk, hvarom Ptolemus talar,
hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka,
liksom fordom Scytherne, strckt sina erfringstg i Afrika, och hvaraf
mhnda landskapet _Samen_, i Abyssinien, ftt sitt namn. Dessa
blandade folk-benmningar tyckas vara analoga med hvad ofvanfre
blifvit sagdt om _Semgaller_, m.m. Emedlertid synes det som dessa
_Samer_ utstrckt sig icke blott till Mindre Asien, der man antrffar
landskapet _Samisena_ i Galatien, staden _Samsun_ i landskapet Run, vid
Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa _Sammei_ fordom
voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet _Sammaria_ i
Palestina, till ngon del tyckes bevittna. -- Huruvida nu dessa
nordiska _Samer_ och _Suomer_ ursprungligen _mjligtvis, kunnat haft
ngon gemenskap_ med dem af samma namn i sdern, lemna vi t de
gunstige lsarne att sjelfve afgra.

[S] Jornandes, som lefde 550 r e.Chr. upprepar nstan detsamma om
Estherne, om hvilka han sger: "_longissima ripa Oceani Germanici
insident_." (de Reb. Geticis. c. 25)

[T] Af dessa framstr Hallerrerg i frsta rummet, hvilken i sina
kritiska, ofta till stor del frtjenstfulla, anmrkningar fver
Lagerrring -- med all sin lrdom -- framger en ensidighet, en
partiskhet, ja (hvarfre skulle vi icke vga sga det?) -- en
okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt frmodat; i
anledning hvaraf vi, mer n en gng, varit frestade att underkasta
nmnde anmrkningar en nrmare grnskning, om icke vi ansett tiden
dyrbarare fr nyttigare fretag.

[T] Vl finner man bland dessa, ngra mer eller mindre med Finnar
beslgtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler eftert
utvandrat frn det gemensamma stamlandet fr s mnga nationer, -- de
Asiatiska stepperne eller hglnderne, strckande sig allt till Indien
och Thibet.



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FRSK ATT FRKLARA CAJ. CORN.
TACITI OMDMEN FVER FINNARNE***


******* This file should be named 60218-8.txt or 60218-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/6/0/2/1/60218


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

